Statligt tvångsgifte kan lösa bostadskrisen

4:32 18 Aug 2015

I Sverige har vi en statsindividualistisk kultur, alliansen mellan individ och stat är stark medan vi har ovanligt svaga intermediära institutioner som familjen, religiösa samfund och så vidare. Därför faller det sig ofta naturligt att staten tar den konsultativa roll som exempelvis familjen ofta har i andra samhällen. Ändå har det aldrig varit uppe för diskussion med statligt arrangerade äktenskap i bemärkelsen att staten bestämmer vem som ska gifta sig med vem.

Samtidigt har vi i svenska storstadsområden en oöverträffad bostadskris som med enkelhet skulle kunna lösas på detta vis. Utan att utöka det befintliga bostadsbeståndet skulle man kunna höja densiteten i hushållen genom att para ihop människor med varandra och därigenom reducera det svenska singelhushållsberget. Okej, jag provtänker här, men Sverige har störst andel singelhushåll i världen och andelen växer stadigt i alla åldersgrupper. Förra gången löste vi bostadskrisen med miljonprogrammet och se hur det gick. Den här gången kanske det vore klokt att börja i en annan ände i stället för att pröva samma grepp igen. Sverige provade att sprattla ur sig en miljon bostäder och det blev inget bra. Låt oss då i stället testa att sprattla ur oss en miljon nya äktenskap. Dessutom – att bygga bort problemet är inte ett alternativ överallt. I Sveriges till ytan minsta kommun, Sundbyberg, som också är den befolkningsmässigt mest snabbväxande och den med högst andel singelhushåll i hela världen, är det brist på byggmark. Då är den enda långsiktigt hållbara lösningen tvångsäktenskap.

Det finns inget som säger att resultatet skulle bli sämre än när folk själva får bestämma vem de ska gifta sig med. Tvärtom – som utomstående är det ofta lättare att fatta rationella beslut. Vissa skulle invända att det snarare är ett emotionellt beslut som ska fattas. Och däri har de en poäng. Det är båda hjärta och hjärna som spelar in. Men det finns flera olika sätt som den statliga myndighet som ansvarar för äktenskap skulle kunna göra känsloprofiler på folk och därigenom ta in en känsloanalys i varje matchningsprocess. Jag kallar detta för att fatta emorationella beslut.

Detta är inte som att bli bortgift av match.com eller motsvarande. Med hjälp av personliga handläggare för varje ärende och big data från statliga superdatorer utanför Luleå kommer matchandet både få en mänsklig touch och analytisk precision som de vanliga matchningstjänsterna saknar.

Man skulle kunna invända att det hade räckt med lagstiftning om att varje hushåll måste bestå av minst två personer eller att man bara lagstiftar om att människor måste gifta sig utan att ta ställning till med vem. Men tvingar man folk till något utan att nära följa upp hur brukar kvaliteten på besluten bli särskilt dåliga. Här är det viktigt att man tar ansvar för hela processen. 

Att bryta den svenska ensamheten skulle också reducera ilskan i samhället. Den politiska polariseringen bottnar till stor del i ensamhet. Med minskad ensamhet minskar ilskan.

Med 1,6 miljoner singelhushåll i Sverige skulle den här reformen lösa bostadskrisen omedelbart. Samtidigt medför den flera andra positiva effekter, då har jag inte ens nämnt vilka möjligheter att avla fram elitidrottare i världsklass detta skulle skapa. Den svenska väljarkåren, nästan uttråkad till döds av politisk visionslöshet, längtar efter ett Alexanderhugg i någon av våra centrala politiska frågor. Här är frågan. Här är hugget.

Debattör Debattörsson

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *

Kommentarer på ng.se granskas i efterhand. Allt innehåll som vi bedömer som olagligt, liksom personliga påhopp, rasisiskt, sexistiskt eller på något sätt stötande kommer att raderas.

Vi polisanmäler alla kommentarer som bryter mot svensk lag. Detta för att värna om våra skribenter och läsare.

Skriv kommentar
Tillbaka upp