Att skriva om mat är en oändlig prövning i att hitta nya ord. Ord som beskriver textur, hur fantastiskt något är, former, färger, ord som beskriver känslor och fakta. Ibland blir det bra, alltså bra som i att skribenten lyckas förmedla en någorlunda bild av upplevelsen, och ibland blir det bara en stor pretentiös pannkaka av alltihop.

Ibland händer det utanför skrivandet. Som när någon frågar mig om ingredienserna i en maträtt jag lagat. Hur har du gjort det här?! Vad är det i?! kanske de säger. Då blir jag plötsligt självmedveten och lite generad, vilket är knäppt eftersom jag tycker att mat är väldigt intressant, och det är svårt att laga en specifik maträtt om man inte vet vilka ingredienser som ingår i den. Men något tar emot. En rädsla för att verka töntig kanske, att jag tar det på för stort allvar (vilket är ironiskt, för det gör jag ju). Den kommer från att jag så många gånger själv hört folk göra det, och då har de haft en målmedveten blick och rabblat upp ingredienserna med så extremt stort eftertryck att man skulle kunna tro att det var klimatmålen det gällde.

Ungefär:

Lök. Gul.
konstpaus
Liteee… lite chili… finhackad.
konstpaus.
Vin. Vitt.
Någon handrörelse, oftast svepande.
Fänkålsfrön!
Konstpaus, kanske pekar med hela handen nu
…RIKLIGT med olivolja.

Och så vidare. Som ett spoken word-performance. Eller som att man blir invigt i en mycket stor och viktig hemlighet.

Ordet som bäst sammanfattar allt detta är kanske Cringe, ett engelskt ord som inte har någon riktigt bra översättning men som innefattar en kombination av känslan av genans, att krypa krypa ihop, känna sig obekväm. Kanske att man gör en besvärad grimasch samtidigt. I någon slags jakt på självinsikt har jag en lista på datorn där jag skriver ner matord som får mig att känna så. De har samlats in från restaurangmenyer och krogrecensioner, middagsbjudningar och mat-tv. Det är alltså ord som cirkulerar där ute i världen och utger sig för att vara beskrivande och inspirerande, men som (för mig) bara är fruktansvärt… genanta?

Här är den.

• Saker som är ”slungade” (exempel: Smörslungade primörer eller citronslungad färskpotatis)
• På en bädd av (exempel: Torskrygg på en bädd av blancherad spenat. Tänker alltid när jag lägger upp något direkt på tallriken det borde beskrivas som ”på en bädd av porslin”)
• Täcke (exempel: lax med pestotäcke)
• Ett medley av (exempel: varmrätten var ett medley av oväntade smaker)
• En symfoni av (exempel: Kyckling på ruccolabädd med en symfoni av italienska örter)
• -Frestelse! Här är Janssons frestelse undantaget. (exempel: pannbiff med rotfruktsfrestelse)
• Munvattnande
• Mumsig
• Mun-orgasm eller Orgasmisk (exempel: en helt orgasmisk emulsion av pilgrimsmussla) …eller gud förbjude: ”det knullar i munnen” (ja, jag har hört detta en gång av en gammal kollega i lunchrummet. Cringe i flera år)
• Syndigt god (exempel: syndigt god chokladmousse)
• Guilt-free (exempel: ett recept på guilt-free kolakakor!)

Det var hela listan. Jag undrar nu: Har jag medhåll i detta? Har ni egna sånna här ord eller uttryck? Eller ska man bara komma över sina demoner och smörslunga potatis som man lägger på en bädd av ett medley av syndigt god hjortsteksfrestelse?

/Slaktarn