Med julen lurandes runt knuten är det inte mer än rimligt att vi alla lägger manken till för att lära oss lite om julbordets plats här i världen. Varför äter vi julbord, och hur såg ätandet kring jul ut förr i tiden? Vad är en julstapel? Och vem ska egentligen hållas ansvarig för den blekdallriga lutfiskens årliga påhälsning?

Nu kanske du tacksamt tänker att det är fint av mig att göra dig denna tjänst, att upplysa om alla dessa saker. Är så fallet tycker jag du ska rikta din tacksamhet åt annat håll, nämligen åt måltidshistorikern Richard Tellströms håll, för han är bra mycket mer kompetent än mig i ämnet.

Vem är då Richard Tellström? Detta är vad jag vet, mellan tummen och pekfingret:
– Hans namn står på en bok jag har i bokhyllan som heter Hunger och törst
– Han är docent och lektor vid Örebro universitet
– Han är ett återkommande inslag i SVT-serien Historieätarna
– Han har skriver blogg på matsajten Taffel

En annan sak jag vet är att han kan mycket om julen, och framförallt om julmaten.

I den här texten som publicerades i Svenska Dagbladet 2012 finner vi lektion nummer ett i att förstå julbordet. Han gör också en fin och pedagogisk liknelse som jag uppskattar: ”Ett sätt att förstå sin familjs julbord är att beskriva det i termer av olika arkeologiska fyndlager. Inte sällan finner man sju-åtta lager med blandad riks- och familjehistoria. Överst ligger samtida maträtter som ännu inte hunnit bli ett familjearv, som färska grönsaksrätter, köttbullar med taco-smak, GI-bönor eller chiliglögg”, och så guidas vi vidare ner i lagerna och historien.

I den här Taffel-bloggposten daterad det magiska året 2015 listar Tellström de tio mest populära inslagen på julbordet, och går på djupet gällande varje rätt och hur det gått till när den kravlat sig upp på buffébordet. Den rimmade julskinkan tillexempel dök upp under 1800-talets senare halva som ett slags uttryck för den borgerliga faschinationen för nationalromantik och förr-i-världen-matlagning, och vår älskade risgrynsgröt serverades till en början under hög- och senmedeltiden till den absoluta eliten, eftersom risgryn var flärdfull och exklusiv importvara. Mitt favoritstycke finner vi dock i slutet av texten: ”En berättigad fråga är varför vissa julrätter blir kvar medan andra försvinner. Sannolikt är det så att rätter som människor tycker är dåliga på att bära julens värden succesivt har bytts ut mot rätter som är bättre julbärare. Vi människor uppfattar ofta kryddor som stämningsskapare, ofta mer än själva livsmedlen, så när samtidsmänniskans ogillar den äldre julmatens konsistenser men vill ha kvar julkänslan så för man över julkryddningen till nya rätter”. If you didn’t like it you should have put a clove on it, helt enkelt.

Vi förflyttar oss nu närmare dagens datum, och en nyskriven text (även den på Taffel) som ger en historielektion i företeelsen firmajulfest! Den piggade upp mig rejält då jag alldeles nyligen vandrat ner för memory lane hela vägen till mitt livs första jobbjulbord – en tillställning som förvisso var generös men också mycket spritfylld och aningen chockerande. Det känns skönt att läsa Tellströms text och bli påmind om att firmajulfesten faktiskt inte bara är slips runt huvudet: det ett tack och bock för året som gott och en samlad förhoppning om ett gott kommande år. Dessutom får man lära sig vad en så kallad ”julhög” är! Jag överväger starkt att försöka inkorporera julhögen i mitt eget nutida julfirande. Det tycker jag att även du ska göra.

Jul-lover eller ej – kunskap är en gåva, och här får du den alldeles gratis i julklapp. Tack för det Richard.

/Slaktarn

Nu har jag sett första avsnittet av den tredje säsongen av Historieätarna, så det är väl inte mer än lämpligt att jag listar några av programmets utmärkande ögonblick. Eftersom jag patetiskt nog först vid tjugosex års ålder begripit hur man gör en gif har jag även förberett just en sådan, som illustrerar vad som enligt mig var programmets största höjdpunkt. Det kan väl bli kul?! Upp till bevis. Let’s go.

Programmet inleddes med en förklaring av temat för avsnittet, denna gång industrialismen. Inledningsvis skulle programledarparet lajva förmögna skogsägare, och jag hann precis tänka undrar om Erik Haag tänker visa röven i varje avsnitt även den här säsongen? innan Erik Haag tog av sig byxorna och visade röven även denna säsongen.

Veckans kock visade sig uppiggande nog vara Frida Ronge. Hon verkar skarp och kul, och i det här avsnittet fick hon laga både det ena och det andra (läs: kalvhjärna och kohud).

Så småningom var det dags för vad som enligt mig var programmets mest spektakulära rätt: en hel lax smaksatt med tryffel, som dekorerats med en märklig formation av lysande röda kräftor. Uppläggningen är verkligen ett labour of love.

När det var dags att lajva skogsarbetande fattiglappar var det också dags att äta kolbullar med lingon. En kolbulle är en slags stabbig pannkaka med fläsk som tillagas i stekpanna. Jag har aldrig ätit det själv, men det är tydligen fruktansvärt gott om man får tro programledarparet. Det såg faktiskt väldigt gott ut.

Tyvärr blev Lotta Lundgren sjuk en bit in i programmet. Lyckligtvis gick det enkelt att bota: gulsoten fick de bukt med genom att lägga en bit av hennes hår och nagel under tröskeln, och huvudvärken försvann efter att de packat in hennes huvud i några rejäla savoykålsblad.

Mina känslor för blodpudding har jag redogjort för utförligt i ett tidigare inlägg, men efter att Frida Ronge serverat en kokt variant ganska långt in i programmet känner jag att det kanske inte är färdigpratat om blodpuddingen riktigt ännu. Den som lever får se.

Sist men inte minst var det den där gifen också. Savoykålsbladen roade mig en hel del, men den här dumma sekvensen med Lotta Lundgren tog ändå priset. Erik Haag står på sitt sedvanligt barnsliga vis och intervjuar en ekonom om hur det svenska konsumtionssamhället tog fart. Lundgren bidrar till känslan av köplusta genom att visa upp ett blockljus hon uppenbarligen vill illustrera särskilt stort begär för.

Det var allt för denna gång. Nästa avsnitt lägger fokus på efterkrigstiden och sänds på TV på måndag klockan åtta, men det ligger redan uppe på svtplay för den som inte kan hålla sig.

/Slaktarn

Hej alla gamla, barn och mittemellan. Som jag tidigare nämnt kommer TV-programmet Historieätarna tillbaka för en tredje säsong, och den som väntar på något gott (Läs: Lotta Lundgren) väntar inte speciellt länge – på måndag den fjortonde november klockan åtta är det dags. I den nya säsongen kommer värdparet äta sig igenom bland annat femtiotalet, den gustavianska tiden och nittiotalet (yes!).

Tills dess att måndag är här: några screenshottade teasers från Historieätarnas instagramkonto. Observera Lundgrens genialiska bälte samt väggdekorationen på den första bilden.

/Slaktarn

Som så många andra är jag en enkelspårig individ som gärna upprepar sig. Den observante har kanske lagt märke till att jag nämnt att jag då och då (ungefär en gång i månaden) upplever att en avgrund öppnar sig inom mig, och att jag drabbas av en enorm trötthet som gör att jag bara vill ligga i sängen, blunda och lyssna på land och sjövädersrapporten i P1. Detta kallas PMS.

En klassisk teknik jag brukar tillämpa för att göra denna passage lite mer uthärdlig är att ge mig själv presenter. Exempel på presenter: ligga i sängen hela dagen, köpa något dyrt och värdelöst, bli full med en noga utvald vän, äta stora mängder av något som känns rimligt under omständigheterna.

Idag bestod presenten i att gå till akademibokhandeln och köpa tre nya böcker. Två av dem handlar om mat. En av dem handlar lite om mat.

Den första boken från vänster är Hunger och törst av mathistorikern Richard Tellström. Känner du igen namnet kanske det är för att du sett honom i TV-programmet Historieätarna. På baksidan står det bland annat såhär: ”Richard Tellström försöer svara på varför vi egenligen är så fixerade vid vad, hur och när vi äter. Han berättar historien om vår svenska vardagsmatkultur, från småhärsket fläsk till tacopaj, om hur våra måltider förändras genom livet, från de första smakportionerna till ålderdomens institutionella kost, och hur beroende våra matval är på vår omgivning och våra relationer. Isiktsfullt och kunnigt förklarar han hur vi kommit att utvecklas till de veritabla homo gastronomicus vi är idag”. KUL va!

Nummer två, den röda boken i mitten, är Husmoderns död och andra texter av Sara Danius. Hon har här samlat ett urval av essäer och artiklar, och inte helt oväntat är jag speciellt taggad på just titelverket, där hon använder sig av Bonniers Kokbok för att kritiskt analtysera samtiden.

Och så var det den gula boken längst till höger. Visst är den snygg? Det är Facing Heaven – Välkommen till Sichuanköket av Erik Videgård. Här delar han generöst med sig av lärdomar och recept han kommit över under sin upptäcksresa i smakerna från Sichuanprovinsen i Kina. En resa som skett genom läsning, receptstudier och provlagningar. Inte på plats i Sechuanprovinsen, utan hemifrån och i restaurangköket på egna krogen En halv trappa plus gård. Jag hann bläddra snabbt i den på bussen idag. Svårt att sluta läsa.

Jag vill gärna ha tips från er som läser om fler böcker jag kan ge mig själv i present. Klimakteriet är ju än så länge några år bort, så det lär behövas. Bring it on.