Med julen lurandes runt knuten är det inte mer än rimligt att vi alla lägger manken till för att lära oss lite om julbordets plats här i världen. Varför äter vi julbord, och hur såg ätandet kring jul ut förr i tiden? Vad är en julstapel? Och vem ska egentligen hållas ansvarig för den blekdallriga lutfiskens årliga påhälsning?

Nu kanske du tacksamt tänker att det är fint av mig att göra dig denna tjänst, att upplysa om alla dessa saker. Är så fallet tycker jag du ska rikta din tacksamhet åt annat håll, nämligen åt måltidshistorikern Richard Tellströms håll, för han är bra mycket mer kompetent än mig i ämnet.

Vem är då Richard Tellström? Detta är vad jag vet, mellan tummen och pekfingret:
– Hans namn står på en bok jag har i bokhyllan som heter Hunger och törst
– Han är docent och lektor vid Örebro universitet
– Han är ett återkommande inslag i SVT-serien Historieätarna
– Han har skriver blogg på matsajten Taffel

En annan sak jag vet är att han kan mycket om julen, och framförallt om julmaten.

I den här texten som publicerades i Svenska Dagbladet 2012 finner vi lektion nummer ett i att förstå julbordet. Han gör också en fin och pedagogisk liknelse som jag uppskattar: ”Ett sätt att förstå sin familjs julbord är att beskriva det i termer av olika arkeologiska fyndlager. Inte sällan finner man sju-åtta lager med blandad riks- och familjehistoria. Överst ligger samtida maträtter som ännu inte hunnit bli ett familjearv, som färska grönsaksrätter, köttbullar med taco-smak, GI-bönor eller chiliglögg”, och så guidas vi vidare ner i lagerna och historien.

I den här Taffel-bloggposten daterad det magiska året 2015 listar Tellström de tio mest populära inslagen på julbordet, och går på djupet gällande varje rätt och hur det gått till när den kravlat sig upp på buffébordet. Den rimmade julskinkan tillexempel dök upp under 1800-talets senare halva som ett slags uttryck för den borgerliga faschinationen för nationalromantik och förr-i-världen-matlagning, och vår älskade risgrynsgröt serverades till en början under hög- och senmedeltiden till den absoluta eliten, eftersom risgryn var flärdfull och exklusiv importvara. Mitt favoritstycke finner vi dock i slutet av texten: ”En berättigad fråga är varför vissa julrätter blir kvar medan andra försvinner. Sannolikt är det så att rätter som människor tycker är dåliga på att bära julens värden succesivt har bytts ut mot rätter som är bättre julbärare. Vi människor uppfattar ofta kryddor som stämningsskapare, ofta mer än själva livsmedlen, så när samtidsmänniskans ogillar den äldre julmatens konsistenser men vill ha kvar julkänslan så för man över julkryddningen till nya rätter”. If you didn’t like it you should have put a clove on it, helt enkelt.

Vi förflyttar oss nu närmare dagens datum, och en nyskriven text (även den på Taffel) som ger en historielektion i företeelsen firmajulfest! Den piggade upp mig rejält då jag alldeles nyligen vandrat ner för memory lane hela vägen till mitt livs första jobbjulbord – en tillställning som förvisso var generös men också mycket spritfylld och aningen chockerande. Det känns skönt att läsa Tellströms text och bli påmind om att firmajulfesten faktiskt inte bara är slips runt huvudet: det ett tack och bock för året som gott och en samlad förhoppning om ett gott kommande år. Dessutom får man lära sig vad en så kallad ”julhög” är! Jag överväger starkt att försöka inkorporera julhögen i mitt eget nutida julfirande. Det tycker jag att även du ska göra.

Jul-lover eller ej – kunskap är en gåva, och här får du den alldeles gratis i julklapp. Tack för det Richard.

/Slaktarn