Vintern 2009 upplevde jag som ovanligt lång och kall. Det var också min första vinter som heltidsanställd, en oändlig loop av väckarklockor som ringde klockan sex och arbetsdagar som slutade klockan fem då solen för länge sedan hade gått ner, och så helg efter helg då det hetsdracks vin i tajta kläder i något slags försök att återställa balansen och den förlorade friheten. Vintern 2009 gick jag också på mitt livs första julbord med jobbet: viltjulbordet på Gröna Lund-restaurangen Tyrol. En enorm lokal med bord efter bord kring vilka kontorsarbetare från företag över hela stan satt med tallrikar dignande av björnköttbullar och rådjursstek, bäver (!) i körsbärssås (!) och tjälknöl på hjort.

Jag minns det där julbordet, detta avdragsgilla hetsätande till personalfest, som ett enormt överflöd. Trettiofem meter buffé där faten snabbt länsades. Jag minns inte mycket av rätterna eller huruvida maten var god, nej, när jag tänker tillbaka ser jag framför mig en sån där naturfilm där ett valkadaver som sjunkit till botten snabbt äts upp av tusentals spindelkrabbor. Och sedan ser jag framför mig hur spindelkrabborna kravlar sig tillbaka till sina bord, beställer in gin & tonics och mintushots, testar alla tolv sorters pannacotta och börjar leka sanning eller konsekvens innan de feströker mentholcigg och bekänner färg gällande irritation mot valfri kollega. Jag ser framför mig hur en spindelkrabba frågar en annan om den vill ha mer vin, ja tack, och så sträcker den första spindelkrabban ut sin långa kloförsedda arm och häller vin i glaset ända upp till kanten, stopp det räcker, men den slutar inte där. Nej, den slutar inte hälla förrän hela flaskan är tom och bordet är täckt av vin som också runnit ner för kanten och ut på den andra spindelkrabbans kjol. Sedan går upphällarkrabban till toaletten och spyr upp körsbärsbävern.

Den spindelkrabba vars kjol blev dyngsur ska i det här fallet representera undertecknads nittonåriga jag, lätt uppskrämd av att se auktoritära, äldre spindelkrabbor balla ur på det där viset. Det har gått några år sedan dess, och även om urballningen inte skulle kännas mer rimlig idag skulle det nog inte vara lika överraskande. Julbord är för det mesta trevligt och gott, men det har många ansikten, och just företagsjulbordets ansikte tycks ha extra alkoholsimmig blick.

/Slaktarn

Det är än så länge bara fredag, men jag har redan beslutat att veckans intryckskvot är fylld. Resterande tid kommer att ägnas åt vila och rekreation i väntan på måndagen och nya spännande upplevelser.

1. Getglass

Titta. En glass gjord på getmjölk! Svaret på getmjölksgåtan är funnet. Jättesoft hemsida har de också, de som ligger bakom tillverkningen. Planerar test av glassen inom snar framtid.

2. Stuffing

Den här bilden kan inte beskyllas för att vara vacker, men den är tagen med stor förnöjelse. Jag var på mitt livs första Thanksgivingmiddag i veckan, och lagade således även mitt livs första så kallade ”stuffing”. Man skulle kunna tro att stuffing är något som endast ska hålla till inuti kalkonen, men nej, den har även ett liv utanför murarna – här är en variant jag skakat fram genom att blanda ihop en stor mängd hackade kastanjer med örtkryddad italiensk färsk korv (som tagits ur sina fjälster), mycket persilja, lök, selleri, marsalavin och annat. Jag är framförallt nöjd med den extremt retro-artade presentationen. Det enda som saknas är egentligen en krans av salladsblad runtomkring. Nästa år.

3. Totemo Ramen

På vardagar mellan klockan 11-14 håller Totemo Ramen öppet för lunch på St Eriksplan i Stockholm. Jag gick dit solo nyligen, för att få i mig lite näring innan dagen bullrade vidare. Rekommenderar! De har en liten meny (fyra varianter) med finstämda och mättande rätter vars stjärna är de handgjorda nudlarna. Framförallt är jag peppad på att göra egna marinerade ägg efter besöket – de kokas tills gulan är fast men geggig, och marineras sedan i något jag antar är en blandning vars bas är miso och soja. Tipsa mig gärna om tillvägagångssätt gällande detta ifall du sitter på information.

4. Att ge Jägern en chans

Tillräckligt vatten hade flutit under broarna för att ha glömt mitt senaste möte med jägern. Tyvärr upptäckte jag att allt vatten i världen inte räcker för att tvaga denna dryck fri från sina synder. Dock: miniflaska jäger + minijulkula = framgångskoncept som gå-bort-present, i alla fall om man ser till överraskningsparametern.

5. Energibollarna

Den här boken har:
1. Ett roligt namn
2. Inget annat som intresserar mig
However: Jag planerar en genomresa i energibollarnas värld snart, då jag tack vare en Tunisisk vän fått bekanta mig med något jag är bombsäker skulle kunna *slå stort* på den svenska energibollsmarknaden. Tänk att det finns en sådan, en ”energibollsmarknad”. Fantastiskt.

Det var allt! Synd men sant!
/Slaktarn

När livet ger dig citroner, gör citronkola med vit choklad. Att det snart är jul duger naturligtvis också som anledning. Det här receptet har vi mat-Tina att tacka för, så sänd ut en tacksamhetens tanke till henne när när du står och rör i grytan.

Du behöver:
En termometer
En tjockbottnad gryta, helst gjutjärn
Skal + saft från tre ekocitroner
5,75 dl strösocker
125 gram osaltat smör
300 gram vit choklad
225 gram kokosfett (inte kokosolja, kokosfett!)

Jag rekommenderar att du läser igenom alla steg innan du sätter igång, det är nämligen inte så kul att stå med stormkokande socker och upptäcka att rivjärnet man behöver för att få av citronen sitt skal ligger i disken. Jag läser sällan recept speciellt noga, med följden att jag ofta känner mig inkompetent och utmattad. Det positiva med detta är att jag redan gjort alla möjliga misstag, och därför kan berätta om det för er så att ni slipper göra dem. Det är egentligen inte svårt att göra kola, det kräver bara lite fokus och diciplin. Och det ska du väl kunna rassla ihop?

1. Börja med att plocka fram allt, mät upp och lägg åt sidan (skär kokosfettet och smöret i småbitar, men håll de båda ingredienserna åtskilda). Detta garanterar att du är i maktposition i förhållande till kolan – det är viktigt, för den kan känna av rädsla, och då är det snabbt kört.

2. Häll strösocker, citronskal och citronsaft i grytan och låt koka upp till en sockerlag. När allt förvandlats till flytande form ska du sila sörjan för att få bort skal och annat (jag brukar dock strunta i detta steg då jag är lat/anser att lite skit rensar magen). Häll tillbaka i kastrullen och stoppa i termometern.

3. Låt koka tills temperaturen uppnått 114 grader. Lägg nu i smöret, rör om tills allt smält samman. Koka nu tills temperaturen uppnått 119 grader, stäng sedan av plattan. Lägg i den vita chokladen och rör om tills allt är blandat.

4. Kokosfettstajm! Addera lite i taget och rör hela tiden för att allt ska blandas ordentligt. Rör du inte om ordentligt hamnar kokosfettet överst i en otrevlig spegel av vitgrumligt stelnat fett när kolan kallnat, och det är det ingen som tycker om.

5. När allt är blandat till en svulstig gul massa häller du upp i ett par långsmala brödformar, eller som jag föredrar, en sån där förbrukningsbar folieugnsform. Ställ i kylskåpet och låt svalna, täck med plast och låt stå tills kolan stelnat. När den är solid kan du ta ut den ur formen och skära i lämpliga bitar som du slår in i papper och gör en tjusig gåva av, eller så struntar du i finliret och bara trycker in bitar i käften vartefter andan faller på.

Nu har jag inget mer att säga, så jag avslutar här.
/Slaktarn

Har du alltid funderat över hur man får till en perfekt ugnstekt kalkon inför högtiderna? Kanske har du tänkt, visst, jag skulle kunna – men det är så mycket jobb!?

Misströsta ej, lösningen är närmare än du tror: endast ett youtubeklipp bort.

/Slaktarn

På söndag är det fars dag. Fars dag antar jag är en dag som är till för att göra varandra glada. De som är pappor blir hyllade och de som har en pappa eller känner en pappa de tycker gör ett särskilt bra jobb kan uttrycka glädje över det. För handeln innebär fars dag ett tillfälle att kränga grejer. Inga konstigheter.

Det finns naturligtvis okså många människor som inte tycker att deras pappor och/eller mammor gjort ett speciellt bra jobb, och som därför tycker att de här hyllningsdagarna för mor och far är plågsamma. Att gå runt i butiker blir innebär att bli bombad med erbjudanden om presentaskar hit och upplevelsepresenter dit, och kollar man i mattidningar får man veta hur man kan laga till en storslagen säsongsbetonad middag till patriarken: lammfilé och kantarellsås och äppelstrudel och toast skagen och hej och hå i all oändlighet. En middag är ett ganska trevligt sätt att fira sin far om man vill det, men jag tänkte inte fokusera så mycket på det, utan på några av de gåvoförslag jag uppmärksammat senaste dagarna.

Varje gång jag är i en affär och går förbi ett sånt där bord dedikerat till fars dags-gåvoförslag blir jag lite beklämd. Det är alltid så tråkiga och själlösa saker, som skovårdskit eller en necessär med barberargrejer, kanske någon morgonrock eller en drinkshaker till reducerat pris. En presentask med manchettknappar och matchande slipsnål. Någon slags idé om vad en man kan tänkas vilja ha.

Det märkligaste såg jag idag, när jag gick igenom några pressutskick. Ett öl-spa, i Carlsbergs regi.

”Inför Fars dag slår Carlsberg upp portarna till Carlsberg Beer Spa – ett spa där behandlingarna görs med ölingredienser. Sveriges pappor kan nu njuta av de lugnande och antiinflammatoriska egenskaperna i öl med ett rofyllt humlebad och en avslappnande massage med humleolja”, skriver de i pressmeddelandet.

Det känns också så fruktansvärt deppigt. Att man skulle behöva använda öl, denna klassiska ”mansdryck”, för att lura papporna till en stunds avslappning och tvagning. Inget ont om humle och dess välgörande egenskaper,  men vad är det för fel på gammal hederlig eukalyptus- och rosmarinolja eller en exfolierande och djuprengörande ansiktsmask från valfri prisupptrissad hudvårdsjätte? Det är inte manligt nog, kanske. Bara öl är manligt nog.

/Slaktarn