Egen pasta hörni. Lite mer specifikt ravioli.

Man kan tänka sig att det är klokt att laga sina första egna raviolis i en sansad och tillåtande miljö där det inte finns någon press på att lyckas. Jag valde att göra det inför en middag med tretton personer jag aldrig tidigare träffat. Visionen var en ravioli fylld med kycklinglevermousse som skulle serveras med konjaksinlagda rönnbär. Ja ni hör ju, bara där börjar svetten bryta fram. Det gick faktiskt ganska bra, middagsgästerna var till och med imponerade, men det gick inte så smärtfritt att jag gladeligen kastade mig över ett liknande projekt inom någon nära framtid. Det har faktiskt dröjt flera år.

För några dagar sedan var det dock dags igen. En vän som är lite mer kunnig pastamakeriets ädla konst tog sig an att hjälpa mig förverkliga min dröm om den där jätteraviolin med äggula i som jag tjatat om i flertalet inlägg. Det blev ingen kopia av orginalet, utan som sig bör en version skapad på lika delar visdom och spontana infall. De spontana infallen var i det här fallet att istället för att fylla raviolin med ricotta och en hel äggula göra detta vilda: blanda rostade hasselnötter i ricottan, bygga en liten vall av den på den utkavlade degen, och fylla gropen i mitten med äggula som slagits sönder så att det inte skulle bli så mycket i varje.

Här kommer en bild så att alltsammans blir lite med begripligt.

Efter att försiktigt ha lagt degtäcket ovanpå ricottaformationerna gjorde vi vårt bästa för att försegla kanterna, och så skar vi ut våra raviolis. Eller, som jag fick lära mig att det heter när vi talar om raviolis av denna magnitud: raviolonis! Och det ska tilläggas, vi brydde oss inte om att snygga till kanterna. Allt som adderar lite spänning i vardagen välkomnas, och det blir faktiskt lite mer spännande om allt inte är så perfekt (bonus: det är bekvämt).

I en stor kastrull med välsaltat vatten for de sedan ner. Ett par minuter bara, och så upp igen. Våra raviolonis höll lyckligtvis tätt under detta moment, och vi bad till alla gudar vi kunde komma på att gulan inuti inte kokats för hårt och blivit till en liten seg boll. Det hade den lyckligtvis inte, skulle det visa sig, men innan vi kom fram till detta sanningens ögonblick återstod pricken över i: ett dopp i smörbad med hackad dill och färskhyvlad tryffel.

Vid middagens avslut var vi alla lite mättare och lite visare. Ibland är det så livet i sin helhet känns. Med tiden blir man mättare och visare. Det är en skön känsla.

/Slaktarn