När jag skulle åka hem från New York fastnade jag i säkerhetskontrollen. Någonting i mitt handbagage hade sett misstänkt ut, och på personalens inrådan började jag packa upp väskan. Mannen som övervakade det hela hade död blick och entonig röst, rimligt med tanke på hans arbetsmiljö, och såg avmätt på när jag placerade min bråte på bordet framför honom. Till sist kom jag till den vita plastpåse jag fyllt med alla de köksattiraljer jag handlat under resan, och när jag drog upp en glasburk fylld med rökt honung vaknade mannen plötsligt till liv. Han tog burken, noterade innehållet var flytande och att det definitivt översteg hundracentiliters-gränsen, och så sa han: I love this! I use it as a glaze, like when I do a barbecue. Jag blev oerhört förvånad. Han sneglade åt ena sida, och sedan den andra, och så sköt han ner burken i väskan igen och sa: I never saw this.

På grund av en ändring i reglerna på italienska staden Genuas flygplats finns det skäl att misstänka att även säkerhetspersonalen där haft svårt att neka resenärerna hemfärd i sällskap av burkar med inhemska delikatesser. Regeln om max hundra centiliter vätska per behållare gäller fortfarande, men med ett undantag: pesto.

Flyger du hem från Genua är det numera fritt fram att bära med dig hela fem hundra gram pesto i handbagaget, detta förutsatt att du donerar minst femtio cent till en välgörenhetsorganisation som arbetar för att flyga barn i behov av akut sjukvård till sjukhus. Uppenbarligen har ett ganska stort gäng pestoburkar passerat säkerhetskontrollen sedan den basilikabaserade såsen gavs fri passage, för under de första tjugo dagarna har välgörenhetsorganisationen mottagit donationer på över femhundra euro.

Vad kan vi då dra för lärdomar av detta? Jo:
1. Hundracentiliters-regeln är blaj
2. Länge leve peston!

/Slaktarn

PS: Har du ett osunt stort intresse för mat i kombination med flygplatser så får du dagens kvot fylld genom att trycka här.

På Arlanda för några veckor sedan:

Det är egentligen inte att det är dyrt som är upprörande, att de tar fyrtiofem kronor för en vanlig bryggkaffe. Det är känslan av att någon försöker lura en, dra en vid näsan. Hårt! Istället sitter jag och suckar, det blir ingen kaffe, surar. Tänker tankar som: Ingen ska pissa på mig.

På Orly för en vecka sedan: 

Kosta vad det kosta vill. Den här dagen kan inte bli värre. Lura mig ni, jag är ett öppet mål. Plockar på mig en plastlåda med pastasallad, en liten påse chips, ber om en stor fatöl i kassan. Bubbelvatten också. Betalar åttiotusen euro för måltiden. Jag är ensam. Slår mig ner, öppnar förpackningarna, dricker hetsigt. Det sitter människor kring mig, jag har inte tittat på dem innan jag satt mig, men observerar efter öppningsritualen att samtliga grupper består av enbart män. Jag har feber. Några av dem glor konstigt. Jag vill inte att de ska ta kontakt. En äldre man med yvigt grått hår och stort ansikte dyker upp och ska till att slå sig ner vid bordet bredvid, men när han ska ställa ner brickan han bär på spiller han ut plastmuggen med isbitar. De hamnar på bordet, i soffan, på golvet. Mon dieu! ropar han till mig. Jag gör en min som betyder: Det var värst, vilken otur. Sedan tar jag fram en pocketbok jag burit runt i väskan och lägger den på bordet uppslagen, för att markera otillgänglighet. Gubben ålar omkring och plockar upp sina isbitar och lägger tillbaka de i muggen, verkar nöjd när han hittat alla, häller upp en sån där miniflaska vodka Explorer över dem. Han pratar hela tiden, säger olika saker på franska, jag vet inte om han pratar för sig själv eller om det är riktat till mig, för jag förstår inte franska, inte speciellt bra i alla fall, och jag har ingen lust att titta upp för att se vilket av alternativen som gäller. Men i ögonvrån ser jag att han tittar på mig, höjer sitt glas till en skål. Jag säger på engelska: Jag pratar inte franska. Inser att kontakt är etablerad. Skit också.

Efter detta utspelar sig en liten maktkamp om min uppmärksamhet. Jag börjar hela tiden om på samma mening i min bok (”When he first began to insist on the neurological benefits of crochet work, she became restless in her chair”), men blir avbruten varje gång och tvingas konversera, för att sedan återigen läsa samma mening och hinna halvvägs, och så vidare. Var ska jag resa? Han ska resa till Köpenhamn. Är Stockholm dyrt? Dyrare än Paris? Köpenhamn är också dyrt. Efter några fruktlösa försök lyckas jag läsa hela meningen i min bok, sedan en till och en till, och det verkar som att konversationen är över. Jag läser och äter lite, dricker min öl långsamt, har inte bråttom. Märker hur gubben skruvar på sig bredvid, gör sig redo för ett nytt kapitel i vår gemensamma historia. Han håller fram sitt boarding card över min uppslagna bok och frågar: Do you know what gate? Jag pekar på informationstavlan. Där!! För guds skull, där tittar man!!!! Han frågar om jag vet vilken gate jag har. Jag säger att det är sex timmar tills mitt flyg går, nej, jag har inte kollat ännu. Han vill att jag, när jag väl gör det, ska ringa honom och berätta vilken gate han har.

Det känns som att febern stiger flera grader när han säger det, och jag tänker att på flygplatsen är priserna alltid höga. Både pastasalladen och hyran för utrymmet där den ska konsumeras. Tänker: Ingen ska pissa på mig.

/Slaktarn