Kära läsare. För en tid sedan hörde Picard av sig och ville ge bort några valfria varor i present till mig. De hade läst det här gamla inlägget och förstått att jag var något av en Picard-lover. Yesss, tänkte jag, gött. Det betyder ju förutom att jag slipper svälta att jag kan testa grejer ur deras sortiment jag annars inte skulle köpt, man satsar ju inte på wild cards om man inte är ekonomiskt oberoende liksom. Men det är inte alltid man är sugen på wild cards, och det var därför jag också plockade på mig en citronsorbet ur deras nya glassortiment (bra grej med det: man känner igen alla grejer på innehållsförtäckningen).

För en vecka sedan tog jag den här bilden. Den illustrerar alltså hur jag äter min glass sängliggande direkt ur förpackningen.

…Och det för mig osökt in på kärnan i den här texten, nämligen anledningarna till varför jag låg i sängen och åt glass. Man skulle i egentligen kunna säga att det fanns två skäl.

Det ena var ofantlig utmattning, den typen av utmattning som infinner sig när en person som är van att mestadels sitta och jobba framför en dator tvingas in i en arbetsmiljö där kroppen måste jobba non stop. Lägg sedan till att arbetet pågått åtta dagar i sträck utan ledighet, och att det kommer dröja fyra dagar till i samma anda innan en ledig dag tillsist kommer. Den andra och viktigare anledningen är att mitt kök just nu ser ut så här:

Det existerar inte längre. Där det brukade finnas ett golv finns numera bara grånande plankor. Där det brukade finnas köksskåp och diskbänk gapar det tomt, och där kaklet en gång satt finns nu bara öppna sår av skrovlig puts. Allt som stått i skåpen är nu nedpackat i lådor, och allt som fanns i kylskåpet och frysen har hamnat i magen eller någon annanstans där det gör nytta. Inklusive glassen, som jag alltså åt upp efter att sent på natten dagen innan rivningen av köket ha rensat ur kyl och frys, och konstaterat att den annars skulle gå till spillo.

Varför har jag inget kök? Jo, för att det snart ska in ett nytt. En dröm kommer att gå i uppfyllelse. En livslång dröm, faktiskt. Jag har nämligen aldrig bott i ett hem med ett nytt kök, eller ens ett fint kök. Det känns som att jag håller på att passera en tröskel in i en värld där inget längre kan gå fel, där inget kan gå sönder och där den procentuella tidsandel jag totalt sett i livet lagt på att diska för hand/bråka om disk/skrubba på en gammal sketen ugn äntligen kan sjunka ner till behagliga nivåer. Aldrig mera scenario: ta IKEA-bussen för att köpa en lådinsats i plast som sedan visar sig vara ett par centimeter för djup, och ägna eftermiddagen åt att klippa/såga till den så att den ska passa. I framtiden kommer lådinsatsen vara inbyggd och anpassad efter ens egna petimetriga önskemål. Lyckan vet faktiskt inga gränser.

Det kommer alltså bli mycket köksrenoveringssnack här. Kanske inte så mycket om huruvida det ska in kakel eller stänkskydd, utan snarare vilka känslor och tankar köksrenoveringen genererar.

Blogginläggspitch:

a) Vad händer med självbilden när man går på köksplaneringsmöte med en blekslingad Odd Molly-kvinna som helst av allt skulle önska att man valde ett lantligt kök i färgen ”canvas”, och nästan blir övertygad?
b) Vad betyder det för ens relation att installera diskmaskin?
c) Klassresereportage: från sprucken laminat till granitskiva
d) Hämtmat fyra veckor i sträck: så mår min kropp och själ (och mitt bankkonto)

Med löfte (hot?) om uppföljning,
/Slaktarn