Färsk pasta i plastförpackning. Jag har alltid tyckt att den känns så själlös. Samtidigt hör man både kreti, pleti och någon slumpmässigt utvald tv-kock basunera ut hur hääärligt det är med färsk pasta, hur det förhöjer rätten till astronomiska nivåer, eller åtmonstone är det enda korrekta när du ska bjuda din käresta. Jag köper konceptet så länge det handlar om hemgjord färsk pasta, men den där plastförpackade sladdrigheten till tagliatelle som ligger och stirrar dött ur kyldisken på mig medan jag försöker rafsa ihop det jag ska äta till middag är inget jag har velat ta med mig hem. Torkad pasta är oftast godare än den sorten, och varför skulle man inte välja det godare alternativet? En bra tumregel jag tycker att alla borde både leva och lära.

 

 

Över en tidsrymd av ungefär ett år har jag dock utvecklat en speciell relation till färska lasagneplattor. De har blivit en slags… vän. Och det är endast av det mycket specifika skälet att jag njuter av att skära i dem. Att lägga en lasagneplatta på en plan yta, förslagsvis ens favoritskärbräda, och sedan sätta en liten vass kniv i den och karva fram precis den bredd eller form humöret bjuder in till. Sedan, en till, en till, och en till, tills paketet är slut.

 

 

Efter detta är det fri lek. Jag uppskattar detta moment så mycket att jag lika väl skulle kunna slänga hela rasket i sopen efteråt och ändå tycka att det var värt det, men att slänga mat är egentligen mest ett tecken på ointelligens, och så vill jag varken att jag själv eller andra ska se mig. Så jag ägnar denna fria lek åt att koka upp flera liter vatten i en rymlig kastrull, salta ordentligt, och sedan sänka ner mina skräddarsydda remsor i den med en tång. De får koka snabbt och bullrigt, någon minut bara, sen är det slut på det roliga. Nästan! Innan dess ska de naturligtvis bekanta sig med någon sås av fritt val. Ibland bara med olivolja, svartpeppar och finriven parmesanost. Det spelar ingen roll. Jag har redan fått min dos av tillfredställelse.

 

/Slaktarn