Inlägg taggade: högtider

13:19 2 Jan 2017

Det är sällan början på nya saker är så där rena och skimrande som som man föreställer sig, sådär som man hoppas. Inget vitt ljus, ingen tillhörande Hans Zimmer-musik som markerar det storslagna i ögonblicket. Istället vaknar man torr i munnen och med ansiktet stramande av fastlimmade juveler, en snarkande vän i våningssängen (!?) under och ett halvätet äpple som sängkamrat. Ett matbord storslaget dukat med smutsdisk och kandelabrar, dignande av tomma klibbiga champagneglas, shotsglas, renskrapade tallrikar och  urbrunna tomtebloss som ett plockepinnconfetti utspritt över alltsammans. Det luktar sött av gammal alkohol och från de vita prärierosorna i sina vaser, intrasslade i rufsiga serpentiner. På golvet ligger ett par prassliga silverballonger formade som siffrorna ett och sju, men tvåan och nollan är missing in action.

nyar1

Så börjar det nya året. Ingen Hans Zimmer tonsätter min början, men det gör inget för det finns gamla låtar på Spotify, och under tiden vi lyssnar slänger all gårdagens bråte i en sopsäck, fyller diskmaskinen till bredden, slänger duken i tvätten. Det gamla året slutade bland annat med mat, för hur ska man annars klara övergången? Rätt nummer två, huvudrätten, bestod av rådjursfilé, en sallad av bladtunna skivor rättika och grönt äpple, inlagd rädisa, rödvinssås, ett slags krispigt strössel av kavring, färsk körvel, och underst en puré på rotselleri. Mycket gott tillsammans, men den lärdom jag rekommenderar att du själv bär med dig är den om rotsellerin.

Rotsellerin är en ful knöl. Tung att bära, knotig och alien-lik med sina slingrande rötter som letar sig uppåt och inåt som att den är nära att implodera. När du skurit bort det yttre skalet och alla rötter är den desto lättare att hantera. Purén får du till genom att rosta bitar av skalad rotselleri i ugnen, lägg ut på en plåt och ringla över olivolja, salt och svartpeppar. Baka tills den är genommjuk på 180 grader, en halvtimme borde göra susen. Lägg bitarna i en bunke och lägg till kokt mjölig potatis – tänk en tredjedel potatis i ratio till rotsellerin. Mixa med mixerstav, blanda i rejät med smält smör och uppvärmd grädde tills konsistensen är len och fluffig. Smaka och känn efter hur det är med salthalterna, lägg till mer om det behövs.

Början på något nytt är sällan som man tror, men om slutet innehåller rotselleri kan början inte bli allt för kass. Under dess bruna knotiga yttre döljer sig nämligen något ljust och skinande rent. Gott nytt kära läsare, hoppas ni hade ett fint firande!

/Slaktarn

23:55 26 Dec 2016

Annandag jul avslutad och avklarad! Jag hittade aldrig någon gosedjurselefant, men bakom undertecknad ligger nu jobbjulmiddag enligt amerikansk-judiskt tema, grötjullunch, julbordsmiddag, släktfika, födelsedagsmiddag, juldagens sedvanliga utekväll, födelsedagslunch (extra spänning: drottning Silvia och Madeleine med svärmor vid bordet bredvid. Notreat: svärmodern drack öl. Kul ändå!), och sist men långt ifrån minst familjens årliga kalkonmiddag, som traditionsenligt alltid innehåller inslag som brödsås, extremt hög ljudvolym och engelsk plum pudding som det tänds eld på.

kalkonen

Detta betyder förutom att jag är proppmätt att det är back to business igen. Bloggskrivningsmässigt alltså. Och inte ett enda julrecept i sikte! Däremot kanske det blir spännande kåserier om smörhets och spritfri sprit, hur ämnesomsättningen slår bakut av att banta och om den gången jag åt mögligt bröd i mörkret. Vad vet jag. Vad som helst kan hända.

/Slaktarn

12:29 23 Dec 2016

Hallå på er. Lite dålig uppdatering här. Anledning: Julen! Den är så fruktansvärt stressig, till och med för den som inte deltar. Jag har åtagit mig att laga fyra av julbordets rätter, vilket egentligen inte är speciellt farligt, men kombinerat med allt annat jox (var hittar man gosedjurselefanter?! När ska man hinna städa?!) känns det lite ansträngande. Min redan julutmattade kropp sänder en tacksamhetens tanke till alla generationer hemmafruar som lagade mat tills händerna blödde. Och hittade gosedjurselefanter. Och städade.

Jag vill hur som helst påminna er alla om brysselkålen. Make the most of it! Recept och allehanda värdefull information hittar ni här.

Vi ses på andra sidan!
/Slaktarn

01:11 13 Dec 2016

Ris à la Malta! Ätit det nån gång? Det har du säkert. Så här i juletider dyker ris à la maltan upp både här och där, i alla möjliga former. Om du mot förmodan inte är bekant med denna efterrätt kan jag avslöja att det är risgrynsgröt som smaksätts med socker och vanilj (och ibland saft av apelsin), som man vänder ner vispad grädde i. Rätten brukar serveras med någon typ av topping, inte helt sällan bestående av den ganska underliga komponenten konserverade mandarinklyftor, men lika ofta kan det också vara någon form av fruktkompott.

Det jag vill med den här utläggningen är två saker:
1. Dela med mig av min favoritversion
2. Diskutera namnet lite – vad är grejen med det?

Vi skojar till det lite och tar punkt nummer två först. Namnet! Att svensken tagit en risefterrätt vars namn innehåller republiken Malta är om inte spännande så i alla fall lite intressant. Det är dock så att vår ”ris à la malta” är en förvanskning av namnet på den likartade danska efterrätten risalamande. Ett namn som i sin tur omformats från sitt franska ursprung: riz à l’amande, som betyder ungefär ris med mandel. Rätten har alltså ingenting alls med Malta att göra. Vilket är synd, för Malta skulle sannerligen behöva ytterligare en USP utöver de låga skattesatserna.

Nu när vi gjort vår läxa kan vi gå vidare till det vi egentligen samlats här för: det åtråvärda receptet. Att göra själva grädd-gröten är ingen konst, och det kan du nog googla fram snabbare än jag hinner avsluta den här meningen, men toppingen kräver desto mer förklaring.

risalamalta2

Jag äter helst min ris à la malta med en kompott på körsbär som kokats i rödvin. Det är så vuxet så man smäller av, men vansinnigt gott! Frysta syrliga körsbär har jag tjatat om förut, det finns blans annat på Picard, och de fungerar utmärkt här. Till trehundra gram körsbär (halva påsen) behöver du i runda slängar en deciliter rödvin och nästan lika mycket strösocker. Allt detta häller du i en kastrull, blandar runt och låter koka upp. Låt bubbla på medel/hög värme tills blandningen kokat ihop och antagit en lätt sirapsartad konsistens. Variationer: använd starkvinsglögg, och/eller släng i saker som kanel- eller vaniljstång eller stjärnanis. Toppa med rostad flagad mandel. Extremt mättande, mycket gott, och i alla fall enligt mig lagom sofistikerat.

/Slaktarn

12:00 7 Dec 2016

Med julen lurandes runt knuten är det inte mer än rimligt att vi alla lägger manken till för att lära oss lite om julbordets plats här i världen. Varför äter vi julbord, och hur såg ätandet kring jul ut förr i tiden? Vad är en julstapel? Och vem ska egentligen hållas ansvarig för den blekdallriga lutfiskens årliga påhälsning?

Nu kanske du tacksamt tänker att det är fint av mig att göra dig denna tjänst, att upplysa om alla dessa saker. Är så fallet tycker jag du ska rikta din tacksamhet åt annat håll, nämligen åt måltidshistorikern Richard Tellströms håll, för han är bra mycket mer kompetent än mig i ämnet.

Vem är då Richard Tellström? Detta är vad jag vet, mellan tummen och pekfingret:
– Hans namn står på en bok jag har i bokhyllan som heter Hunger och törst
– Han är docent och lektor vid Örebro universitet
– 
Han är ett återkommande inslag i SVT-serien Historieätarna
– 
Han har skriver blogg på matsajten Taffel

En annan sak jag vet är att han kan mycket om julen, och framförallt om julmaten.

I den här texten som publicerades i Svenska Dagbladet 2012 finner vi lektion nummer ett i att förstå julbordet. Han gör också en fin och pedagogisk liknelse som jag uppskattar: ”Ett sätt att förstå sin familjs julbord är att beskriva det i termer av olika arkeologiska fyndlager. Inte sällan finner man sju-åtta lager med blandad riks- och familjehistoria. Överst ligger samtida maträtter som ännu inte hunnit bli ett familjearv, som färska grönsaksrätter, köttbullar med taco-smak, GI-bönor eller chiliglögg”, och så guidas vi vidare ner i lagerna och historien.

I den här Taffel-bloggposten daterad det magiska året 2015 listar Tellström de tio mest populära inslagen på julbordet, och går på djupet gällande varje rätt och hur det gått till när den kravlat sig upp på buffébordet. Den rimmade julskinkan tillexempel dök upp under 1800-talets senare halva som ett slags uttryck för den borgerliga faschinationen för nationalromantik och förr-i-världen-matlagning, och vår älskade risgrynsgröt serverades till en början under hög- och senmedeltiden till den absoluta eliten, eftersom risgryn var flärdfull och exklusiv importvara. Mitt favoritstycke finner vi dock i slutet av texten: ”En berättigad fråga är varför vissa julrätter blir kvar medan andra försvinner. Sannolikt är det så att rätter som människor tycker är dåliga på att bära julens värden succesivt har bytts ut mot rätter som är bättre julbärare. Vi människor uppfattar ofta kryddor som stämningsskapare, ofta mer än själva livsmedlen, så när samtidsmänniskans ogillar den äldre julmatens konsistenser men vill ha kvar julkänslan så för man över julkryddningen till nya rätter”. If you didn’t like it you should have put a clove on it, helt enkelt.

Vi förflyttar oss nu närmare dagens datum, och en nyskriven text (även den på Taffel) som ger en historielektion i företeelsen firmajulfest! Den piggade upp mig rejält då jag alldeles nyligen vandrat ner för memory lane hela vägen till mitt livs första jobbjulbord – en tillställning som förvisso var generös men också mycket spritfylld och aningen chockerande. Det känns skönt att läsa Tellströms text och bli påmind om att firmajulfesten faktiskt inte bara är slips runt huvudet: det ett tack och bock för året som gott och en samlad förhoppning om ett gott kommande år. Dessutom får man lära sig vad en så kallad ”julhög” är! Jag överväger starkt att försöka inkorporera julhögen i mitt eget nutida julfirande. Det tycker jag att även du ska göra.

Jul-lover eller ej – kunskap är en gåva, och här får du den alldeles gratis i julklapp. Tack för det Richard.

/Slaktarn

Andra bloggar