Går det bra eller dåligt för Sverige? Och hur kommer det gå i framtiden? Jag har i dag funderat lite kring Sveriges framtidsutsikter och olika tänkbara scenarier för samhällsutvecklingen. Det finns många viktiga variabler att ta hänsyn till i prognostiserandet, så det är inte ett alldeles enkelt att göra en kvalificerad bedömning: skolsystemet, migration och integration, teknikutveckling, geopolitik, politisk utveckling, ekologiska frågor och finanspolitik är alla avgörande faktorer och det räcker egentligen att vända på utfallet inom ett av områdena för att hela det bredare scenariot ska kunna vändas upp och ned. Men ändå.

I den inhemska samhällsdebatten finns ju i dag två olika huvudfåror: de som framhärdar att det går bra för Sverige (att internationella medier och bedömare rankar den svenska ekonomin som starkast och innovativast i världen, att majoriteten får det bättre och bättre, att tryggheten i genomsnitt ökat under de senaste decennierna och så vidare). Sedan har vi de andra, som med minst samma envishet hävdar att Sverige har, och/eller står inför, gigantiska problem: ökat utanförskap, ointegrerbara invandrare, en allt större andel klarar inte skolan, staten har tappat kontrollen över miljonprogramsområden, kommunerna går på knäna. Båda sidor kännetecknas av att de tyr sig till att enbart de faktorer som styrker deras egen tes är de enda viktiga, så medan sida 1 pratar om fakta 1, 3, 5, 7 och 9 pratar sida 2 om fakta 2, 4, 6 och 8 – och sedan goddag yxskaftar de varandra i all evighet och verkar trivas med det. Framgångsrik opinionsbildning handlar ju egentligen mest om att tjata, så det är inte som att jag inte förstår varför de är så tröttsamma. Tröttsamheten är helt rationell.

En annan aspekt av debattklimatet och de olika tekniker som ryms inom det är förstås tidsperspektiven. Är man dystopiskt lagd föredrar man kanske att prata om Sveriges tapp i PISA-studien under det senaste decenniet, är man optimistiskt lagd fäster man istället vikt vid att svenska skolresultat vänder lite uppåt igen i den allra nyligaste studien.

Det går bra för Sverige-extremisterna och Det går dåligt för Sverige-extremisterna – ingen nämnd, ingen glömd – driver emellanåt närmast cirkelargumentativa resonemang och om någon svårimponerad och nogräknad protesterar så tar de även detta som bevis för att de har rätt enligt den illa tillämpade missbruksprincipen “förnekelse är första steget!”.

Att det går bra här och nu är inte samma sak som att framtidsutsikterna ser goda ut. Många effekter kommer med fördröjning; särskilt de viktigaste. Ibland går det som bäst precis innan det går sämst, kanske ganska ofta till och med.

Frågan om »det går bra« för Sverige och om »det ser bra ut för Sverige« kräver därför två svar – inte ett. Ungefär som för företag: Ericsson har redan idag stora problem. H&M går bra men står inför stora problem (med den annalkande retaildöden och långsam reaktionsförmåga på e-handelsutvecklingen) och har dystra framtidsutsikter, alldeles oavsett nuvarande framgång. TV4 går fortsatt mycket starkt, men kommer de klara omställningen när folk slutar titta på linjär-tv? När förändringstakten ökar, globalt och lokalt, blir det ännu viktigare att lägga emfasen på att försöka se runt hörn, i stället för att använda nuläget som bärande indikation.

Jag lutar åt att Sverige inte har så allvarliga problem men står inför synnerligen allvarliga problem. Att stå inför allvarliga problem behöver i sig inte vara ett problem om problemlösningsförmågan är hög: vissa institutioner har förmågan att tackla problem, andra strukturer och kulturer har sämre problemlösningsförmåga. Kina är exempelvis ett land med hög politisk problemlösningsförmåga, USA är ett land med låg.

Vilka allvarliga problem står Sverige inför då?
– En av världens högsta privata skuldsättningsättningsnivåer (som andel av hushållens nettoinkomster)
– Den flerdimensionella konflikten mellan arbetslinje, automatisering välfärdsstat/snällism och invandring
– Upprätthållandet av statens mest grundläggande funktioner (från våldsmonopol till säker hantering av dataregister)
– Ordning- och reda-kollaps (att 15-30 % av Sveriges befolkning lever i bostadsområden och går i skolan i områden där det är fullständigt kaos)
– Kulturell polarisering
– Automatisering och framväxten av den oanvändbara klassen som inte längre kommer behövas på arbetsmarknaden

Och hur ser problemlösningsförmågan ut? Både bra och dålig:
– Hög grad av kreativitet och innovationsförmåga
– Hög grad av tillit
– Hög grad av naivitet (hänger tätt ihop med hög tillit)
– Samarbetsinriktad kultur
– Världens kanske sämsta krisberedskap
– Visionslöshet
– Avtagande förmåga att planera
– Dock relativt hög förmåga att regissera i realtid

I kombination med ett allt instabilare världsläge har jag mer och mer börjat tänka att det är hyfsat sannolikt att Sverige inom ett eller att par decennier genomgår sin största krisperiod på 150 år, det vill säga sedan svältperioden på 1800-talet, även om det naturligtvis måste sättas i kontexten att Sverige och världen i dag faller från en mycket högre utvecklingsnivå än vad som var fallet då. Men att ett osäkert världsläge skapar en ny global finansiell kris som i sin tur leder till att bostadsmarknaden kollapsar i Sverige som i sin tur leder till en allvarlig inhemsk ekonomisk kris där människor blir hemlösa och arbetslösa i stora volymer, samtidigt som pensionssystemet kollapsar och fattigpensionärerna blir majoritetspensionärer. Ordningen skulle kunna vara något annorlunda och alla dessa krafter växelverkar förstås, men om spiralen väl sätts igång behöver det inte dröja länge innan folk börjar greppa efter sina högafflar, eller vad dess moderna motsvarighet nu är. Eftersom Sverige inte har varit i krig på över 200 år (förutom i Afghanistan det vill säga) och med få undantag misslyckats med att hantera de mindre kriser som uppstått tänker jag att vår problemlösningsförmåga i en sådan situation troligtvis kommer vara låg. Att väldigt få personer i Sverige kan se detta hända (eftersom vi 1. är tillitsfulla/naiva och 2. saknar minnen av dåliga tider) bidrar till min bild av att det faktiskt kan ske och att, om det sker, så kommer vi vara osedvanligt dåliga på att tackla det.

Sedan är vi förstås beroende av omvärlden, på nordisk, västerländsk och global nivå. Om vi tittar på våra grannländer har den norska ekonomin passerat peak oil (Statoil – Norges överlägset största företag – omsätter i dag två Volvo – Sveriges största företag – mindre än 2012). Finlands skolsystem hyllas och presterar utmärkt i PISA – men frågan är om den producerar någon talang som gör nytta för ekonomin. När Nokia, tidigare Finlands överlägset största företag, reducerats till den gummitillverkare man var innan, och den finska skogsindustrin utvecklas svagt, samtidigt som Finlands ekonomi är tätare kopplad än vår till den sanktionerade och därmed försvagade ryska ekonomin. Finlands ekonomi saknar innovationskraft, trots att skolan presterat bra enligt måtten under mycket lång tid. Om kartan – i detta fall PISA – och terrängen – finskt ekonomiskt och kulturellt avtryck – visar olika saker kan man ju fundera kring vad man ska gå efter; kartan eller terrängen. Danmark vet jag ju inte riktigt, men min allmänna hållning är ju att svenskt näringsliv mår bättre ju mindre vi befattar oss med danskar, och just nu finns indikatorer i båda riktningar: vi är djupare involverade än någonsin på postområdet, men samtidigt disintegreras Öresundsregionens ekonomi av gränskontroller.

Till skillnad från exempelvis USAs ekonomi där många av de största och värdefullaste företagen är unga (Apple, Google, Amazon och så vidare) har Sverige inte lyckats producera några nya storföretag på mycket länge. H&M är nog det enda som grundats efter andra världskriget. Våra största nya teknikbolag är Spotify (25 miljarder i omsättning) och Klarna (fyra miljarder i omsättning), tillsammans en tiondels Volvo (men det ska också sägas att båda ökar sin omsättning snabbt). Men med tanke på att framtidsutsikterna för alla gamla storföretag inte ser fantastiskt ljusa ut börjar det bli dags att knäcka koden för hur vi producerar nya.

Så, sammantaget, vad tror jag om hur det kommer gå för Sverige? Jag vet inte. Ibland kan det också vara svårt, även för en själv, att urskilja vad man faktiskt tror och vad man vill tro – är det en dystopisk eller utopisk läggning som talar, snarare än en stringent slutsats?

PS. Jag skrev detta snabbt – och ber därför på förhand om ursäkt för eventuell yvighet i ett eller annat resonemang. Så kallat provtänkande – analysen är förmodligen vare sig heltäckande eller perfekt, men några tankar i alla fall. Alltid något.