Chefen ringer igen till nästa säsong: Vill du vara med? Vi har roddat om lite i redaktionen, bra med lite nytt folk, tänker vi. Vilka från förra är kvar, frågar jag. Namnen han rabblar är killnamnen. Dom vanliga, som är fem år in. Inget konstigt med det. Klart jag vill, säger jag. Men när säsongen börjar orkar jag inte. Efter nästa ryker jag ändå. Det finns en utvecklingskurva för killarna men ett utgångsdatum för tjejerna. En kollega gav mig tipset att följa med ut till rökrutan ibland. ”Jag kan inte säga att du ska börja röka såklart, men det funkar så tyvärr”. Det anställs några tjejer i organiseringskategorin: projektledare, bokare, sociala medier-ansvarig. Inget konstigt med det. 

Vänskaperna är bara tillfälliga men om två bråkar måste man visa lojalitet med en av dem. Det är skillnad på att nätverka och att bygga vänskapsrelationer, men vissa är inte med på reglerna och får märka det senare. Lojaliteten fungerar som den brukar, lika varmt innanför som det är kallt utanför. En kille som är fem år in säger att det jag sa idag på mötet var för jävla dumt, jag måste bara säga det, förjävla dumt. Han tog ofta genvägar till att ogilla folk. Gjorde sig själv mindre för att få sparka uppåt. Killar kunde man gilla i sig själva, för det de var eller nåt de hade gjort. Tjejer behövde förtjäna det, vara så trevliga att det angränsade till flirt. Med utgångspunkt i sig själv och i tjejens bemötande mot en, bedömde man henne. Hur var det att jobba där frågar en bekant, ”jag kom ändå lindrigt undan” svarar jag.

Ämnen ströks. Facit över vad som var kul och inte var killarna fem år in. Men det fanns alltid en vilja att förnya sig. Tv-publiken är trots allt tjejer mellan 25-40, det är TV-produktion 1A. Det blir en winwin-situation, en känsla av modernitet och ett lyckat sätt att skjuta problembilden om jämställdhet man formulerat i redaktionen framför sig. Men till varje säsong ska det hittas nya. ”Men [tjejnamn] då, fråga om hon vill”. Och medveten om hur exklusiv inbjudan är så vill hon det, men jag tror inte hon orkar. 4 år senare hör jag saker som ströks upprepas av programledarna i varje avsnitt.