Jag var och handlade mat idag. Kom bland annat hem med en stor klump griskött. Det var längesedan jag åt fläsk på det där viset, säkert ett halvår sen, trots att fläskkött när det är vällagat är land det godaste som finns. Något att älska. Tydligen älskar människor fläskkött oerhört mycket, för det är, trots att det är bannlyst av två av världens största religioner, det kött vi äter mest av i världen. Följt av kyckling. Jag finner det dock svårt att älska den stora mängd blekrosa sladdriga fläskfiléer som reas ut i kyldiskar för trettiotvå kronor stycket. Jag vet varför de kostar trettiotvå kronor, och det är svårt att älska något som påminner om Saw-filmerna.

Grisar har, om de tas om hand på rätt sätt, rosarött kött. Ju mörkare, desto mer motion har djuret fått. Den bit jag bar hem idag var ett praktexemplar och kostade flera årslöner. Målet med handlingsprojektet var att brässera i ugn. Inte som en pulled pork eller så, utan mer som något i stil med den här rätten, som var Mao Zedongs favoriträtt.

Jag kom hem, delade köttet i stora bitar, och lade de i en ungsform tillsammans med mycket hackad ingefära, vitlök, hackad vårrlök, salt, chiliflingor och sist men inte minst: en öl. Alltid så uppiggande att hälla öl över mat! Formen täcktes med folie, sedan in i ugnen på 130 grader. Hela processen tog fem minuter. Efter detta fortsatte jag med dagens bestyr i ungefär fem timmar, och så var det plötsligt klart.

Brässera fläsk kan man göra lite hur som helst. Det är gott, känns märkligt lyxigt och är mindre ansträngande än att ringa efter en pizza. Du kan hälla i äppelcider och smaksätta med plommon, timjan och grovkornig senap, eller kanske sherry, rosmarin och morötter? Vad vet jag. Världen är din fläsksida.

Tänk! På fem Saw-fläskfiléer får du en enastående fläskbog! Det väljer du väl any day, kan jag tro!

/Grisslaktarn