Det pratas ju mycket om åsiktskorridorer och sådant nuförtiden. Lyckligtvis bloggar jag på Nöjesguiden, sidan med Sveriges bredaste åsiktskorridor. Men även här finns det saker som man drar sig för att ta upp. Självbevarelsedriften sätter stopp. Här är några saker man inte bör blogga om på Nöjesguiden:
1. Jag och en vän håller på att bråka om vems flickvän som har störst bröst. Men hans tjej har fått barn och då sväller de upp rejält. Det är ju fusk ju!
2. Köpte ett par skor från Prada. De är så fint vävda. Barnet som skötte vävandet har gjort ett mycket gott hantverk. Det krävs små, små fingrar för att få till det riktigt bra.
3. Det många inte vet är att jag var först i världen med multitasking, redan 1993. Varannan vecka var jag och min mamma hemma hos mormor i bananhusen i Jakobsberg. Vi hade bara ettan, tvåan och fyran hemma (ja, det var en riktigt hård uppväxt) men mormor hade kabel-TV! Så jag satt på pottan i vardagsrummet samtidigt som jag kollade på TV3:s mycket fascinerande barnprogram Biker Mice för att inte missa en sekund när chansen väl gavs! Tidigt i livet grundlades min förmåga att göra flera saker samtidigt.
4. Ringde Nöjesguidens webbchef Pelle Tamleht. Han hade dock inte tid med mig på hela dagen eftersom han står och gör långkok.
Men vissa saker ska man hålla för sig själv.
Biker Mice låter suspekt. Jag gjorde en googling på detta namn, och fick upp intressanta sökträffar. Biker Mice var en slags föregångare till Sons of Anarchy, där tecknade möss sålde vapen, narkotika samt spelade in pornografiska filmer (musporr!). Man kan argumentera emot min beskrivning av Biker Mice, men rent spontant så bör ändå folk ta till sig min tolkning.
När jag var i den åldern så var det Anslagstavlans intro som var i favör hos landets barn. För personer som inte vet vad detta är, så är det på sin plats att jag beskriver detta legendariska program lite kortfattat. Anslagstavlan var det närmaste tv-reklam man kunde komma på den tiden, vilket var något många tyckte var spännande. Det visades mellan olika program, även om det var oklart när det skulle ske, vilket gjorde det extra spännande när det väl visades (länken på min kommentar leder till YouTube, där en nostalgisk användare har lagt upp introt för publik visning).
Innehållet var information från myndigheterna. Försäkringskassan visade stort flit med att informera medborgarna om olika saker inom deras verksamhetsområde vill jag minnas. Men det var inte det som vi barn brydde oss om. Visst, vi tittade på myndigheternas information, men endast för att det eventuellt skulle komma mer tecknat i rutan. Det fanns en legend på Lilla Adolf Fredriks skolgård att Agaton Sax hade visats under Anslagstavlans programtid. Agaton Sax dök dock aldrig upp, bara innehåll helt ovidkommande för oss barn.
Det var Introt och Outrot som var det spektakulära med Anslagstavlan. Det var tecknat. En ung man klätt helt i gult, flintskallig, smal kropp, men med stort huvud kom in i rutan och nyste. Nysningen var enorm. Eftersom nysningen skedde framför en anslagstavla fullt med lappar, så blåstes dessa väg och rensade allt på tavlan (som tangentbordkombon cmd+a backspace). Detta gjorde vår gulklädde vän konfunderad, men si! Han kommer på att han själv kan sätta upp en lapp på anslagstavlan! Spektakulärt!
Allt detta skedde till tonerna av en trudelutt, som jag antar gjordes under inflytande av psykedeliska droger, även om det säkert skulle visa sig vara Janne Schaffer bara för jag skrev så.
Punkt 4 finner jag mycket roande. Jag har inte numret till Pelle Tamleht, och vi är ej bekanta med varandra, så jag ringde till Amanda Ooms och talade in ett något förvirrat meddelande på hennes telefonsvarare. Hon verkade inte heller ha tid, då hon inte har ringt tillbaks på flera timmar. Funderar istället på att ringa Joakim Hall och tala om våra första minnen om dig.