Frikadeller. Jag skulle bjuda på det, pasta och frikadeller i tomatsås. Personen som skulle äta maten hade en tydlig bild av vad frikadeller var, och i hens hjärna var det något äckligt man åt ur konservburk på festival. Det betyder tyvärr att den här personen gått miste om ett helt liv av frikadellätande, åtmonstone dittills. Det betyder också att om det finns en person som har denna skeva bild av frikadellen så finns det förmodligen flera.
Vad är det då för grej, den här frikadellen. Är det något att ha? Svaret är naturligtvis ja. Definitionen av en frikadell är, om jag nu inte missat något väsentligt, att det är en köttbulle som inte stekts, utan kokats. Och koka saker kan man ju göra i lite vad som helst, bara det är tillräckligt rinnigt.
Man kanske rullar sina frikadeller av sån här hönsfärs, kryddar med mycket svartpeppar och oregano, och så lägger man försiktigt ner dem i en rinnig tomatsås man trollat fram genom att svetta ett mindre berg stjälkselleri, lagt till vitlök efter tycke, hällt i rejält med vitt vin som fått bubbla på en aning, och sedan passerade tomater. Och sedan förstås kryddat, med salt, en nypa socker, svartpeppar och vad man nu har lust med. Chiliflingor eller mer oregano kanske, vad vet jag.
Något som oavsett är betydligt mycket mer harmoniskt än valfri mindfullnessövning är att sjuda frikadellerna på låg värme i såsen, och långsamt och försiktigt vända runt dem. Det är därför en mycket bra rätt att laga om man känner sig vilsen och otillfredställd. Sedan blanda med pasta och riva parmesanost över alltsammans. Får man ett ryck kan man ju också hälla upp alltsammans i en ugnsform (förutsatt att man har rigatoni eller liknande och inte spaghetti) och göra en pastagratäng av det hela.
/Slaktarn
Kommentarer på ng.se granskas i efterhand. Allt innehåll som vi bedömer som olagligt, liksom personliga påhopp, rasisiskt, sexistiskt eller på något sätt stötande kommer att raderas.
Vi polisanmäler alla kommentarer som bryter mot svensk lag. Detta för att värna om våra skribenter och läsare.