Om fruktdisken är en skolklass så är avokadon klassens mest populära tjej. Du hatar att älska henne, och du älskar att hata henne. Hon är slätt glansigt hår, hon luktar DKNY Apple-parfym (starkt doftminne här för mig, som ni förstår), hon är duktig och ambitiös men utan analytisk edge, hon är busig men bara på det ”bra” sättet – hon är helt enkelt det goda fettet, det som är som en hudlotion från insidan. Fräscht, kul, snyggt. Alla vill ha henne, alla vill va henne.

Alla vill ha henne och va henne så mycket att de öppnar restaurang som endast serverar avokadobaserade rätter. De väljer att kalla den The Avocado Show. Redan innan restaurangen öppnat har Instagramkontot över femtiotusen följare. Folk blir som galna. Helt enkelt: vi vet vem som har mest scentid i skolkabarén, och biljetterna tog slut i samma sekund som de släpptes.

Och där sitter jag och tänker: hur jävla bra kan det bli då, det finns väl andra frukter som är goda, andra grönsaker att förundras över? Jag tittar ner på min kropp, kanske är det en kiwi-kropp (har alltid identifierat mig med kiwin: liksom stickig, hårig och skrovlig på utsidan men färglad och med en syrlig kick på insidan? Ja tack) och känner hur fel den är i jämförelse, den är för mycket och för lite på samma gång, det är ingen lotion från insidan utan bara syra som ger dig blåsor i munnen om du konsumerar för mycket.

Nej, den dumma avokadon ska ha hela showen, varenda nummer, från den finstämda introduktionen till den smaskiga efterrätten, och alla applåderna och hela dricksen också.

/Slaktarn