Joel Ighe, nattklubbschef för Spy Bar samt Mono på Nosh & Chow, har på kort tid seglat upp som det stockholmska nöjeslivets klarast lysande stjärna. Det var bara något år sedan Joel flyttade upp till Stockholm från sin hemstad Göteborg. Sedan dess har det gått fort. Bland annat denna tidning har prisat Ighe som ”Stockholms skönaste person” på sin årliga gala Stockholmspriset. Alla pratar om honom, alla gillar honom. Det är nästan så att man blir lite äcklad, när vurmen blir så allomfattande. Som grävande journalist skulle jag vilja skrapa lite på ytan här, upptäcka människan bakom fenomenet Joel Ighe. Bloggen lyckades få nattklubbsprofilen att ställa upp på en intervju.

Hej Joel Ighe. Vad har du på dig?

– En morgonrock som jag snott från Hotell Tylösand… Hoppas att Per Gessle inte läser detta. (klockan är 16, när frågan besvaras. reds anm.)

Vad gör dig riktigt arg? Blir du arg?

– Folk som ringer när dom kan sms:a och folk som vill ta möten när dom kan mejla. Jävligt trött svar. Jag vet. Och då blir jag ju såklart inte arg, snarare frustrerad. Jo, en sak gör mig riktigt arg. När folk säger att man ser trött ut, eller frågar varför man inte ser glad ut. Då blir jag arg.

Du har ett typiskt sådant namn som alltid sägs för- och efternamn tillsammans. Man säger Joel Ighe i stället för bara Joel. Detta diskuterade jag just med några vänner. Varför är det så tror du? Jag tror att det är för att ditt för- och efternamn passar så bra ihop, att fonetikens dramaturgiska kurva blir nästintill perfekt när man säger ”Joel Ighe”, medan att bara säger Joel blir som att sluta titta mitt i en film. Kan det vara så?

– Ja. Så kan det absolut vara. Det är fan viktigt det där. Tycker synd om folk med tråkiga namn. Det finns faktiskt ingen annan med mitt namn, i Sverige åtminstone. Det är för att min typ morfars far hittade på efternamnet, måste komma på en bättre story kring efternamnet dock. Första dagen på gymnasiet så skrattade alla när klassföreståndaren uttalade mitt namn ”IG” på uppropet. Men jag gillar ju uppmärksamhet så kan inte påstå att det var särskilt traumatiskt.

Du har slutat dricka. Är dina vilda ungdomsår över, eller kan vi förvänta oss att du återfaller och blir den festprisse vi har hört att du var förut, när du bodde i Göteborg?

– Det stämmer ju inte riktigt. Jag drack några glas vin med dig på Riche för några veckor sedan, väl? Däremot så provade jag på att vara nykter större delen av 2016. Det är verkligen att rekommendera! Att dansa och att gå på dejt utan alkohol inblandat kan faktiskt vara precis lika kul, med risk för att låta som en nyfrälst Sebbe Staxx.

Hur många har du legat med?

– Lägg av…

Vilken är din guilty pleasure?

– EDM! Typ Kygo.

Har du gjort högskoleprovet?

– Ja. Båda gångerna med typ 30 min sömn i kroppen. Det var under min tid som bartender. Det gick inte alls bra. Jag somnade vid ett tillfälle. Carl Bodin Svensk (kändiskocken) satt bredvid, han kan intyga. Likaså min mindre stolta akademiker-mamma…

Hade du en tuff uppväxt? Du är ju från Majorna och det är inte många som klarar sig därifrån.

– Nej, verkligen inte. Skulle inte vilja ändra något med min uppväxt. Lagom dos trygghet, hasch-rökning innan puberteten kickat igång ordentligt och frihet under ansvar. Det som är gött med Göteborg är ju att vanliga människor faktiskt har en teoretisk chans att få bo i ”attraktiva områden”, till skillnad från Stockholm där du måste ha en portfölj med en miljon i cash för att ens ha en chans att låna till en lägenhet du knappt får plats i.

Har du kontakt med dina gamla vänner eller är det bara Zara Larsson och Skam-William som gäller nuförtiden?

– Ja, jag är faktiskt jätteglad att några av mina äldsta och närmsta vänner bor här nu. Ossian, Anton och Natacha. Vi har hängt ihop i över 15 år. Kan passa på att nämna Ossian och Antons föreställning som går på Teater Brunnsgatan 4. Sista chansen nu i veckan. Total Trygghet heter den. Dom har hyllats av både DN och Expressen. Schyffert dissade dock. Men vafan, vem bryr sig om honom år 2017?

Vilka är portade från Spy Bar?

– Typ ingen. Jo! Nån dude från ett välkänt svenskt klädmärke som gjorde inbrott och snodde en låda öl som han sedan vägrade betala för. Fast han är ju såklart välkommen igen när han betalat så vet inte ens om det räknas.

Är det jobbigt att alla vill ha en del av Joel Ighe?

– Har oftast väldigt svårt att förstå varför nån ens skulle vilja ha en liten del av mig. Men det där jobbar jag på.

Har du mycket ångest?

– Ja, absolut. Nästan varje dag.

Vilket parti/partei röstar du på?

– Vänster om Löfven.

Jag är på tillfälligt besök i Göteborg för att besöka några goda vänner som bor här. De har en helt annan kultur här nere. Allt går långsamt i Göteborg. Servicen går långsamt, de pratar långsamt, wifi-uppkopplingen på hotellet är långsam. Alla göteborgare hasar sig fram genom tillvaron. Det syns i deras blickar. Göteborgare är trötta, härjade av något, men jag undrar vad, kanske själva tristessen? Jag har läst forskningsstudier om vad som händer med människan om man stänger in henne i ett mörkt rum helt utan yttre intryck under en längre tidsperiod. Allt är bara tyst, mörkt och oförändrat. Människor blir, kanske inte helt otippat, fullständigt slut i huvudet. Kanske påminner dessa experiment om hur det är att bo i Göteborg. Alla spår av motivation försvinner.

Jag hade glömt min datorsladd hemma när jag for hit. I taxin på väg in till stan från Landvetter på eftermiddagen frågar jag taxichauffören:
– Vet du om det finns någon butik i närheten av mitt hotell där de säljer datorsladdar?
– Ja du, det vet jag inte såhär dags. Klockan är mycket… Den är ju halv fyra.

Han tar mig till slut till Nordstan, Göteborgs enda köpcentrum. Det är glädjande nog öppet fastän klockan närmar sig läggdags, 15.45.

Väl på Elgiganten i Nordstan har jag en fråga och tänker att disken där det står ”KnowHow – Vi hjälper dig med support och service” borde veta svaret. Två servicekillar står bakom disken och är upptagna med ett annat ärende. De står och kollar på ett tangentbord och hummar. När det har gått några minuter och de mest stått och glott med trötta blickar på tangentbordet och vänt och vridit på det lite grann så börjar jag ledsna och flikar in:
– Ursäkta, den här uppgiften med att stå och kolla på tangentbordet, tror ni att den kan utföras av endast en person eller måste ni vara två samtidigt?
Då får jag äntligen möjlighet att ställa min fråga:
– Den här sladden. Har den rätt kontakt till ingången på min Macbook?
– Det vet jag tyvärr inte, du får kolla med någon säljare, blev svaret.

Ahapp.

Göteborgs bruttoregionalprodukt är ändå 388 000 per capita. Jag undrar hur det är möjligt. Det är bara 30 procent lägre än Stockholms på 552 000. Men skillnaden i produktivitet känns snarare som 400 procent. Är det Sida som skickar pengar som jämnar ut skillnaden eller hur fungerar det?

Jag hade i och för sig blivit förvarnad. För några veckor sedan pratade jag med en kompis som befann sig i Göteborg. Han kommer därifrån och var på återbesök.

”Trist i Göteborg alltså. En massa människor som går runt och är felaktigt nöjda med livet”, skrev han till mig.
”Vad sorgligt. Vad krävs för att göra gbg great again? Finns det några små skott av hopp?”, undrade jag.
”Ja, men på det stora hela är hoppet ute. Eventuellt om man kunde få de yngre generationerna att återuppfinna staden nu istället för senare. En cyniker skulle möjligtvis hävda att folkmord vore den enda vettiga utvägen”, svarade han.

Jag har alltid varit konsekvent i mitt folkmordsmotstånd, och det är särskilt viktigt att vara tydlig med det nu när fler och fler öppnar upp för att det kanske trots allt är en bra idé i olika sammanhang. Men att Göteborg har väldigt allvarliga problem står helt klart.

Om man ska nämna något positivt så måste jag säga att de serverade en väldigt god räksmörgås på hotellet.

I morgon far jag hem till Stockholm igen. Det ska bli skönt. Men det jag har sett här nere kan inte göras osett. Det kommer jag tvingas leva med under lång tid framöver. Hur går man vidare från något sådant här? Som tur är finns det säkert någon högmotiverad och yrkesskicklig specialist på posttraumatiska stressyndrom i Stockholm som man kan ta hjälp utav. Den lyxen har knappast en göteborgare.

Jag bodde för en tid sedan på Gothia Towers i Göteborg. Mitt emot Liseberg står detta hotell, uppdelat på tre skyskrapor, med sina över 1 200 rum, fler än alla andra hotell i Norden. Hotellet har fyra stjärnor.

Röda stjärnor får man förmoda. Hotellet genomsyras av kommunism. Kanske är det också nödvändigt, det kan vara svårt att drifta en så stor anläggning utan centralisering. Ibland kan det behövas en fast hand.

Först har vi lobbyn. Den ser ut som världens största badrum. Ta ett vanligt badrum och skala upp det gånger hundra. Välkommen. Sedan har vi rummen som ser ut som fängelseceller. Lyckligtvis för oss gäster är interiören inspirerad av lågt säkerhetsklassade anstalter snarare än de allra hårdaste. Men skonsamheten är mycket diskret. Badrummen är så kala att man undrar om de är designade med självmordsprevention i åtanke. På goda grunder i så fall.

Sedan har vi takbaren, ”Heaven 23”. Kanske är namnet inspirerat av talesättet ”Sikta mot himmelen och nå våning 23!”. På hotellet webbplats stoltserar baren med att ha ett av Nordens största utbud av österrikiska viner. Är man inte bra på fotboll kan man alltid spela hockeybockey. De har till och med personliga relationer med flera av leverantörerna. ”I vår topprestaurang serveras givetvis också vår läckra räkmacka, King Size Deluxe, som har legat etta på försäljningslistan i över 25 år.” En exklusiv inblick i barens ekonomiska administrationssystem. I baren trängs lokala förmågor med turister från den georgiska utbrytarrepubliken Sydossetien.

Det ska finnas en bra restaurang som heter Upper House i ett av tornen. Tyvärr stänger restaurangen klockan 21 så den är i praktiken bara öppen för barnfamiljer.

Att beställa mat från room service är inget alternativ efter att man har gjort det en gång. Jag undrar vad Livsmedelsverket skulle säga. Köttbullarna smakar verkligen bullar, alltså bröd. Sådant bröd som man tänker sig var vanligt förekommande på vikingatiden. Potatismoset, däremot, påminner om den sortens isoleringsmaterial man brukar ha i väggar. Saltgurkan är emellertid helt okej. Så tar den också upp halva tallriken. Bredvid själva tallriken: en skål med extra saltgurkssallad.

Hotellet hade rekommenderats för kommunistpartier på kongress om det inte vore för priset. Och för alla andra gäster är det högst troligt att det finns fördelaktigare alternativ, till och med i Göteborg.