Inlägg taggade: bowls

4:14 4 Okt 2017

Senaste månaden har mina dagar kommit att se ganska annorlunda ut mot tidigare, och en trevlig effekt av det är att jag har utrymme att gå och äta lunch på stan i tid och otid (men mest vid lunchtid). Detta gör jag oftast ensam, ibland i sällskap av en bok och ibland i sällskap av min egen underhållande hjärna. Idag gick jag till Taku-Taku, för det har tjatats runt omkring mig om deras mat, och ibland gäller det att bara glida med strömmen så att man inte hamnar helt bakom.

Vad är Taku-Taku då? Det är en stockholmsbaserad restaurangkedja (de öppnade precis sin tredje restaurang) av vegansk karaktär, som inte helt sällan refereras till i press som ”Sveriges första veganska snabbmatskedja”. Kocken Sebastian Shauermann står bakom konceptet, som bygger på så kallad slow cooked fast food och där smaker och matkulturer blandas hej vilt. De första två Taku-Taku-restaurangerna öppnades i anslutning till mataffären Paradiset i Sickla och på Södermalm, och på senaste tillskottet på Birger Jarlsgatan har de förutom den ordinarie menyn dessutom en slags extrameny med experimenträtter, och så serverar de brunch på helgerna.

Menyn på Taku-Taku Birger Jarlsgatan

Taku-Taku Birger Jarlsgatan ligger inrymt i entrén till Norrsken House (”a 2400+ square meter creative cluster for driven tech entrepreneurs and people who want to solve global issues”), något jag inte begrep på förhand, så när jag ser horderna av unga människor med klistermärksprydda laptops i låga bulligt formade sittmöbler blir jag lite förvånad, men tänker att problemet med att hitta någonstans att jobba under eftermiddagen möjligen är löst. När jag sedan kommer ihåg att min dator som jag bär runt på är en macbook av årgång 2001, tjock och tung och utan klistermärken men med silvertejp, sprucken skärm och ett batteri som dör direkt när kontakten dras ut eller sladden glappar känner jag min plötsligt inte lika sugen. Man vill ju inte bli utskrattad av alla driven tech entrepreneurs.

Taku-Taku Birger Jarlsgatan

Men äta tänker jag i alla fall göra. Jag beställer pulled oats, och har uppenbarligen inte läst menyn speciellt noga, för det är inte en rätt utan toppingen på en ”bowl”. En ”bowl” kan i teorin vara vad som helst som är ätbart och som serveras i en skål, men oftast är det något som används för att beskriva mat i kategorin hälsohetsig/rawfood/clean eating-spektrat. Känner hur mina taggar riktas utåt, men lägger band på mig, skakar av mig dem. Och tur det, för vips så står min bowl där framför mig, komplett med bladspenat, picklad rättika i fluorescerande rosa, en slags syrlig grönsakssalsa, kimchi, ris och koriander. Och, ja ni ser ju själva på bilden under, det ser ju inte precis o-gott ut.

Bulgogi Pulled Oats på Taku-Taku

Jag tar bestick, servetter och ett glas vatten, och upptäcker till min stora glädje ett utbud såser man kan härja fritt bland. Hittar man en favorit bland dessa finns det dessutom chans att köpa med sig sagda sås hem. Alltid en go touch, om du frågar mig.

såser på Taku-Taku

110 kronor och en bowl mat senare känner jag mig rätt nöjd. Det var gott, välbalanserat, tillfredställande. Mina bulgogi pulled oats med svamp är jag dessutom riktigt imponerad av, det var smakrikt och hade framförallt en riktigt bra textur. Känner mig ordentligt inspirerad och taggad på att laga pulled oats hemma, vilket är en bedrift i sig då all mat som beskrivs som ”pulled” länge har känts minst sagt gäspig.

Pulled oats är en ny produkt som finns i butik i tre olika smakutföranden sedan början av september, och efter denna första upptäcksresa känner jag att där finns stor potential. Hojta till om ni vill att jag spårar upp ett gäng pulled oats-förpackningar och ger mig på en utvärdering.

Bulgogi Pulled Oats på Taku-Taku

Ser framför mig att jag och Taku-Taku kommer ha många produktiva och givande möten i framtiden. Nästa gång kanske jag tar en kaffe efter maten och jobbar lite också. Ska bara köpa en ny dator först.

/Slaktarn

7:30 23 Feb 2016

Skärmavbild 2016-02-23 kl. 00.03.37

För några dagar sedan läste jag en text i New York Times som hade rubriken hot skinny people are ditching salads for ’power bowls’. Den var rolig på många olika sätt. Kanske är det någon av er som läser som minns min förvirring gällande receptet på en så kallad smoothie-skål i matprogrammet Vegorätts första avsnitt. Jag har gått runt och funderat på det där med skålarna och tänkt att det måste vara något som förenar de där rätterna utöver serveringskärlet, att de alla innehåller någon gemensam komponent eller har en obligatorisk gemensam textur… ja, nånting.

Nu vet jag bättre. Jag vet nu, tack vare tidigare nämnda text, fyra saker.
1. De kan innehålla vad som helst
2. … men de ska helst innehålla 15% magert protein, 25% fullkorn, 35% grönsaker, 10% sås och 30% extrajox som nötter, groddar eller annat trams.
3. …Men det är inte så viktigt heller, för man kan lika gärna äta en ”acai-bowl” eller något sånt, och i den är det inga groddar.
4. Jag tror att jag råkade äta en ”bowl” till lunch för några veckor sedan när jag var på ett sånt där Renée Voltaire-fik! Den var tyvärr inte så god, men jag blev jättemätt.

Detta för mig alltså till den oundvikliga slutsatsen att det enda dessa ”bowls” har gemensamt är att de är skålar som innehåller mat. Att skålen plötsligt är het känns ungefär lika bisarrt som att hjulet skulle bli trendigt. Kanske kommer vi när klockan börjar närma sig fem börja slänga iväg sms till någon väl vald vän där vi föreslår att vi ska ses efter jobbet och ”ta en skål” istället för att ”ta ett glas”? Äsch. Jag fånar mig bara nu. Men inte bara – det känns faktiskt lite jobbigt. Som att jag håller på att tappa greppet där jag sitter med mina tallrikar och tänker att de minsann duger bra för mig. Herregud, är det i själva verket så att skålen är överlägsen tallriken, ungefär som att ätpinnar är överlägsna bestick? Och så sitter jag här och ojar mig i något slags imperfekt.

Fortsättning följer. Vare sig jag vill eller inte, verkar det som.
/Konservativ tallriks-lover

11:53 20 Jan 2016

Jag har i hemlighet gått runt och känt mig dum för att jag inte förstått alla dessa ”skålar” som plötsligt dykt upp på kaféer.

Oftast har de marknadsförts på engelska. Acai bowl, chia bowl, smoothie bowl. Jag har tänkt att det måste vara något speciellt, detta nya med skålarna. Att de måste innehålla något som särskiljer dem från andra maträtter, någon speciell ingrediens eller så. Av någon anledning har jag inte brytt mig om att ta reda på det heller. Men igårkväll när jag tittade på första avsnittet av Vegorätt trillade äntligen skålpoletten ner.

Vegorätt kickar igång med ett frukostrecept på en ”schysst smoothieskål”. Jag inser att jag aldrig hört de där engelska uttrycken översatta innan, skål istället för bowl. Det visar sig alltså vara en smoothie som serveras i en skål istället för ett glas. Gojibär, björnbär, aroniabär och acaibär blandas med avocado och banan i en mixer. Den ena programledaren, Elenore Bendel-Zahn, kan som hon själv säger ”bara inte hålla sig”, utan måste också ha grönkål i sin smoothieskål. Hon måste också ha det i sin medprogramledares hår, visar det sig. När smoothin är färdigmixad lägger de upp den i den berömda skålen, strör över lite quinoapuffar, och vandrar barfota ut på en åker. De väljer ut en höbal som de på något vis tar sig upp på, och där äter de sin frukost. Det ser härligt ut. De ser jättelyckliga ut. Extatiska, faktiskt. De fortsätter verka vara extatiska (och barfota) hela programmet ut. Höga på superbär, kanske.

I recept nummer två är det Karoline Jönsson som sköter spakarna. Vi får lära oss hur man bakar ett slags glutenfritt knäckebröd på olika frösorter, och att man kan krydda det med vad sjutton man har lust med. När knäcket, som ser väldigt gott ut, kommer ut ur ugnen är det återigen dags för Elenore att ta fram mixern, för hon ska göra ett pålägg av soltorkade tomater. Efter att de ätit sina mackor händer något mycket underligt. De tar sig återigen ut på åkern, denna gång med ett par stora flaggor av jordfärgat tyg, och utför någon typ av yoga. Kanske solhälsningen. Det verkar vettigt att uppmärksamma solen, för den avger ett väldigt speciellt ljus. Ett ljus som påminner om ett instagramfilter.

Efter frukostdelen av programmet ska det lagas hamburgare med ketchup och majonäs, och peppen för detta är stor. Exalteringen över att maten verkar onyttig, men i själva verket absolut inte är det, är också stor. Vi får ta del av ett recept på vegobiffar som verkar väldigt goda, och sedan är det dags för ketchupen och majonnäsen. Det är stor emfas på det här med ketchupen och majonnäsen, att det känns lite crazy. De är båda raw, och båda ”fullproppade med näringsspäckade ingredienser”, så man kan äta hur mycket som helst av dem. När det är dags att presentera aktionsplanen för tillagningen av majonnäsen (som är gjord på cashewnötter, näringsjäst och miso) drabbas Elenore av ett fnissanfall, som visar sig vara ett resultat av att Karoline ställt sig bakom henne för att hålla fram sina armar så att det ser ut som att hon har fyra armar istället för två. De har överhuvudtaget väldigt kul ihop, det skrattas mycket och de står genom hela programmet tätt ihop eller liksom hänger på varandra. Eller matar varandra med rawketchup simultant.

De tar sig ner till stranden, till vilken de har med sig en rustik trälåda innehållande ett antal rotsaker som de skrubbar i strandbrynet, för att sedan slå in i foliepaket och lägga på elden. Några flaskor läggs att kylas i vattnet. Jag blir plötsligt lättad, tänker att de verkar lite mer ”normalt” livsbejakande i och med burgarna och ölflaskorna på kylning. Det börjar skymma, instagramfiltret byts ut till en kallare variant, elden tar fart och några vänner som också ska vara med på strandmyset dyker upp. Ett trevligt häng med mat, helt enkelt. Maten ser god ut. Allt ser härligt ut. Det visar sig att de där ölen i själva verket var kombucha-te, och det är det bästa Elenore vet att dricka. Jag känner mig dum (och ohälsosam och lite smutsig) för att jag trodde att det var öl. Naturligtvis var det inte öl. De är ju inga grisar.

Okej. Som ni märker avskydde jag det här programmet. Jag vred mig som en mask när jag tittade på det. Hela upplägget är som en parodi på sig självt, och kunde inte ha gjorts mer parodiskt ens av en grupp satirskådisar. Jag undrar om någon av de inblandade i produktionen hatar veganer, och har gjort allt i sin makt för att göra Vegorätt så chiafrö-sitta på höbalar-slokhatt-fjäder i håret-rädd för onyttigheter-klyschigt det bara går, för att försäkra sig om att inte antalet veganer i världen ökar. Det är olyckligt av en mängd skäl. Recepten är bra (förutom den där ”skålen” då kanske), programledarna kan uppenbarligen sin sak och det verkar ha lagts ner en hel del krut på produktionen. Allt detta hamnar i skymundan, för som tittare distraheras jag hela tiden av ovanstående faktorer. Sveriges första helt vegetariska, och i princip veganska, matlagningsprogram kommer inte att frälsa någon mer än de redan frälsta. Och det är fruktansvärt synd. Lifestyle vs life, 1-0.

/Slaktarn, som ofrivilligt just slaktade ett efterlängtat matprogram, och nu dessutom känner sig som ett as