Den här veckan = veckan från Mordor. Utöver lite ordinär press, stress och tristess (press, stress och tristess är för övrigt titeln på ett tal som en klasskamrat i gymnasiet höll under en lektion, det har bitit sig fast) är jag mycket trött och orkar därför inte formulera mig särskilt bra, så ingen anledning att ge sig på någon längre harang här. Men! En sak bör ändå nämnas, om än i förbifarten mellan tandborstningen och sängen.
Den här bilden har Maria Wretblad tagit, och den hör till en text i tidningen Bang som Lotta Lundgren skrivit. Den handlar män som längtansfullt pratar om mormors dillkött och vad husmanskostens verkliga pris är. Hon är som vanligt sylvass och underhållande. Den kan du läsa om du:
1. Förstår/försker förstå dig på mat och vad som händer när man lagar mat och ger den till någon annan
2. Uppskattar formuleringar som utgör välriktade kängor mot jämnställdhetsbromsklossar
3. Har någon helt annan agenda men behöver vidga dina vyer en smula
Hemläxa till nästa gång: läs När dörren till köket slår igen i Bang nr 3 2015, så ses vi och diskuterar i smågrupper någon gång när detta vider av veckor är över. Nu ska jag ta mig en härlig kopp te och två ipren. Carpe diem allesammans.
Så mkt on the spot i denna text!
”Men över husmanskostens vällagade köttbitar i brun sås svävar också ett svagt men unket os av instängda kvinnoliv.”
”det provocerar mig att jag aldrig hört någon man reflektera över det faktum att den mest genuina metoden att laga den heliga mormorsmaten innefattar en unge på armen, en till kring benen, nyskurade golv och kallmanglade lakan”
”Tydligen har vår egen tid lyckats förtränga att pulversoppa, fiskpinnar och snabbköp en gång hjälpte till att göra kvinnors frigörelse möjlig. Kring de baktalade snabbmakaronerna och stekfärdiga köttbullarna står en doft av efterlängtad befrielse”
Amen!