För ett par veckor sedan klickade jag mig in på en bokförsäljningssajt med avsikten att utöka min evigt växande samling av matböcker en smula. Kokboken om Shake Shack var en uppenbar kandidat. Hamburgerhypen må stå en upp i halsen, men min fascination för den sortens kultförklarad snabbmat tycks vara oändlig – det vet den som läste den här gamla texten – och dessutom vill jag veta mer om grundaren Danny Mayer efter att ha hört honom i den här Sporkful-intervjun. För att hålla Shake Shack-boken sällskap under frakten klickade jag även hem uppföljaren till Home Cooking av Laurie Colwin, som lämpligt nog har titeln More Home Cooking.

Några dagar senare meddelades jag genom ett pling i telefonen att mina böcker fanns på närmaste utlämningsställe. Med paketet upphämtat och ett glas vin inom armlängds avstånd slog jag mig ner i soffan, redo att utforska fångsten. Den nästan självgoda tillfredställelse jag kände över att ha skapat så kvalitativa förutsättningar att ha en trevlig stund förbyttes dock snabbt i förvirring när jag insåg att jag fått någon annans paket. Istället för hamburgare och livsråd med tillhörande recept hade jag fått hem följande titlar: Bli vän med din PMS, Kaos i kvinnohjärnan, Att vägra ge upp (undertitel: ”att leva med återkommande depressioner”), Har du PMS eller?, och slutligen Supermatsköket – härlig mat som gör dig glad och sund. Det uppstod kaos i min kvinnohjärna. Var är mina böcker? Vad är det här? Är detta ett avsnitt av Seinfeld? Och så vidare.

Det var med bakgrund av denna besvikelse jag kom att handla tre nya andra matböcker följande dag. Vanligtvis brukar dessa inköp inte ske i kluster, utan mer jämnt utportionerat över tid enligt en idé om att ”unna sig” eller ”pigga upp vardagen”. Klustershoppingen till trots är jag dock mycket nöjd med både den första och den andra utvidgningen av matbokssamlingen – även om jag fortfarande inte fått den första, och heller fortfarande inte begripit hur jag blir av med PMS-böckerna. I min väntan på fördjupad visdom gällande Laurie Colwins liv och hemligheten bakom Shake Shacks burgare ämnar jag roa mig med att utforska mina nya titlar: Enkel god mat av Olle T Cellton, Ramen av Tove Nilsson, och Rå som sushi av Frida Ronge.

Tre böcker med helt olika profiler, samtliga utgivna på förlaget Natur och Kultur, som för övrigt kommer att finnas på plats med böcker och författare på den julmarknad som kommer att pågå på Söderhallarna i Stockholm mellan den 15-17 december. Ett bra tillfälle att följa mitt exempel vad gäller bokinköp, och dessutom med lite tur få dem signerade.

/Slaktarn

Nu har jag sett första avsnittet av den tredje säsongen av Historieätarna, så det är väl inte mer än lämpligt att jag listar några av programmets utmärkande ögonblick. Eftersom jag patetiskt nog först vid tjugosex års ålder begripit hur man gör en gif har jag även förberett just en sådan, som illustrerar vad som enligt mig var programmets största höjdpunkt. Det kan väl bli kul?! Upp till bevis. Let’s go.

Programmet inleddes med en förklaring av temat för avsnittet, denna gång industrialismen. Inledningsvis skulle programledarparet lajva förmögna skogsägare, och jag hann precis tänka undrar om Erik Haag tänker visa röven i varje avsnitt även den här säsongen? innan Erik Haag tog av sig byxorna och visade röven även denna säsongen.

Veckans kock visade sig uppiggande nog vara Frida Ronge. Hon verkar skarp och kul, och i det här avsnittet fick hon laga både det ena och det andra (läs: kalvhjärna och kohud).

Så småningom var det dags för vad som enligt mig var programmets mest spektakulära rätt: en hel lax smaksatt med tryffel, som dekorerats med en märklig formation av lysande röda kräftor. Uppläggningen är verkligen ett labour of love.

När det var dags att lajva skogsarbetande fattiglappar var det också dags att äta kolbullar med lingon. En kolbulle är en slags stabbig pannkaka med fläsk som tillagas i stekpanna. Jag har aldrig ätit det själv, men det är tydligen fruktansvärt gott om man får tro programledarparet. Det såg faktiskt väldigt gott ut.

Tyvärr blev Lotta Lundgren sjuk en bit in i programmet. Lyckligtvis gick det enkelt att bota: gulsoten fick de bukt med genom att lägga en bit av hennes hår och nagel under tröskeln, och huvudvärken försvann efter att de packat in hennes huvud i några rejäla savoykålsblad.

Mina känslor för blodpudding har jag redogjort för utförligt i ett tidigare inlägg, men efter att Frida Ronge serverat en kokt variant ganska långt in i programmet känner jag att det kanske inte är färdigpratat om blodpuddingen riktigt ännu. Den som lever får se.

Sist men inte minst var det den där gifen också. Savoykålsbladen roade mig en hel del, men den här dumma sekvensen med Lotta Lundgren tog ändå priset. Erik Haag står på sitt sedvanligt barnsliga vis och intervjuar en ekonom om hur det svenska konsumtionssamhället tog fart. Lundgren bidrar till känslan av köplusta genom att visa upp ett blockljus hon uppenbarligen vill illustrera särskilt stort begär för.

Det var allt för denna gång. Nästa avsnitt lägger fokus på efterkrigstiden och sänds på TV på måndag klockan åtta, men det ligger redan uppe på svtplay för den som inte kan hålla sig.

/Slaktarn