Förra söndagen vaknade jag på morgonen och upptäckte att jag var på fruktansvärt dåligt humör. Sur, uppgiven och förbannad. Gick in i badrummet och såg den unge Werther möta min blick i spegeln. Tönt.

Den unge Werther ägnade större delen av den dagen åt att påbörja olika projekt, för att sedan upptäcka att det dåliga humöret satte käppar i hjulen. Gång på gång kasserades de påbörjade ansatserna till aktiviteter tänkta att föra dagen framåt på konstruktiva vis genom suckar och ångestgenererade konvulsioner, illa måttade sparkar, eller barnsliga vredesutbrott i horisontalläge. Elaka ord och förbannelser kastade åt håll förbannelser aldrig borde kastas.

Försök till besinning gjordes. Fruktlöst.

Framåt kvällen beslutades det att det skulle tas en promenad. Det var en fin kväll. Behaglig luft efter en solig dag, fågelsång och så vidare. Det dracks en öl på en utreservering. Den unge Werther plötsligt osäker i sin framtoning, äntligen medveten om sin oälskvärdhet. När promenaden led mot sitt slut var jag nästan botad. Det kan bli bra. Kvällen kan fortfarande bli bra.

Sedan var det det där med maten, att man ska äta något varje dag och allra helst flera gånger om dagen. Om man ska kunna göra det måste man antingen odla/skjuta/samla sin egen mat, eller gå till en mataffär och handla den. Så jag gick till en mataffär och plockade ner alla grejer man behöver för att laga biff Rydberg i korgen, och dessutom kattmat och toalettpapper. Använde självscanningskassan i ett försök att undvika mänsklig kontakt.

Om man ska laga mat är det bra om köket är städat. Att det inte ligger disk och gamla brödbitar överallt. Men eftersom dagens tidigare vredesutbrott hade sinkat undanröjningen flera gånger var det just så det såg ut när jag kom hem för att laga min biff Rydberg, och alltså började sessionen inte helt bra. Efter att ha skrubbat rent det värsta ställde jag mig för att hacka. Den som lagat biff Rydberg någon gång vet hur det är – hacka lök, hacka potatis, skära biffen i bitar, hacka persilja – ett ändlöst hackande. Det finns stunder då hackandet kan bli nästan meditativt, men detta var inte en sådan stund. Tråkigt. Fult blev det också. Fräste löken för kort och på för hög värme, otålig otålig otålig. Potatisbitarna blev mjuka och mosiga, och efter att jag tagit det dumma beslutet att ”ta en nypa luft” mitt i stekningen blev den också bränd. Biffen var väl det enda som inte kunde kategoriseras som undermåligt, men man blir ju som man umgås.

Försökte rädda situationen genom att piffa med det där råa ägget i sitt skal och persilja. Kamouflerade litegrann. Måltiden i sig var inte så trevlig heller. Eftersom jag betett mig som ett as hela dagen var stämningen inte så pigg. Alltså var det en ganska tystlåten tillställning som dessutom var över på några minuter. Orkade inte ens plocka in resterna i kylen, utan lät de stå framme på köksbänken som ett monument över misslyckandet ända tills morgonen efter.

Jag tror inte att det hade känts så dåligt om jag hade valt laga något annat, något mindre festligt. En simpel tio minuters-pasta hade inte utgjort en så stark kontrast till resten av dagen. Istället kände jag mig hånad av den där jävla Rydberg och mina egna fåfänga försök att sätta någon slags guldkant på den dåliga dagen. Lyckligtvis vaknade jag morgonen efter helt återställd. Det var som att hela veckans potentiella dåliga humör koncentrerats till den söndagen, och jag var plötsligt fri från det helt. Det hade varit en bättre dag för biff Rydberg. Den unge Werther förtjänar inte sådan mat.

/Slaktarn