Det är inte mer än rätt att alla får ta del av det jag vetat om i mer än två veckor nu: asiatiska köttbullar med ingefära, gräslök och hoisinsås är grejen.

Jag har haft en bild i en inte så aktiv del av medvetandet ett bra tag nu, och det är bilden av en köttbulle som liksom är klibbig av någon typ av glace som man eventuellt skulle kunna erbjuda minglande människor beväpnade med tandpetare. En cocktailköttbulle, om man så vill. Då senaste månaden varit extremt hektisk (och extremt fri från all form av drinkminglande) har det inte infunnit sig något tillfälle där en sån typ av köttbulle passar in, och alltså har visionen inte realiserats. I detta ingenmansland mellan dröm och verklighet kan dock fantastiska saker uppstå, och köttbullereceptet jag tänker delge er nedan är just ett sådant.

Det är, kort beskrivet: en köttbulle med asiatisk smakprofil som lagas på fläskfärs. Anledningen till att det just fläskfärs är att föredra här är fettet. Fettet är din vän, det gör allt godare och texturen blir fantastisk. Jag använder sällan fläskfärs för att det är lurigt att få tag på bra (med bra menar jag bra djurhållning), men kommer man över färs från exempelvis Nibble så kan man (förutsatt att man överhuvudtaget äter kött) känna sig nöjd. Vidare: smak-spakarna sköts av en stadig mängd riven ingefära, tillsammans med en lika stadig mängd hackad gräslök, koreanska chiliflingor som kallas gochugaru (de används i gochujangsås och när man gör kimchi, finns oftast på asiatiska livs), och så hoisinsåsen som används både i färsen och som en avslutande grasering.

Nu tar jag mig friheten att mycket diffust referera till denna köttbulle som ”asiatisk”, och både gochugarun och hoisinsåsen får väl anses vara just det, men något hemland har den inte utan den stampar fräckt runt över hela kontinenten som om det vore dess vardagsrum. Jag förvirrade dessutom situationen ytterligare genom att servera den på en bädd av sushiris tillsammans med ångkokt broccoli och silkestofu som legat och tvagat sig i ett bad av umamität buljong. Ibland får man bara följa sitt hjärta.

Mitt hjärta sade också till mig att inte använda ägg när jag gjorde dessa, kanske mest för att jag inte hade några hemma. Det blev bra ändå.

Asiatiska köttbullar med hoisinsås, ingefära och gräslök

500 gram fläskfärs
1 knippe gräslök
En rejäl bit ingefära (alltid så svårt med ingefärsmått, men tänk en knapp halv banan nånting)
1 msk gochugaru-chiliflingor (ersätt med vanliga chiliflingor om det är svårt att få tag på)
Salt
3 msk hoisinsås till färsen, och så ytterligare till glacering
Smör att steka i

1. Ta fram en bunke om bomba i fläskfärsen. Hacka gräslöken fint och lägg i allt utom en liten hög som du sparar vid sidan om. Riv ingefäran fint (jag brydde mig inte om att skala) och lägg i. Tillsätt chiliflingorna och hoisinsåsen. Saltet ska inte snålas med – all form av färs som är undersaltad är en styggelse – så minst en tesked. Gör ett stekprov om du är osäker och tillsätt mer om det behövs.

De omtalade koreanska gochugaru-chiliflingorna i all sin färgmättade prakt

2. Dags att forma köttbullarna! Det har jag inte mycket att kommentera kring förutom att det är vettigt att försöka se till att alla har liknande storlek.

3. Stek köttbullarna i smör. Ja, smör. Du kan ta olja om du vill men det är något med smörsmaken tillsammans med kryddorna som höjer hela kalaset till en helt ny kalasnivå. Medel/hög värme, totalt sådär tio-femton minuter i pannan medan du med öm hand ser till att alla sidor får lika mycket färg. Under tiden du ägnar dig åt stekningen bur du också ha sett till att ugnen är på, riktigt hög värme, grillfuktion är inte att förakta, och ugnsgallret högt upp.

Köttbullarna innan glaseringsmomentet

4. När köttbullarna är stekta och klara, lägg dem i en ugnsfast form och ringla på ytterligare hoisinsås (eller använd en pensel! Kul osv!) på var och en. Skjuts in i den skållheta ugnen, och vakta noga medan de glaseras till bubbligt svedd perfektion. Det går fort. Ta ut och avsluta med den där lilla högen gräslök du ställde åt sidan.

Dessa kan du alltså göra små versioner av och mata dina gäster med medan de sveper sina drycker och skryter om sina bragder, och genom detta hedra den tanken som satte hela den här bollen i rullning hos mig. Den lite mer vardagsvänliga varianten ser du ovan, och en ytterligare skulle kunna vara att dumpa ner dem i tillexempel en god nudelsoppa.

Lycka till och lyckas väl!
/Slaktarn

Raggmunken har en stor fanbase, men det tenderar att vara en nostalgiskt lagd skara som när de ser rätten på en restaurangmeny på det lokala lunchhaket lyckligt och med höjda ögonbryn säger Nämen, raggmunk! Det brukade alltid min mormor laga när vi var små, men som aldrig skulle komma på tanken att laga det hemma själva en standardkväll i det så kallade vardagspusslets våld. Varför är det så? Sluta tjuta över restaurangmenyer och ta saken i egna händer.

Snabblektion i raggmunksmakeri: Riv åtta stora potatisar och pressa ur så mycket av vätskan som du orkar, blanda ner i en mix av två ägg, två deciliter mjöl, fyra deciliter mjölk och en nypa salt, och gärna också en skvätt smält smör. Stek i ännu mer smör, och servera enligt tradition tillsammans med rårörda lingon och stekt fläsk (bacon från undersåkers exempelvis, fruktansvärt gott och värt varenda krona). Vill du vara som jag så gör du en coleslaw också, på spetskål, äpple, morot, majonnäs, lite lönnsirap, salt och peppar och äppelcidervinäger. Lätt som en potatisplätt.

Här kommer inspirationsbilder för att få dig på rätta spåret:

/Slaktarn

På grund av allmän utmattning och specifik kroppslig åkomma har jag kommit i kontakt med ett gammalt beteende jag trodde jag lagt på hyllan, nämligen att sträckkolla (och ibland bara lyssna) på alla gamla avsnitt av Nigella Bites. Det är, förutom att ta en redig bläcka, den mest rena formen av avslappning jag kan tänka mig. Nigella är i sitt esse i detta format, bättre än både förr eller senare faktiskt.

I säsong två av Nigella Bites finns ett avnitt jag uppskattar speciellt mycket: ett som behandlar mat på temat ”Trashy”. Där får vi följa vår domestic goddess när hon lagar allt från Elvis Presleys banan- och jordnötssmörsmacka till vattenmelondaiquiri (”The trashy cook should not be stoveside too long without a drink in hand”) och friterad kyckling (”if you can resist this, you do not deserve to eat it”).

Bäst av allt är dock ett recept på skinka kokt i coca cola, som sedan glaceras med mörk sirap, senapspulver och farinsocker. Nej nej nej, tänker du nu, fruktansvärt. Du har fel. Pekpinnar gällande Coca Cola har jag undanbett mig för länge sedan, det är alltså inte lönt att skicka länkar till artiklar med titeln ”detta händer i hjärnan när du dricker coca cola”. Det som däremot är viktigt att nämna är den uppenbara logiken i receptet – Coca Cola har en kryddig, söt och liksom spetsigt djup smak – alldeles utmärkt ackompanjemang till fläskkött, med andra ord. Tänk själv på hur det brukar gå till när vi pysslar med julskinkor och annat. Sött, kryddigt, klibbigt. Varsågod, recept finns här.

Och oavsett, hur kan man inte ta henne på orden när hon säger: ”once you’ve cooked ham in cola you will not cook it any other way. You WON’T”.

Mer om min kärlek till Nigella (och bestörtningen över att hon börjat laga mat med kokosolja) finns att läsa här.

/Slaktarn

Jag var och handlade mat idag. Kom bland annat hem med en stor klump griskött. Det var längesedan jag åt fläsk på det där viset, säkert ett halvår sen, trots att fläskkött när det är vällagat är land det godaste som finns. Något att älska. Tydligen älskar människor fläskkött oerhört mycket, för det är, trots att det är bannlyst av två av världens största religioner, det kött vi äter mest av i världen. Följt av kyckling. Jag finner det dock svårt att älska den stora mängd blekrosa sladdriga fläskfiléer som reas ut i kyldiskar för trettiotvå kronor stycket. Jag vet varför de kostar trettiotvå kronor, och det är svårt att älska något som påminner om Saw-filmerna.

Grisar har, om de tas om hand på rätt sätt, rosarött kött. Ju mörkare, desto mer motion har djuret fått. Den bit jag bar hem idag var ett praktexemplar och kostade flera årslöner. Målet med handlingsprojektet var att brässera i ugn. Inte som en pulled pork eller så, utan mer som något i stil med den här rätten, som var Mao Zedongs favoriträtt.

Jag kom hem, delade köttet i stora bitar, och lade de i en ungsform tillsammans med mycket hackad ingefära, vitlök, hackad vårrlök, salt, chiliflingor och sist men inte minst: en öl. Alltid så uppiggande att hälla öl över mat! Formen täcktes med folie, sedan in i ugnen på 130 grader. Hela processen tog fem minuter. Efter detta fortsatte jag med dagens bestyr i ungefär fem timmar, och så var det plötsligt klart.

Brässera fläsk kan man göra lite hur som helst. Det är gott, känns märkligt lyxigt och är mindre ansträngande än att ringa efter en pizza. Du kan hälla i äppelcider och smaksätta med plommon, timjan och grovkornig senap, eller kanske sherry, rosmarin och morötter? Vad vet jag. Världen är din fläsksida.

Tänk! På fem Saw-fläskfiléer får du en enastående fläskbog! Det väljer du väl any day, kan jag tro!

/Grisslaktarn