”En pod som heter vad den handlar om”. Så beskriver Nanna Johansson sin och Jonatan Unges nya podcast ”Spela spel”. Och ja, det gör den ju. I en intervju med SVT Kultur berättar Nanna (som jag älskar rakt ut) om hur de båda är som ett par idioter, snarare än experter, som ska prata om spel. Jag tycker det är att sälja in sig lite kort. Jonatans spelhistorik hade jag ingen aning om, men att Nanna är en jävel på digitala kortspelet Hearthstone har väl nästan ingen kunnat undgå. Det känns grymt att äntligen få höra mer om det.

En spelskrivande kollega frågade en relevant fråga på Twitter när nyheten om podden nådde nätet: ”Är det verkligen fler idioter vi behöver?”. I det här fallet kändes det visserligen som ett oerhört ödmjukt sätt att beskriva sig själv (från poddmakarna) snarare än en faktisk diagnos. Men förstår vi frågan utifrån det klimat som råder i speljournalistkretsar våren 2016 är den mer relevant. Nedskärningarna bland de kanaler som tidigare burit speljournalistikens fana högt är oerhört nedslående. Att vara seriös kulturkritiker och inrikta sig på spel är inte lätt idag. Och vissa upplever det som att det här allvaret inte ens är något som efterfrågas. Samtidigt som yngre youtube-stjärnor blir miljonärer på att göra underhållning av andras arbete försöker de etablerade frilansspeljournalisterna få pengarna att räcka till mer än hyran, om ens det. Som före detta speljournalist (mer pretentiös än humoristisk, kanske) tycker jag att det här är ett stort problem. Och det är ett problem i betydligt vidare bemärkelse än att bara handla om speljournalistiken.

Men Johansson och Unge är inga idioter.

Det har kommit ut två stycken avsnitt av ”Spela spel”. Och jag gillar det. Humorn och kemin är vad som gör podden, till stor del. Men de båda bjuder också på en del insikter som kanske inte är så vanliga i det svenska spelpodcastklimatet. Kanske kan det här också vara en ingång för en bredare publik att hitta till den uppsjö av välproddade spelpoddar som faktiskt finns. Även om de flesta andra kanske är lite för långa och snackiga för min smak. Kanske kan ”Spela spel” få resten att höja sig lite. Vad vet jag. Jag kommer åtminstone fortsätta prenumerera på den här podden – och framför allt se fram emot när de kommer börja intervjua spelutvecklare från Malmö.

(Förresten, vem var först med att skriva ”En behöver inte vara en Unge för att spela tv-spel”?)

Här kan du lyssna på avsnitten!

Allkonstnären utan varken gränser eller någon form av självkritik fortsätter bevisa att han inte är fast i ett kulturellt uttryck. Musik, mode, film, frisyrer, informella sociala regler vid prisutdelningar – Kanye missar aldrig inte en chans att blända oss med sin storhet (här vill jag samtidigt berätta att jag älskar honom).

Och nu ska Kanye West göra tv-spel.

I en intervju i radiostationen Power 105,1:s Breakfast Club berättade Kanye för ett par dagar sedan om spelet kommit på och designat själv. Det finns inte särskilt mycket information om spelet ännu, men det vi vet är att det är inspirerat av sången ”Only one” (alltså det där sömnpillret han grävde upp Paul McCartney för). I låten låtsas Kanye att hans dotter, North West, för ett samtal med sin avlidna farmor, Donda West.

55 minuter och 58 sekunder in i klippet säger Kanye så här:

”The idea is that it’s my mother going through the gates of heaven, and you’ve got to bring her to the highest gate of heaven by holding her to the light.”

Spelet har varit under utveckling i sex månader. Exakt hur långt gånget det kommit är lite svårt att sia om, det är ju helt beroende på vilken skala Kanye tänker sig. Men frågan är väl om han kan göra något annat än det absolut största? Och så fall är det säkert ett par år bort.

Det sägs att Kanye var intresserad av programmering och speldesign redan under 90-talet, och att det var det som förde honom in på den musikaliska banan. Kanske är det just det som spökar här. Eller så är det bara att han vill klå sin frus ENORMA framgångar på mobilspelsmarknaden (som Nöjesguiden skrev om INNAN det slog, så klart). Men han försöker göra det med en känslomässigt, konstnärligt och religiöst projekt?

Intressant kommer det åtminstone bli.

Bästa Kanye-relaterade spelet hittills är annars det här:

…och internet reagerade direkt med det här genialiska spelkonceptet:

”Flappy Borg och Fredde” heter appstore-spelet som SSU beställt i hopp om att visa hur Alliansen försökt göra snabba pengar på en ruinerad välfärd. Det är Flappy Bird fast med Fredrik Reinfeldt och Anders Borg (varianten MED hästsvans) istället för den där fula fågeln.

Och på ett sätt är det väl bara logiskt att sossarna väljer Flappy Bird som sitt spel. Flappy Bird har av många beskrivits som ”beroendeframkallande” och många har blivit väldigt arga efter att ha spelat det för mycket. Det går med andra ord att dra mer eller mindre direkta likhetstecken till det statliga vin- och spritmonopolet. Att de sedan vill (åsikts?)registrera dig som laddar ner spelet med Facebook-integrering för ju också tankarna direkt till 1970-talet och den klassiska IB-affären.

Men vilka spel borde övriga partier få sig en slev av?

Vänsterpartiet – Tetris

Med ett sovjetiskt och luddigt förflutet – och drömmen om den perfekt ordnade spelplanen/samhället som liksom aldrig riktigt går att färdigställa – är Tetris det perfekta spelet för Vänsterpartiet. En fin tanke, men det krävs en sån där lång bit som aldrig kommer när den behövs.

F! – Lesbian Spider Queens from Mars

Det ingen, förutom möjligen Maskulint initiativ, insett är att Gudrun Schyman och hennes kohorter i Feministiskt Initiativ inte är något annat än utomjordiska monster. ”Om vi inte värnar maskulinismen fort kommer de lesbiska spindeldrottningarna från Mars ha gjort oss alla till sina slavar” – som det populära slagordet lyder.

Miljöpartiet – Star Wars: Episode 1: The Gungan Frontier

Ett spel som handlar om att skapa ett balanserat ekosystem – och stundtals kännas som att de lever på en annan planet – ja, Miljöpartiet och The Gungan Frontier är som hand i handske. Exakt varför det här placerades i Star Wars-universumet är väldigt oklart. Populistiskt så det förslår. Och ärligt talat, om Gustav Fridolin skulle vara en Star Wars-figur skulle det väl utan tvekan vara Jar-Jar Binks?

Kristdemokraterna – Super Noah’s Ark 3D

Kristdemokraten Anders Bergsten från Bollnäs (och förmodligen den KD-peppade Siewert Öholm) menar att våldsamma datorspel är något som borde förbjudas. I Super Noah’s Ark 3D har någon tagit det klassiska Wolfenstein-temat och klätt det i kristen… skrud. Istället för att skjuta nazister (vilket vore direkt odemokratiskt) får du här skjuta mat (preparerat med sömnmedel) på upprörda djur. Som liten kuriosa kan nämnas att det här spelet är det enda som släppts till Super Nintendo i USA utan att vara licensierat av Nintendo själva – och därmed inte tillåtet – åtminstone inte i annat än kristna boklådor. Men kristna gamers lyder ju så klart bara under upphovsrätten när det passar, annars är det Guds lag som gäller.

Moderaterna – Dance Dance Revolution

Alliansens numer kultklassiska danskick-off lamslog ett helt land. Aldrig tidigare har väl så många haft så lite rytm i blodet och ändå verkligen försökt se glada ut inför kameror. I Dance Dance Revolution (titeln måste naturligtvis ändras för att inte flörta för hårt med våldsvänstern) spelar det ingen roll om du har taktkänsla eller inte.

Centern – Skyrim

Maud Olofsson used to be an adventurer like you, then she took an arrow to the knee. Det verkar åtminstone som att Maud gått i samma retorikskola som alla de hundratals vakter som glider runt i Skyrim med knäskador. Konstitutionella sådana, gissningsvis.

Folkpartiet – Typing of the Dead

Ett parti som gång på gång begär språktest av för invandrare måste veta något som vi andra inte vet. En möjlig förklaring är att Jan Björklund och hans mannar insett att zombiekatastrofen ÄR nära – och det enda sättet att stoppa dem är med tangentbordet. Typing of the Dead – som är en klassisk rälsskjutare fast där du skriver fort istället för skjuter fort – är därför det ultimata spelet för en folkpartist. Och alla andra som vill överleva postapokalypsen.

SD – The Lost Vikings

Tre vikingar kidnappas av Tomator, kejsaren i det utomjordiska Croutonian-imperiet – som vill skapa ett intergalaktiskt zoo. Vikingarna använder sina färdigheter (Baelog kan till exempel svinga ett långt metallföremål) för att ta sig genom ett gäng nivåer – och slutligen nå sitt mål: att få resa tillbaka i tiden till en plats där deras idéer, värderingar och klädstil är rimlig.

Kanske har ni redan läst den, texten som heter ”Your princess is in another castle: Misogyny, Entitlement, and Nerds”. Den handlar om den klassiskt hollywoodska nördberättelsen – och de direkta likhetstecken en kan dra från dessa berättelser och direkt till Elliot Rodger. Rodger är 22-åringen som i amerikanska medier kallas ”the virgin killer”, efter att han postat videor där han förklarat krig mot alla kvinnor – och sedan mördat sex personer i Isla Vista innan han tog sitt eget liv.

Texten (som för övrigt är skriven av Arthur Chu, mannen som knäckte Jeopardy) tar upp populärkulturella exempel på hur den manliga nörden och hans gravt undertryckta sexualitet porträtteras. Som i Revenge of the Nerds, där en av huvudkaraktärerna sätter på sig en Darth Vader-mask och har sex med sin ärkefiendes (jocken Stan) flickvän. Flickvännen har ingen aning om att den hon har sex med inte är Stan. Men efter att hon haft sex med den utklädda nörden blir hon genast kär i honom, eftersom han verkligen hänger sig till hennes sexuella behov. Eftersom ”jocks bara tänker på sport, men nördar bara på sex”. Klassisk nördfantasi, skriver Chu. Nörden får en tjej som egentligen är långt över hans egen liga. Och han får det genom våldtäkt.

Revenge of the Nerds.

Reaktionerna på Elliot Rodgers massmord visar hur jävla fel ute vi som samhälle är. En betydande del av både media och allmänhet sökte en förklaring i Rodgers brist på sexuell förlösning, så att säga. ”Det är väl klart att han till slut sprängs, när han tvingats gå på pojkskola, aldrig haft en flickvän och fortfarande är oskuld vid 22”, ungefär.

Det finns flera stora problem med det här – som inte bara tar sig uttryck i antingen filmer och tv-serier å ena sidan eller massmord å andra. Det finns nämligen också en enorm skala full av skit mellan dessa två ytterligheter.

Som till exempel när det kommer till mässor.

GeeksforCONsent startade nyligen en namninsamling för att få Comic-Con (den enorma nördkulturmässan som går av stapeln bland annat i San Diego varje år) att ta tydligare ställning mot sexuella trakasserier. Comic-Con har nämligen enorma problem med framför allt kvinnor som blir trakasserade på olika sätt. Det handlar framför allt om de kvinnor som ägnar sig åt cosplay (där en klär ut sig till någon av sina favoritkaraktärer) – men också andra kvinnor som är på plats. GeeksforCONsent vill ha tydligare ställningstagande mot sexuella trakasserier, men också utbilda Comic-Cons anställda och volontärer i hur en sprider information om hur anmälningar görs, samt om hur en bemöter anmälningar.

Men David Glanzer, som är PR-chef på Comic-Con, menar att en sådan policy skulle vara ett problem i sig. I en intervju med Comicbookresources.com sa han så här:

”…because we’re really an international show, and have 3,000 members of the media, I think the story would be harassment is such an issue at Comic-Con that they needed to post these signs around there. Now, people within the industry, and fans, know that isn’t the case, but the general public out there, and I think the news media, might look at this as, “Why would you, if this wasn’t such a bad issue, why do you feel the need to single out this one issue and put signs up about it?” I think that’s a concern.”

Kontentan i Glazers resonemang är att problemen inte är så stora att arrangörerna behöver sätta upp skyltar, eftersom det då skulle kunna verka som ett större problem än vad det är – och då skulle sponsorerna kanske börja dra åt sig öronen. Glazer uppmanar istället mässbesökarna till att använda sitt ”sunda förnuft”.

Om problemet inte uppmärksammas så finns det inte.

Sandaler, energidryck och booth babes – vardagligheter på spelmässor

Om en vecka startar Electronic Entertainment Expo, E3. Världens viktigaste branschmässa har den kallats. Den är stängd för allmänheten, och välkomna är bara journalister, utvecklare och personer som jobbar inom spelhandeln. E3 är litegrann som du kan tänka dig den stereotypa bilden av en bilmässa. Stora, vräkiga montrar där spelfilmer visas upp och ljudvolymen alltid är uppdragen i topp. Där slipsklädda affärsmän browsar bland det kommande utbudet, och vuxna ”journalister”/pojkar i fotriktiga skor fotar sig själva med booth babes. Precis som Tina Aminis Kotaku-text ”The Creepy side of E3”, som publicerades förra året, berättar är det också ytterligare ett forum där sexuella trakasserier mot kvinnor är vanliga. Som om det inte redan var tydligt att spelbranschen minsann är en för männen. Kvinnorna är bara där till förmån för dessa män.

Det är dags att inse att alla dessa saker hänger ihop. Att en säkerhetsvakt tafsar på en kvinnlig journalist vid en spelmässa. Att spelintresserade kvinnosakskämpar mottar dödshot dagligen. Att Microsoft-representanter drar våldtäktsskämt på presskonferenser som miljoner människor ser. Att booth babes över huvud taget fortfarande existerar som begrepp. Att nördens blåa ballar ses som ett skämt lika mycket som en ursäkt – för nästan exakt vad som helst.

Australiska nyhetskontoret Ninemsn fick ett paket här om dagen. Paketet innehåll ett litet svart kassaskåp. På sidan av skåpet satt en fyrsiffrig kod, tillsammans med ett meddelande som uppmanade reportern att kolla sin telefonsvarare. Det var bara ett problem: reportern hade ingen telefonsvarare. Och när hen knappade in koden i kassaskåpet började det pipa.

Bombsquaden som öppnade det lilla svarta skåpet hittade en kopia av nysläppta Watch Dogs, en keps och en mössa. Journalisterna på Ninemsn konstaterade krasst att det här var PR som gått långt bortom gränsen för vad som är okej.

Men det här var inte första gången spel-PR gått för långt (och här snackar vi alltså om en bransch vars mässor ligger i motorbransch-nivå när det kommer till snubbighet).

4. Let’s party like it’s 200 f. kr.

När God of War 2-släppet firades på en grekisk ö gjordes det med ett synnerligen bacchiskt tema. Inbjudna journalister och branschfolk bjöds på traditionella läckerheter och fick träffa både kroppsmålade bruttor och en livs levande Kratos, spelets huvudfigur. Och kvällen innehöll också, som varje god orgie, slakt av levande get.

3. Pappa betalar

”All PR är bra PR” skriver snart någon smart i kommentarerna. Ett ”get out of jail free”-kort är till exempel svinbra PR. Acclaim lovade att dom skulle betala din fortkörningsböter om du blev gripen på väg för att köpa Burnout 2. Det var samma Acclaim som försökte köpa reklamplats på faktiska gravstenar, och planerade att kasta in målade duvor på tennisplanen under Wimbledon.

2. Synda och fynda 

När Electronic Arts gjorde PR på Comic Con för Dante’s Inferno, en slags God of War-klon med egentligen inga som helst litterära ambitioner, trampade de rejält i PR-klaveret. De utlyste en tävling som uppmanade folk att fota sig själva med booth babe, på så syndfulla sätt som bara möjligt – och sedan posta resultatet i sociala medier. Priset var en ”syndig natt” med två heta brudar, en limo, en paparazzi-fotograf och en ”chest full of booty”. Vad det nu kan tänkas betyda i sammanhanget.

1. Det vita hotet 

Hur marknadsför du bäst att du ska släppa en vit version av din handhållna tv-spelskonsol? Jo, genom att slentrianslänga in lite grava rasistiska hot, så klart. I Amsterdam hände just det här när Sony skulle lansera en vit version av Playstation Portable. Skitsamma i Hollands historia av kolonialism, förtryck och hat – klart det här är ”roligt” och lite ”edgy”. Idioter.