Efter 25 lurar döden runt varje hörn

3:38 4 Feb 2017

Häromveckan for jag till Ukraina på jobbresa. Jag skulle flyga från Stockholm till Kiev. När vi väl satt oss på planet började jag känna obehag, och det som följer nu skrev jag medan jag satt där i stunden. Till saken hör att jag har utvecklat flera fobier på senare år. Bland annat flygrädsla, men också höjdrädsla, spruträdsla och tandläkarskräck. Tidigare led jag inte av någon av dessa. Man blir skörare när man åldras, mer medveten om den tunna fernissa som separerar livet och döden.

När jag väl sitter där och tycker att det är lite läskigt att vi har lyft börjar tankarna vandra. Jag tänker på alla flygolyckor jag kommer ihåg mer eller mindre utantill. Flygolyckor är nämligen ett av mina stora intressen här i livet.

Jag tänker på den ukrainske pilot som stoppades på Arlanda innan han skulle stiga på sitt plan med flera promille i blodet för ett antal år sedan. Han skulle flyga ned ett gäng svenska säljare till Teneriffa.

Jag tänker på MH17, Malaysia Airlines-planet som sköts ned av en Buk-missil över östra Ukraina när det skulle flyga från Amsterdam till Kuala Lumpur för bara ett par år sedan. Nu ska vi förstås inte flyga över östra Ukraina, det gör ingen längre, men ändå.

Jag tänker på att någon av de märkliga medpassagerarna kan ha lite vad som helst i handbagaget. Som det inrikesflyg i något land i Afrika söder om Sahara – det kan ha varit Kongo – där en av de 20-talet passagerarna hade en krokodil med sig i kabinen. Rätt vad det var lyckades krokodilen rymma varpå alla passagerare flydde till andra änden av planet vilket skapade en sådan ojämvikt att planet kantrade och kraschade.

Jag tänker på det ryska inrikesflyg som skulle lyfta från Domedodovo eller Sheremetyevo eller vilken Moskvaflygplats det nu var, men kraschade när de just hade lyft, och där ett helt hockeylag förolyckades – däribland den svenske landslagsmålvakten Stefan Liv. Jag tänker att det inte låter något bra att pilotens första ord i högtalarsystemet efter att vi har lyft är ”torbulensj”.

Jag kommer på att vi flyger över Polen och att det inte var alls särskilt länge sedan halva polska regeringen dödades i en flygolycka, däribland den ena tvillingbrorsan Kaczynski. Ju mer jag låter tankarna vandra, desto mer inser jag hur hög sannolikheten faktiskt är att vi kommer krascha. Det är nog 50-50 för att vara ärlig.

Väl med facit i hand, såhär några veckor senare, kan jag konstatera att det gick bra. För den här gången det vill säga. Att på ålderns höst ha blivit nojig för lite allt möjligt är förstås mycket besvärande där och då, men efter varje givet tillfälle som fobierna slår in kan jag känna att de har sina fördelar också. Jag tror det kan vara nyttigt att låta sig påminnas emellanåt om att allt kan ta slut närsomhelst. Så länge de inte slår över i total skräck väljer jag att välkomna mina nära döden-upplevelser. De gör det lättare att värdesätta livet, hur lång tid man än må ha kvar.

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *

Kommentarer på ng.se granskas i efterhand. Allt innehåll som vi bedömer som olagligt, liksom personliga påhopp, rasisiskt, sexistiskt eller på något sätt stötande kommer att raderas.

Vi polisanmäler alla kommentarer som bryter mot svensk lag. Detta för att värna om våra skribenter och läsare.

Skriv kommentar
Tillbaka upp