Inlägg taggade: blomkål

20:20 2 Maj 2017

Kära läsare. Jag har varken lagat eller ätit något kul senaste tiden, vilket känns själadödande och på många sätt onödigt, men vad gör man när annat i livet kräver ens fulla uppmärksamhet? Sitter man hungrig, alternativt tuggandes på någon gammal äcklig sula? Ja, det kanske man gör. Men mest drömmer man sig bort. Nedan följer en drömsammanställning.

1. Bang Bang Cauliflower

Blomkål som rostas med panko och sriracha, inte en totalt skitdålig idé va? Jag har suttit på den här rätten länge nu, bidat min tid, tänkt att jag ska återskapa hemma. Det har än så länge inte blivit av. Tills dess kanske någon annan kan axla ansvaret? Recept finns här.

2. Dining on a Dime

Roligaste saken som finns: resa runt i världen och äta. Jag hade tänkt skriva att Eater-producerade Dining on a dime släcker den värsta törsten efter det, men det är ju helt fel. Det är tvärtom. Dining on a dime får det att klia över hela kroppen i vild panik över att jag inte är någon annanstans på jorden och utforskar det kulinariska utbudet, istället för att sitta och äta på samma gamla avocadomacka i samma gamla kök. Se på egen risk.

3. Allt med pistage

Har senaste tiden gått och närt en stark längtan efter ett fluffigt saffransgult persiskt ris, med pistagenötter och knalligt röda torkade tranbär eller granatäppelkärnor. Men kan lika väl tänka mig att lägga mitt pistage-krut på att göra en sån här pistagemousse innan dess.

4. Italien

Den här gamla semesterbilden från Comosjön för ett par somrar sedan triggade en längtan att återvända till pizzans (och Italodiscons) förlovade land. Så nu tänkte jag se till att göra drömmen till verklighet, och har bokat tio dagar på Amalfikusten med start om en dryg månad! Den ganska lilla staden Ravello är huvuddestinationen, där tänkte jag frodas i sällskap av diverse ät- och drickbart under ett parasoll, och den som varit där och har något saftigt tips får gärna höra av sig.

Tack och hej för denna gång, vi ses snart igen och pratar mer mat.
/Slaktarn

11:58 15 Jan 2016

Kära alla. Jag har gått igenom era kommentarer för att bena ut vilka frågor som kommit in, som jag inte svarat på. När jag gått igenom samtliga kommentarer som postats på olika inlägg har jag blivit alldeles varm. Vilka snälla, smarta och intresserade läsare jag har. Det gör mig mycket glad. Jag inser nu när jag skriver detta att jag alltid stört mig ofantligt på när en bloggförfattare skriver jag har världens bästa bloggläsare!!! jag bloggar för er skull!!! Kan ej förklara varför. Nu har jag alltså begått detta dåd själv. Men det är ju också sant. Ni är verkligen mycket fina och uppskattande. Det är vansinnigt peppande.
Nå, till frågorna. Jag ska försöka mig på att skriva svar här nedan. Vi kör.
Fråga från Majken: ÄLSKAR nigella. Julia, har du något tips på frukostmat? Jag är glutenintolerant och laktosintolerant (som du hör suger mitt liv). Eller kanske: vad gillar du att käka till frukost? I love u tack!!!!
Svar: Hej Majken. Tack för att du älskar mig och Nigella. Det gör mig glad, och säkert henne också. Det här med glutenfriheten kan sätta käppar i hjulen för den mest inbitne frukostlovern, speciellt om man äter sin frukost ute ”på lokal” som det kallas. Laktosen är ett mindre problem, då det finns laktosfria varianter av det mesta. Jag ska erkänna att jag inte äter frukost på en daglig basis, har aldrig gjort och kommer nog aldrig att göra. Det är omöjligt för mig att få i mig något för nära uppvaknandet, så jag brukar vänta några timmar. Då har hungern gått från att vara en trulig och inte så sympatisk unge till ett vrålande all-glufsande monster, vilket alltid är att föredra. Min mest frekventa frukost brukar komponeras av följande enheter:
– rostat bröd
– ett fat med avokado, tomat och mozzarella att lägga på brödet efter humör
– havregrynsgröt med hasselnötter och något sött, typ äppelmos
– varm dryck av varierande karaktär
Detta är tyvärr en begränsad hjälp för dig, då det rostade brödet måste bytas ut mot en ledsen glutenfri dito, och havregryn ibland kan innehålla lite gluten. Mozzarellan ska vi inte ens tala om. Semper har havregryn som är garanterat glutenfria, och med dessa kan du knåpa ihop gröt av varierande karaktär: ha i blåbär, rostade kokosflingor, någon nöt du tycker särskilt mycket om, stora klickar smör, hallon, vad helst du trollar fram ur skåpen. Världen är ditt ostron. I övrigt skulle jag sätta min tilltro till ägg om jag var du, förutsatt att du äter sådana. Huevos Rancheros är en favorit, annars är alla typer av omeletter en bra idé. På till exempel Åhléns säljer de en ministekpanna för en billig peng, som är perfekt för en en-äggsomelett. Det tar cirka två sekunder att laga, och du kan fylla den med vad som helst – avokado, tomat, någon skinka du tycker om (om du nu tycker om sånt). Jag tycker om att göra omelett med creme fraiche, som ju finns laktosfri, och ajvar. Denna guide är endast en tådoppning i den gluten- och laktosfria frukostkällan, men förhoppningsvis någon hjälp eller åtminstone inspiration för dig.
Fråga från K: Kan du inte berätta om den där kakdegen? Jag drabbades nämligen själv av någon hälsopsykos nyligen och köpte mig en påse cacao-nibs. De luktar vinäger, ser ut som hasch och smakar enligt mig inte gott alls att äta som de är. Men jag kan tänka mig att de skulle smaka bättre med någon form av bearbetning. Bästa hälsningar
Svar: Hejsan K. Jag ska snabbt erkänna att mina talanger har brister just gällande bakning. Jag tycker om att äta bakverk, men det exalterar mig inte att baka själv. På grund av brist på engagemang blir alltså det mesta jag bakar ganska menlöst. Kakorna jag bakade av kakaosmöret var inget undantag, så jag tänker inte ge dig något recept, för din egen skull. Det verkade dock vara en inte helt dålig idé att använda kakaosmör i bakningen. Kanske i en klibbig browniehistoria? Kakaonibsen får jag för mig skulle passa i grytor och liknande. Om du provar får du gärna avlägga rapport. För mer utförliga råd här vänder jag mig till övriga läsare – har ni några tips eller synpunkter att dela med er av till signaturen K får ni gärna dela med er av de!
Fråga från KG: Kan du inte dela med sig av pad thai-damens hemligheter? :D
Svar: Hej KG. Du har samma namn som en släkting till mig. Han heter Karl-Göte och bor i västerbotten. Men jag tror inte att du och min KG är samma person, även om det förstås hade varit kul. Hur som helst, till Pad Thai-damen. Det kan jag absolut! Men det får bli en separat text. Ge dig till tåls.
Fråga från jahaja: Alltså skribenten, ni bor ju inte ens tillsammans. Ses efter middagen är väl en enkel lösning. Annars är det ju som flera påpekat, den som inte lagar mat diskar och dukar. Den som inte handlar dammsuger. Osv.
Svar: Hejsan ”jahaja”. Jag uppfattar av förklarliga skäl inte detta som en fråga, men känner mig ändå manad att svara. Det brukar vara något jag ogillar hos andra människor, när de ska ge svar på frågor som man aldrig ställt, men ibland är jag inte den jag önskar att jag skulle vara. Att ses efter middagen kunde vara trevligt, om det nu vore så att man inte bodde tillsammans. Huruvida just jag och min partner bor ihop eller inte spelar nog inte så stor roll för det texten i sin helhet handlade om, även om jag inledningsvis använde just min situation som exempel för att beskriva en större bild. Det tror jag gick fram, om inte föreslår jag att du läser texten igen. I övrigt tycker jag att din åsikt om att hushållsarbetet ska delas upp är alldeles korrekt.
Fråga från Hanna: Jag har tyvärr inte superkoll på Nigella (jag vet, jag skäms), men jag älskar ”matlagnings-tv”. Vad ska man börja se med henne? Eller är det bättre att önsa sig en av hennes kokböcker i julklapp? Och isf vilken? Help a sister please. PS. Jag älskar din blogg, jag blir alltid glad när jag ser att det finns ett nytt inlägg!
Svar: Jag tycker om Nigella i sina tidiga matlagningsprogram. Hon är smart, slabbig och mycket fyndig, och har dessutom fint hår. Att man också blir både  inspirerad av och sugen på maten hon lagar är ännu ett plus. I princip alla avsnitt av Nigellas tidigare programsäsonger finner på youtube, om man orkar gräva lite. Skriftmässigt tycker jag att du ska börja med How to be a domestic goddess (orkar inte titeln! på ett bra sätt!) och sedan How to eat. Kram på dig och vad kul att du gillar att läsa det som skrivs här.
Fråga från linnea: hej! du har min favoritblogg i hela världen, lär mig så jävla mycket varje gång jag tittar in här (och tittar in här hela tiden i hopp om uppdatering). nu till min fråga: hur hanterar du kryddor? såg att du hade vissa kryddburkar, men maler du många kryddor själv typ i kvarn och isåfall vilka? tänkte på det där med mald kummin och så. berätta allt om vilka kryddor man ska ha och i vilken form! puss
Svar: Hej på dig och tack! Jag är på inget vis en kryddsnobb, med några få undantag som ändå får räknas som ganska basic. Svartpeppar är egentligen den enda krydda jag har starka åsikter om, och de är att det alltid ska malas färskt. Färdigmald svartpeppar som man köper i butiken smakar nästan inget, och påminner mer om något man skulle kunna hitta längst in under soffan. Gällande salt: alltid flingsalt eller havssalt, förutom i kokande vatten. En gång fick jag sånt där rosa jättedyrt himalayasalt. Det var fint att titta på men genererade inte några mer spännande känslor än det. Det finns människor som känner annorlunda, och det är väl som sig bör. Det här med att mala hemma själv är egentligen alltid att föredra, då får man ut mest smak och arom. Det beror dock helt på vad man vill ha för effekt – ibland är det just kraset från hela fänkåls- eller kumminfrön man vill åt. Jag köper för det mesta hela kryddor och mortlar ner vartefter jag behöver dem. Örtkryddor är ett kapitel för sig. Som du säkert märkt gör sig somliga örter bättre i torkad form än andra. Timjan, rosmarin och oregano är bra exempel på det. Andra blir till ett meningslöst fnas och tappar nästan all smak, som persilja och basilika. Mynta ändrar karaktär helt när den torkas – i färsk form är den fruktig och har nästan en varm sötma, medan den i torkad form blir svalkande och mintig. De kan alltså användas på helt olika sätt. De kryddor jag använder mycket (utöver salt, peppar och örtkryddor) är korianderfrön, torkade chiliflingor, fänkålsfrön, rökt paprikapulver, kryddblandningen ras el hanout, lagerblad, muskot, sechuanpeppar, hel kardemumma och kumminfrön. I övrigt ”kryddar” jag mycket med soja, rostade sesamfrön, oljor och färska kryddor som ingefära, citrongräs och chili. Mest spännande just nu är en pepparsort jag precis fick som doftar precis som passionsfrukt. Mer om det en annan gång. Hoppas detta någorlunda besvarade din fråga!
Fråga från E: Nigella ligger bakom mitt ständiga paniklunchkort – sallad på morot, spetskål och jordnötter med sesamolja och rödvinsvinäger. Guud. Men! Har du skrivit något om mat i Köpenhamn? Letar i arkivet men hittar bara ett inlägg om coctails -vilket i och för sig är gott! – men tänker att du har koll?! Eller vet någon som har? Så trött på att leta och hamna på typ tripadvisor och känna mig som ett fån. Tacksam för tips!
Svar: Köpenhamn är absolut inte ett outforskat territorium, nej. Om jag var du skulle jag använda mig av tillexempel Sydsvenskan och dess allvetande ”Bong” för att få något slags grepp, men jag ska bidra med resultaten av mina egna köpenhamnserfarenheter. Här finns några vietnamesiska köpenhamnskrogar som är väl värda ett besök. Brunch har jag fått för vana att äta på Cafe den blå hund, ett ganska otrendigt och lite… robust?.. ställe som blir proppfullt av stammisar helgförmiddagar och som serverar brunchmat i olika former, eller på Cafe Dyrehaven för en sk kartoffelmad och en bloody mary. Kanske inte objektivt ”bäst” brunch, men mycket trevliga. Coctails är bäst och snyggast på Ruby som ligger på Nybrogade. För lunch rekommenderar jag Granola på Værnedamsvej, eller att testa vegetariska smörrebröd på Botaniq, eller också mer animaliskt baserade (och extremt konstfullt hopsatta) dito på Aamanns. Käka middag på Pony, Sputino eller Geist. Det finns som du hör massor! Börja med dessa och gräv vidare där du hamnar. Och berätta gärna vad du kommer över.
Fråga från linnea: Håller med tidigare kommentarer men snälla berätta mer om citrusspetsad blomkål, snälla! mvh.
Svar: Slakta ett blomkålshuvud till små buketter, vänd runt i en blandning av olivolja, mycket citronskal, flingsalt och mortlade korianderfrön. Stjälp upp på en plåt och kör i ugnen på 200 grader tills de rostats till fin färg, lägg upp på något lämpligt fat och ringla över en dressing på citronsaft, olivolja, salt, peppar, honung och mer citronskal. Vill du vara lite extra crazy kan du lägga till hela skållade mandlar och hackad bladpersilja. Ät till vad som helst.
Fråga från Elsa: Mer matmaskerad för folket! Trött på att bli vettskrämd av Freddy Krugertyper på allmänna platser; läs tågstation elva på kvällen. Jag ska till Paris och har letat i arkivet om du har tips på var man ska äta (hittade inget förutom den lilla sleven du tycker om), är inte rik, så tips som inte är superturistiga. Har koll på Mattias Kroons instagram, och har hittat några pärlor som jag hoppas få testa, men tar gärna fler tips om du har. Tack för grymt bra blogg!
Svar: Hej Elsa! Jag har varit i Paris en massa gånger men är lika yr varje gång. Jag har inga vettiga tips att ge dig, förutom att du bör besöka restaurangerna relativt nya Clamato, plockmatstället L’Avant Comptoir vid Odeon och hyllade Le Chateaubriand. Boka långt i förväg. Övriga läsare, här har ni er chans att göra dagens gärning! Har ni tips – dela med er.
Tack för idag och adjöss.
/Slaktarn
08:00 16 Dec 2015
Blomkålskungen Louis XIV
 
Den tidigaste dokumentationen som finns visar att blomkål kan dateras till sexhundratalet före kristus. På tolvhundratalet dök blomkålen upp i Spanien via Syrien, och blev stor i Frankrike tack vare den franska kungen Louis XIV, som var så förtjust i blomkål att han begärde att de skulle börja odlas på Versaille så att han kunde mumsa i sig obegränsade mängder när andan föll på. Och så var bollen i rullning. Den europeiska blomkålsbollen alltså.
 
1995 dök blomkålen upp på en förskola i en förort till Stockholm. Då var den kokt, sedan lagd i en ugnsform och täckt med ost, för att sedan gratineras. Den serverades tillsammans med knaprigt bacon. Undertecknad älskade det.
 
För några veckor sedan åt jag blomkål som brutits upp i buketter, ringlats över med lite olja och rostats i ugnen. De hade sedan badat i en vinägrette med mycket finrivet citronskal i, för att sedan slås ut över ett stort fat och strös över med ordentligt med grovhackad slätbladig persilja. Det var inte nyskapande eller på något vis revolutionerande, men det påminde mig om blomkålens egentliga potential, och hur dumt det är att de ofta förpassas till den deppiga söndagsstek-sektionen av matlagningsspektrat. Eller ligger och ser fientlig ut i någon svavelosande råkostsallad. 
 
Jag är också ganska förtjust i att använda blomkål i en indisk rätt som jag eventuellt har hittat på själv (hur ska man kunna hålla koll på autenciteten i allt? Omöjligt). Då fräser man gul lök i olja tillsammans med olika kryddor (mortlade korianderfrön, hela gröna kardemummakapslar, fänkålsfrön och en kanelstång), lägger till blomkål i buketter och låter gå en stund till, sedan görs det hela till en gryta med hjälp av krossade tomater, lite grönsaks- eller kycklingbuljong och röda linser. Det får bubbla på tills konsistensen är tjock och lite grynig av linserna, sedan ska det hela smakas av (salt? socker? hetta? syra? Ni vet hur det funkar) och serveras. Fördelaktigast sker detta med en klick yoghurt och rostad mandel på toppen, och något slags platt bröd att använda som skop-verktyg.
 
Vi avslutar dessa tankar med den här gifen, som på ett mycket bra sätt beskriver blomkålets oändliga potential.
 
 
Alltid tillfredställande att kunna arkivera ett inlägg som Grönsaksutbildning. Alla inlägg som faller in i kategorin kan du läsa här. Där finns tillexempel en jämförelse mellan aubergine och delfiner, och en fin illustration av hur Lady Gaga skulle se ut med en romanesco på huvudet.
 
/Slaktarn
20:15 26 Okt 2015

Hej, det är jag igen. Den lille narcissisten. Du kanske tror att rubriken refererar till mig själv, med tanke på bilden jag valt för att illustrera den här texten? Då har du fått allt om bakfoten. Jag vänder mig idag till er läsare för att tala om broccoli.

Broccolin är blomkålens järnrikare och mer klorofyllstinna kompis. Någonstans mittemellan dem finns romanesco, en utomjordiskt vacker fraktalformation som liknar ett lätt illamående blomkålshuvud, men smakar som utspädd broccoli. Nå, broccoli är ju en matmässig vattendelare – antingen älskar man den, eller så hatar man den. Så vad den individ som satt och avlade fram romanescon hade för agenda kan man ju verkligen fråga sig.

En som verkligen inte är förtjust i broccoli är den gamle amerikanske presidenten George H.W. Bush. Under sin mandattid bannlyste han broccoli i både Vita huset och på Air Force One. Media fick nys om det hela, och när han blev konfronterad med detta svarade han: ”I do not like broccoli. I haven’t liked it since I was a little kid, and my mother made me eat it. And I’m the president of the United States, and I am not going to eat any more broccoli.” 

Liksom alla sorters kål, möjligen undantaget rödkål, tjänar inte broccolin på att kokas för länge. Svaveldoften (aka pruttlukten, för den lite mer plumpt lagde) blir påträngande, och den knalligt gröna färgen blir murrigt brungrå. Gör inte broccolin den otjänsten. Hur skulle du själv känna dig om någon tvingade dig att bli sladdrigt mjuk och färglös? Det är sannerligen ingen kick för självförtroendet. Gör istället det bästa av denna situation, och var snabb med tillagningen. Hastigt wokad broccoli som får behålla sin krispighet är världsmästare på att suga i sig all woksås som du bjuder den på. Kokar du broccolin ska det ske som en om det vore en stormig romans. Snabbt och hett. När du tar upp den ur kastrullen kommer den ändå att krossa ditt hjärta genom att genast bli iskall. Det är tyvärr så kokt broccoli fungerar, det är bara att acceptera. När du nått acceptans kan det till och med kännas lite charmigt, om du till exempel pressar lite citronsaft över och spetsar alltsammans med lite av din mjukaste olivolja.

Allt detta broccoliprat har märkligt nog gjort mig sugen på öl. Vilket kommer lägligt, då jag just ska ge mig av för att dricka öl med en vän. Troligtvis kommer jag hitta på en ursäkt till varför jag är sen, för det är helt enkelt inte rimligt att vara sen för att man satt och tänkte på broccoli. Vattendelare som denna grönsak nu ändå är, gissar jag att ni som läser har en mängd olika varierande erfarenheter och känslor för detta gröna miniträd. Det vore kul att höra dessa, om ni känner er manade att dela med er.

På återseende
/Slaktarn

20:28 7 Jun 2015

Det är alltså sommar. Då brukar många vilja tillaga sin mat utomhus över öppen eld. Det är en urgammal ritual som stärker banden i flocken, och det blir dessutom oftast gott sålänge man håller sig på rätt sida om flintasteksskiljelinjen.

Något ska man ju ha att servera vid sidan om den grillade huvudattraktionen. Jag kom att tänka på ett italienskt hittepå vid namn Insalada di Rinforzo (förstärkningssallad?! stärkande sallad?). Den kan man göra obscena mängder av och förvara i stora lifestyleiga burkar hela sommaren. En gång i tiden var det förstås ett sätt att ta till vara på alla grönsaker som dök upp i sköredtider så att man kunde mumsa i sig av dem även under vintern. Nu för tiden picklar vi mest för att det är gott och känns bra i själen.

Glad i hågen över att ha kommit ihåg denna gamla trotjänare gick jag till affären och valde ut några grönsaker. Blomkål, röd paprika och rödlök. Man kan ta lite vad som i grönsaksväg, så länge grönsaken i sig inte är för mjuk och blöt. Tänk krispigt. Jag gick hem, skar upp dessa i småbitar, blancherade dem ett par minuter innan jag dränkte de i lite isvatten (ok, nu ljög jag, jag tog bara vanligt kallt vatten. Isvatten är bäst men …man är väl ingen galning) och lät de sedan bada i en 1-2-3-lag (som helst görs på vitvinsvinäger istället för ättika, men man tar vad man har) med en nypa svartpeppar och ganska mycket olivolja. Idag åt jag min lilla sallad med lite getost bara.

Hoppas ni överlevde helgen. Sommaren är ingen lätt tid.
/Slaktarn

Andra bloggar