Jag kan inte sluta tänka på “Greta”, den sparkade kommunchefen som egentligen heter något annat, men som klädde ut sig till en äldre kritisk dam för att undersöka den egna kommunala verksamheten incognito. Citat Expressen/GT:

“Anställda vid kommunens äldreomsorg på en ort i Västsverige fick brev från en ”Greta” – hon meddelade bland annat att en anställd var otrevlig mot de boende och att en annan var flamsig. När de anställda undrade var kritiken kom ifrån sade chefer inom socialförvaltningen att de hade spårat upp ”Greta” och kallade till ett möte i kommunhuset, skriver P4 Skaraborg. ”Greta” existerade inte utan var en del av ett planerat experiment.

Det var under förra hösten som de kritiska breven från ”Greta” kom till de anställda som då undrade var kritiken kom ifrån. Chefer inom socialförvaltningen i kommunen menade att de hittat ”Greta” och kallade till ett möte.
Vid mötet kom en av cheferna dit utklädd till äldre dam – sminkad av en professionell sminkör till en kostnad av 1 200 kronor. En annan av cheferna ska ha klätt ut sig till gris.”

Jag tycker det låter fantastiskt. Och är alldeles häpnad över att denna oerhörda ambitionsnivå förelegat bland några av landets kommunchefer på lägre mellannivå. Wow! Men vänta…

Nu har “Greta” alltså fått sparken. Varför? Eftersom människor i organisationen “mår dåligt” av hela den här historien. Det finns så många saker att verkligen må dåligt över, varför väljer svensken alltid att må dåligt av något marginellt? Våra medborgare trampar på något litet gruskorn i sista trappsteget på Maslows behovstrappa – och Gud så ont det gör. Varje dag.

Nej, låt Greta vara Greta. Och låt oss istället tacka henne, samt de andra inblandade kommuncheferna i Västsverige, för att ha återupplivat en stolt svensk tradition som går långt tillbaka. Legenden säger att Karl XI, som var kung under den senare halvan av 1600-talet, ibland klädde sig i enkla kläder och smög ut i natten som en vanlig man för att rida runt i landet och se med egna ögon hur hans fogdar, knektar, präster och ämbetsmän skötte sig. Under dessa resor var kungen klädd i en grå kappa, därav smeknamnet “Gråkappan”.

Sedan Gert Fylking slutade tränga sig in på Svenska Akademiens presskonferenser där Nobelpriset i litteratur tillkännagavs, och det var några år sedan nu, är det väldigt ont om den här sortens wallraffande aktiviteter i centrala, institutionella sammanhang.

Vad det inte är ont om är partiledare, ministrar och andra toppolitiker som mer än någonsin pratar om alla sina möten med vanliga människor. Ingen har väl missat den högtravande anekdotismen i partiledardebatter om hur man har rest runt i landet och mött både den ena och den andra; inte sällan sjuksköterskor, lärare, poliser.

Det är alltid arrangerade möten de talar om, inte politisk “mystery shopping” som i fallet Greta. Jan Björklund har aldrig gått undercover som uteliggare. Åsa Regnér har aldrig klätt ut sig till Grodan Boll och mött barnfamiljer i deras vardag. Mikael Damberg har aldrig testat att tejpa för ögonen och vara blind för en dag. Ett alternativ till identitetspolitisk representation skulle ju kunna vara att perspektivskiften åstadkoms på detta sätt. Nog hade samhället varit bättre om fler politiker och tjänstemän klädde ut sig oftare. Därför hoppas jag att någon startar en kampanj, #backagreta, och hjälper Greta tillbaka in i det viktiga arbetet med att förbättra sin kommun i Västsverige.