Här kommer en trött spaning: Hamburgaren har blivit hot stuff i det här landet, och det verkar som att nya hamburgerställen med ägare som varit på amerikaturné dyker upp varje vecka. Alla vill vara sitt egna lilla Shake Shack.

Nå, det ska vi inte dröja oss kvar vid onödigt länge, vi ska istället fokusera på något som följer med den utvecklingen: även den vegetariska burgaren fått mer strålkastarljus. För varje ställe nyöppnat ställe med dubbel ostburgare samt sideorder av äpplecoleslaw och sötpotatis-pommes frites på menyn, dyker också  ännu en tappning på vegoburgaren upp. Alla tvingas helt enkelt hitta på en egen.

Det är falafelburgare med guacamole, portobelloburgare med tryffelmajo, halloumiburgare med picklad rödlök. Jag kan fortsätta i oändlighet, hela vägen genom hamburgerkedjan Max vegoserie med pulled oumph i spetsen, och ända fram till… Burger King. Som helt missat att hoppa på tåget.

Det var flera år sedan jag åt på Burger King. Inte av något speciellt skäl egentligen, jag vill minnas att jag föredrog BK framför andra kedjor en gång i tiden, men dessa dagar blir det med största sannolikhet någon av dess konkurrenter som får mina surt förvärvade slantar de gånger jag är på jakt efter ett happy meal. Igår befann jag mig dock i en situation då ett besök kändes som en god idé, och jag såg då även min chans att testa deras (enda) köttfria burgare. Det framgick inte av menyn vilken typ av biff jag hade att se fram emot, men sådant kan man ju också välja att se som lite ”vardags-edge” om man är lagd åt glaset-är-halvfullt-hållet.

Jag vet nu mer detaljer, dels för att jag som sagt beställde den och åt den, men också för att jag googlat: ”Det perfekta alternativet för dig som vill äta en smaskig grönsaksburgare. Serveras med färsk sallad, solmogna tomater, lök, ketchup och pickles”, skriver Burger King på sin hemsida. En grönsaksbiff, men som innehåller både ägg- och mjölkprodukter.

Jag öppnade burgarens prassliga omslagspapper (högt rankat i listan över livets härligaste saker, näst efter att öppna en riktigt kall burk cola!) och stirrade min lunch i vitögat. Biffens utseende var inte speciellt avslöjande, den såg krispig och liksom panerad ut. Mer information gick lyckligtvis att utläsa efter att ha tagit ett bett av den, och inte någon positiv sådan.

Här ska ni få se en bild.

Ser ni det där gröna? Det som sticker fram i mitten av burgaren? Det är ärtor. Något annat som inte syns i bild men som definitivt gjorde väsen av sig i min mun: majskorn.

Fråga: hör ärtor och majskorn hemma i en hamburgare?
Svar: nej. NEJ.

Jag kan acceptera ärtor och majs både här och där, men i hamburgare hör de definitivt inte hemma. Möjligen i nermald form, oidentifierbara, men inte synliga och i sin naturliga form, så att de till och med faller ur biffen och ner i knät på mig. Burger King har helt och hållet missuppfattat den vegetariska burgarens potential, och istället ger de sina icke-köttätande matgäster en mosig sjuttiotalssula till biff, tillverkad av formpressad barnmat och hela ärtor. En skymf. Men det är kanske så de vill ha det.

Är jag ensam om dessa känslor? Förtjänar jag inte bättre, och gör inte skolmatsalsärtan och burkmajskornet det också?

Hu jeda mig. Nu tar jag helg.
/Slaktarn

De som älskar den amerikanska hamburgerkedjan Shake Shack älskar den djupt och innerligt. Jag besökte Shake Shack för första gången förra våren, skrev till och med en liten berättelse om besöket efteråt som jag kallade ”Man skulle inte missa att äta på Shake Shack”. Nu till våren släpper Shake Shack kokbok, skriven av VD:n Randy Garutti, kokboksförfattaren Dorothy Kalins och kulinariskt ansvarige Mark Rosati.

Titeln på boken blir Shake Shack: Recipes & Stories och kommer finnas att köpa från och med sextonde maj, men går att förbeställa redan nu. Danny Meyer som är grundare av hamburgerkedjan har skrivit introduktionen till boken, och utlovar utöver sjuttio recept och tvåhundra bilder alla tips du behöver för att återskapa Shake Shack-burgarna hemma.

/Slaktarn

PS: Uppdatering! Finns att köpa bland annat här.

Vatikanstaten är världens minsta självständiga stat, och i förhållande till antalet medborgare (knappa femhundra personer) har de med sina årliga sex miljoner besökare förmodligen den procentuellt mest framgångsrika turistverksamheten av alla världens länder. Turister betyder business. Det vet snabbmatskedjan McDonalds, som sedan en vecka tillbaka nu också kan kryssa av Vatikanstaten på listan över platser där de huserar – de har slagit upp portarna i en byggnad bara ett stenkast från Petersplatsen, till en månadshyra av nästan trehundratusen kronor.

Men det är långt ifrån alla som tycker att hamburgerinfiltrationen är något att hurra för. Kardinal Elio Sgreccia tycker att hamburgerrestaurangen är en skamfläck, och att dess exteriör krockar med platsens generella estetik. Maten är han inte heller speciellt taggad på: ”It does not offer guarantees for the health of the consumer, it’s food i would never eat”, sade han i en intervju i den italienska tidningen La Repubblica i oktober då nyheten om öppningen först såg dagens ljus. ”It’s a business decision that ignores the tradition of Roman cuisine”, fortsätter kardinalen.

Min enda förhoppning är att menyn på något vis ska avspegla platsen hamburgerrestaurangen ligger på. Exempelvis en McPope vore kanske på sin plats?

/Slaktarn

Minns ni tidningen KP? Klart ni gör. Det var underbart att komma hem från skolan, gräva runt i brevlådan och hitta ett färskt inplastat nummer av Kamratposten att plöja igenom medan man åt rostat bröd med smör och drack sin dagliga ranson o’boy. Man kunde hitta brevvänner på tio jordsnurr eller få reda på om ens konsiga handsvett var ”normalt”. Superbra.

Nu har KP precis publicerat en undersökning som handlar om läsarnas matvanor. Drygt 2300 ungdomar mellan nio och femton år har deltagit och svarat på tjugo frågor. Jag blev lite förvånad över att de gamla barn-toppfavoriterna hamburgare och pizza har bytts ut mot andra favoriträtter. De flesta killar tyckte bäst om sushi, och de flesta tjejer tyckte bäst om tacos. Den så kallade ”hatmaten” verkar dock oförändrad från vad åtminstone jag minns från skoltiden: ärtsoppa, blodpudding, fisk och inälvsmat.

Det så kallade ”fredagsmyset” är också viktigt, tycker fyrtiofem procent av de som svarade.

Tre av fyra lagar mat hemma ofta eller ibland, en av fyra gör det aldrig. Det är vanligast att hela familjen bestämmer middagen tillsammans, näst vanligast att de vuxna gör det, och 18 procent svarade att mamma bestämmer, kontra fem procent som svarade att pappa brukar bestämma. Tio procent är vegetarianer, och 1,5 procent är veganer.

Så här resonerade KP-läsarna kring godis:

Fyrtioåtta procent tänker ibland på att äta nyttigt, och trettioåtta procent tänker nästan alltid på det. Tio procent svarade att de inte bryr sig alls, att det är hur gott det är som spelar mest roll.

Länge leve kroppen, knoppen och KP. Hela texten finns här!
/Slaktarn

Kött har en svårhärmad textur. Så pass svårhärmad att inte ens labratorieframtaget kött, alltså så kallat in vitro-kött, riktigt lyckas hela vägen. Riktigt kött är tuggigt och fibrigt, blöder i kontakt med värme och kan dessutom åstadkomma en så kallad maillardreaktion om man är begåvad nog som kock. Sedan smakar det på ett speciellt sätt som inte heller det är en piece of cake att knåpa ihop på konstgjord väg. Det vet vi ju om, otaliga vegoburgare av varierande sammansättning senare.

Det svåraste har dock visat sig vara att få fettet i köttsubstituten att uppföra sig på rätt sätt. Kött har insprängt fett i komplexa mönster som liknar lager mer än en jämn fördelning genom hela massan, och att knäcka den nöten är nyckeln till en lyckad plantbaserad biff. Något som visat sig vara bra mycket svårare än man hoppats på.

Om man heter Ethan Brown och är VD för Beyond Meat, ett företag med backning av tunga namn som bland annat Bill Gates och twittergrundaren Biz Stone i ryggen, är drömmen dock inte lika svåruppnålig. Nära femton år av forskning resulterade i den första Beyond Meat-produkten, ett slags kycklingsubstitut de kallar Beyond Chicken Strips, tillverkat av byggstenen ärtprotein och helt fri från soja och gluten. Förra veckan lanserade Beyond Meat sin första köttfria burgarbiff. En produkt framtagen med ambitionen att vara ett fullgott substitut för kött både smak-, doft- och utseendemässigt.

I måndags landade The Beyond Burger i kyldisken på amerikanska livsmedelskedjan Whole Foods i Colorado, en produkt de själva beskriver som deras mest köttlika icke-kött-produkt hittills. Notera: i kyldisken, bredvid allt det ”vanliga” köttet, inte i frysdisken med resten av köttsubstituten. Något ganska speciellt med deras burgare är också att den likt riktigt kött ”blöder”, alltså vätskar sig vid tillagning på det där sättet som får folk att uppleva köttbiten de äter som saftig. Detta har man fått till genom att lägga till pulveriserad rödbetssaft i mixen.

Hur gick det för The Beyond Burger då, efter sin premiär?
Den sålde slut på en timme.

Ethan Brown har sagt att hans mål med burgaren är varken mer eller mindre än att omdefiniera begreppet ”kött” till att inkludera plantbaserat protein. Han verkar vara på god väg.

/Slaktarn