Det pratas mycket om åsiktskorridoren, men enbart ur ett breddperspektiv. Många menar att den är alldeles för smal, medan andra menar att det är helt i sin ordning att vi har snävare begränsningar än i en del andra länder för vad som är anses som rätt och riktigt i politiska, moraliska och kulturella frågor.

Oavsett hållning i den frågan tycker jag att man borde kunna konstatera att det största problemet med vår svenska åsiktskorridor i själva verket är att den är alldeles för lång. Folk har åsikter om precis allting. Trösklarna för att känna sig berättigad till en åsikt är mycket, mycket låga. Bertrand Russell, som sa att  ”the whole problem with the world is that fools and fanatics are always so certain of themselves, and wiser people so full of doubts” vänder sig i sin grav.

Jag känner flera byråkrater som har hävdat att just deras arbetsplats har Sveriges längsta korridor. En jobbar på Försvarets Materielverk och en annan på Södersjukhuset. Att det här skrytet om exceptionellt långa korridorer är så vanligt bevisar egentligen detta kulturella särdrag: i Sverige är långa korridorer något fint och statusfyllt. Oändligheten är en dygd. Men borde den verkligen vara det?

Kanske borde människor i Sverige i stället börja markera gränserna för sina åsikter. I dagsläget verkar de outsinliga. Kanske borde alla aktivt försöka avstå från att ha en åsikt i minst en fråga om dagen, som en slags KBT-övning. Kanske skulle den svenska twittersfären kunna välja ut en veckodag där man helt enkelt avstår frivilligt från åsikter och i stället diskuterar helt åsiktsfritt under hashtagen #NoOpinionWednesday. Jag inser naturligtvis att detta inte är något annat än en utopisk dröm.

Åsiktskorridorens bredd är en distraktion som har gjort att alla debattörer i maskopi med varandra framgångsrikt har kunnat mörka faktumet om åsiktskorridorens oerhörda längd.