Idag är jag på ett rasande dåligt humör. Man skulle alltså kunna tänka sig att det är en illa vald dag att ge chiapuddingen en andra chans. Ändå är det precis vad jag tänker göra. Den observante kanske minns att jag ritade en seriestrip efter min initiala kontakt med chiapuddingen. Den var tänkt att beskriva upptrappningen och känslan som följde. Tycker jag lyckades ganska bra.

Men nu ligger jag trots allt här, sur och nerbäddad i sängen med en skål av denna gudsförgätna och högt upphajpade frö-sörja. Ändå relativt öppensinnad.

Tillverkningsprocessen följde en rad olika tips jag samlat på mig (who am I kidding – det är tips jag tvingats på). Det första var att använda kokosmjölk, det andra var att smaksätta med vanilj, det tredje var att ha något form av tillbehör. I detta fall blev tillbehöret en slags puré på mango och äpple från märket Urtekram, som smakar ganska exakt som en sån där liten barnmatsdessert från Semper. Det vill säga mycket gott. Jag kraskar i mig sked efter sked, ändå hyfsat positivt inställd. Jag tycker ju om både kokosmjölk och mangomos, så det kan inte gå så värst fel.

Men konsistensen. Chiafrönen som små geléiga fiskögon. Det hala krasandet. Nej… that don’t impress me much, som Shania Twain skulle sagt.

Nu signar jag av för dagen. Jävla skitdag alltså. Ska bli skönt att sova. Imorgon kommer jag att vara som en utvilad nyponros, full av matrelaterade visdomar som jag glatt delar med mig av här på bloggen.
/Slaktarn