Jag har i hemlighet gått runt och känt mig dum för att jag inte förstått alla dessa ”skålar” som plötsligt dykt upp på kaféer.

Oftast har de marknadsförts på engelska. Acai bowl, chia bowl, smoothie bowl. Jag har tänkt att det måste vara något speciellt, detta nya med skålarna. Att de måste innehålla något som särskiljer dem från andra maträtter, någon speciell ingrediens eller så. Av någon anledning har jag inte brytt mig om att ta reda på det heller. Men igårkväll när jag tittade på första avsnittet av Vegorätt trillade äntligen skålpoletten ner.

Vegorätt kickar igång med ett frukostrecept på en ”schysst smoothieskål”. Jag inser att jag aldrig hört de där engelska uttrycken översatta innan, skål istället för bowl. Det visar sig alltså vara en smoothie som serveras i en skål istället för ett glas. Gojibär, björnbär, aroniabär och acaibär blandas med avocado och banan i en mixer. Den ena programledaren, Elenore Bendel-Zahn, kan som hon själv säger ”bara inte hålla sig”, utan måste också ha grönkål i sin smoothieskål. Hon måste också ha det i sin medprogramledares hår, visar det sig. När smoothin är färdigmixad lägger de upp den i den berömda skålen, strör över lite quinoapuffar, och vandrar barfota ut på en åker. De väljer ut en höbal som de på något vis tar sig upp på, och där äter de sin frukost. Det ser härligt ut. De ser jättelyckliga ut. Extatiska, faktiskt. De fortsätter verka vara extatiska (och barfota) hela programmet ut. Höga på superbär, kanske.

I recept nummer två är det Karoline Jönsson som sköter spakarna. Vi får lära oss hur man bakar ett slags glutenfritt knäckebröd på olika frösorter, och att man kan krydda det med vad sjutton man har lust med. När knäcket, som ser väldigt gott ut, kommer ut ur ugnen är det återigen dags för Elenore att ta fram mixern, för hon ska göra ett pålägg av soltorkade tomater. Efter att de ätit sina mackor händer något mycket underligt. De tar sig återigen ut på åkern, denna gång med ett par stora flaggor av jordfärgat tyg, och utför någon typ av yoga. Kanske solhälsningen. Det verkar vettigt att uppmärksamma solen, för den avger ett väldigt speciellt ljus. Ett ljus som påminner om ett instagramfilter.

Efter frukostdelen av programmet ska det lagas hamburgare med ketchup och majonäs, och peppen för detta är stor. Exalteringen över att maten verkar onyttig, men i själva verket absolut inte är det, är också stor. Vi får ta del av ett recept på vegobiffar som verkar väldigt goda, och sedan är det dags för ketchupen och majonnäsen. Det är stor emfas på det här med ketchupen och majonnäsen, att det känns lite crazy. De är båda raw, och båda ”fullproppade med näringsspäckade ingredienser”, så man kan äta hur mycket som helst av dem. När det är dags att presentera aktionsplanen för tillagningen av majonnäsen (som är gjord på cashewnötter, näringsjäst och miso) drabbas Elenore av ett fnissanfall, som visar sig vara ett resultat av att Karoline ställt sig bakom henne för att hålla fram sina armar så att det ser ut som att hon har fyra armar istället för två. De har överhuvudtaget väldigt kul ihop, det skrattas mycket och de står genom hela programmet tätt ihop eller liksom hänger på varandra. Eller matar varandra med rawketchup simultant.

De tar sig ner till stranden, till vilken de har med sig en rustik trälåda innehållande ett antal rotsaker som de skrubbar i strandbrynet, för att sedan slå in i foliepaket och lägga på elden. Några flaskor läggs att kylas i vattnet. Jag blir plötsligt lättad, tänker att de verkar lite mer ”normalt” livsbejakande i och med burgarna och ölflaskorna på kylning. Det börjar skymma, instagramfiltret byts ut till en kallare variant, elden tar fart och några vänner som också ska vara med på strandmyset dyker upp. Ett trevligt häng med mat, helt enkelt. Maten ser god ut. Allt ser härligt ut. Det visar sig att de där ölen i själva verket var kombucha-te, och det är det bästa Elenore vet att dricka. Jag känner mig dum (och ohälsosam och lite smutsig) för att jag trodde att det var öl. Naturligtvis var det inte öl. De är ju inga grisar.

Okej. Som ni märker avskydde jag det här programmet. Jag vred mig som en mask när jag tittade på det. Hela upplägget är som en parodi på sig självt, och kunde inte ha gjorts mer parodiskt ens av en grupp satirskådisar. Jag undrar om någon av de inblandade i produktionen hatar veganer, och har gjort allt i sin makt för att göra Vegorätt så chiafrö-sitta på höbalar-slokhatt-fjäder i håret-rädd för onyttigheter-klyschigt det bara går, för att försäkra sig om att inte antalet veganer i världen ökar. Det är olyckligt av en mängd skäl. Recepten är bra (förutom den där ”skålen” då kanske), programledarna kan uppenbarligen sin sak och det verkar ha lagts ner en hel del krut på produktionen. Allt detta hamnar i skymundan, för som tittare distraheras jag hela tiden av ovanstående faktorer. Sveriges första helt vegetariska, och i princip veganska, matlagningsprogram kommer inte att frälsa någon mer än de redan frälsta. Och det är fruktansvärt synd. Lifestyle vs life, 1-0.

/Slaktarn, som ofrivilligt just slaktade ett efterlängtat matprogram, och nu dessutom känner sig som ett as