Den italienska staden Turin har en ny borgmästare. Hon heter Chiara Appendino, och hon har inlett sin mandatperiod med något av en skräll: hon vill nämligen göra Turin till ”Italiens första vegetariska stad”. Hon och hennes administration har som en av sina viktigaste punkter på agendan att främja ett vegetariskt och veganskt levnadssätt hos medborgarna i denna gömda gastronomijuvel bland Italiens svulstiga skattkista av matstäder.

Exakt hur genomförandet av planen ska gå till har inte specificerats, men ett utbildningsprojekt i standens skolor om näringslära och djurens välfärd ligger tydligen i loopen.

Förslaget har redan mött visst motstånd. Somliga tycker att Appendino gör intrång i privatlivet med sina vegetariska pekpinnar. ”Om du inte lyder borgmästarens order får du gå till sängs utan middag!” löd en hånfull twitterpost. Det initiala motståndet är förstås inte helt oväntat, då regionens matkultur har djupa rötter i mathantverk där kött är huvudråvaran. Stefania Gianuzzi som är verksam inom samma parti som borgmästaren Appendino är vegetarian sedan tjugo år, och har bemött oron i ett uttalande. ”I would not want to create a contrast with the meat industry. We do not want to close the small shops or ruin the people who have worked for years to develope the Piedmontese food and wine heritage” sade hon till Corriere della Sera, som är en av italiens största dagstidningar.

En annan europeisk stad som tidigare detta år gjort ansatser att bredda vegetarianismen är Barcelona. Detta genom att uppmana sina medborgare att införa åtminstone en köttfri, dag i veckan och stötta vegetariska affärsinitiativ. Det har också tagits fram en officiell guide till stadens köttfria etablissemang.

Under gymnasietiden läste jag italienska en termin. Jag minns ingenting av det, förutom att cocobello betyder kokosskal och att francobolli betyder frimärke. På markisen utanför glasstillverkaren Grom, vars Parisadress är 81 Rue de Seine, står det Il gelado come una volta. Jag frågar vad det betyder, och det visar sig vara ungefär, ”glass som den var förr”. Jag vet inte hur glass var förr, god skulle jag gissa, och förmodligen inte tillverkad på artificiella råvaror.

Men nu vet jag hur glass smakade en gång i tiden, för jag köpte en kula pistage och en kula choklad. Och, alltså, det var den godaste glass jag ätit i hela mitt liv. Tveklöst. Kön var lång, men inte lika lång som dagen innan. Då hade mitt sällskap varit där ensam, och stått i kö i tjugo minuter. Trots detta var hen alltså tillbaka, med mig i släptåg dessutom. Vi tog vår glass i bägare och vandrade vidare, men den var så god att vi var tvugna att stanna mitt på gatan och äta. Det gick inte att gå samtidigt. Det gick inte heller att prata samtidigt, mer än ett sporadiskt ”jävlar!!!”.

Det är det där gamla vanliga tjatet, men: Råvarorna. Råvarorna. Råvarorna. Grom tillverkar sin glass på mjölk från kor som får göra det kor gör bäst, alltså gå runt och livsnjuta på det godaste av gräs, och av ägg från hönor som härjar runt som sig bör. Frukt från egna ekologiska odlingar, och de använder förstås inga extra tillsatser så som artificiell färg, förtjockningsmedel eller fejkade smaker. Glassen blandas till i högkvarteret i Turin, sedan forslas den konstant kyld till de respektive filialerna där den varje dag vispas upp för hand för att få rätt textur.

Det är det där med temperaturen också, på glass som man köper i kulform. Glassen är så kall jämt? Den ska inte vara det. Smaken blir fel, sötman blir fel. Allt blir fel. Gromglassen är precis perfekt.

Grom finns förutom i Paris också i otaliga italienska städer, men också i Dubai, New York, Jakarta, Hollywood och Malibu, och i Osaka.

Den som får Grom till Sverige gör sig förtjänt av att direkt ta sig vidare till Gå.

/Slaktarn

Den period av oroväckande låg matlagningslust jag gått igenom verkar äntligen lida mot sitt slut. Den hundraåriga matvintern åsido har jag försiktigt börjat fippla lite, enkla saker. Det som exalterar mig mest just nu är märkligt nog det mest basala, som att slabba ihop en fransk senapsvinägrette till exempel. Eller pressa juice av diverse citrusfrukter. Vid de tillfällen jag närmat mig spisen har det varit för att laga pastarätter. Inga långkoksaktiga saker, utan snabb släng ihop-pasta. Några få ingredienser och sen upp på ett jättefat, gott och mättande, tack och hej.

Tänk en spaghetti med körsbärstomater och sardellsmör. Det är sannerligen inget att skryta med arbetsinsatsmässigt, men det är gott och tar nästan ingen tid alls.

Aktionsplan:

1. Koka spaghetti! När den nästan är klar, skopa upp en kopp av kokvattnet och ställ åt sidan. Låt inte spaghettin gå för länge. Tuggmotstånd är bra.
2. Hetta upp en panna till medelvärme och lägg i en rejäl (alltså RE-JÄL!) bit smör. Smält ner, men låt inte smöret ta färg. Hacka ner vitlök och lägg i, och sedan fiskar du upp några sardeller ur sitt tajta lilla konservfodral och hackar dem till småbitar, lägger ner dem i smöret och ser på när de magiskt löses upp och blir till underbar arom. Alltsammans under slö men behaglig omröring.
3. Dela dina körsbärstomater, pluspoäng om du hittar tomater i olika färger, och lägg ner i pannan. Salta, peppra. Mycket peppar. Och så låter du tomaterna mjukas upp under sporadisk omröring i sisådär tio minuter.
4. Slutligen, ös ner spaghettin i såsen tillsammans med kokvattnet du ställt åt sidan tidigare, rör om och låt stå i ett par minuter. Eventuella örter är naturligtvis välkomna också.

Jag säger det nu och aldrig mer igen: Gott!!!
/Slaktarn

Det har hänt en grej i Italien. 2011 gick en trettiosexårig hemlös man vid namn Roman Ostriakov in i en italiensk livsmedelsbutik och köpte ett paket brödpinnar. När han lämnade butiken hade han också två ostbitar och ett paket korv i fickan som han inte betalat för, något som uppmärksammades av en annan kund, varpå polis tillkallades.

Ostriakov häktades för trettiofem kronors-stölden, och 2015 dömdes han till det förhållandevis stränga straffet sex månader i fängelse samt nio hundra kronor i böter. Domen passerade efter detta genom flera instanser och hamnade tillsist i högsta domstolen, där han friades med motiveringen ”Den misstänktes position i samhället och omständigheterna kring själva brottet visar att han tog den lilla mängden mat på grund av ett omedelbart och grundläggande behov av näring”, och således hade inget brott begåtts.

Nöden har alltså ingen lag.

Hej på er.
/Slaktarn

Många har endast en referenspunkt rörande minestronesoppa, och det är den som serverades i skolbespisningen. I min skola var det pulversoppa med en ljust röd färg i vilken det simmade runt små kuber av grönsaker och spaghettistrån som brutits till småbitar. Vi fyller på den referenslistan nu, för minestronesoppan förtjänar upprättelse.

Så här då. Minestrone är ett namn som utvecklats ur de italienska orden minestra (soppa) och minestare (att servera). Det blir alltså något i stil med ”soppan som serveras”. Inte så informativt. Men, det som går att utläsa från detta är alltså att ursprungslandet är Italien, och att detta är en vardagssoppa i vilken man kan slänga i lite vad som helst. Alla recept på minestrone kan således ses som pekpinnar snarare än lag. Vad man har i beror ju helt på vilka grönsaker som är i säsong för stunden, om man vill göra den vegetarisk eller vegansk, eller om man är sugen på att ha i något särskilt just den dagen.

Gemensamt för samtliga recept som cirkulerar ute i världen är dock att soppan inte ska redas (redas = inget förtjockningsmedel i – med det menar jag typ mjöl eller maizena), och att den ska innehålla mängder av grönsaker, ganska ofta morot, lök och selleri, och gärna bönor. I övrigt finns som sagt få regler, det är inte ens skrivet i sten att det måste vara pasta i. Det kan lika väl vara ris. Kort sagt, en alldeles utmärkt vardagsrätt, i vilken det också finns svängrum för extravaganser.

Hur lagar man den här rätten då? Vi går igenom händelseförloppet.

1. Ta fram en stor gryta. Ju större desto bättre. När man gör sån här soppa behövs det lite svängrum. Om du har lök i kör du den på låg värme i lite olja tills den blir transparent. Lägg sedan till dina övriga grönsaker, men spara bönor och eventuellt kål och/eller bladgrönsaker till senare. Låt dessa bli mjuka utan att ta färg.

2. Häll i buljong. Du väljer naturligtvis själv vilken typ av buljong. vanligast är grönsaks- eller kycklingbuljong. Utöver detta tillsätter du krossade tomater (har för övrigt aldrig fattat det där med ”krossade”? så hetsigt, hackade är rimligare) och kanske lite mer vatten om det behövs. Vill man så kan man också slänga i ett glas vin. Höj värmen och koka i några minuter.

3. Sänk värmen igen, tillsätt dina nogrant utvalda bönor (jag gillar vita bönor i detta) och resterade grönsaker. Krydda efter smak med salt och peppar, och ha gärna i fler kryddor, tillexempel oregano och (färsk) basilika. Låt alltsammans sjuda i en halvtimme eller så.

4. Någon gång i sluttampen måste du ta ställning till det här med pastan och riset. Vilket ska du ha? Väljer du pasta kan du koka den separat och ösa i en näve i varje individuella skål, eller också lägger du frankt ner pastan i soppan och kokar den till al dente.

5. Snygg touch efter att man hällt upp i skålar: färsk basilika, riven parmesan, en skvätt olivolja, nymald svartpeppar.

Förslag på vad man kan ha i: Stjälk- eller rotselleri, alla sorters rotfrukter, potatis som skalats och skurits i bitar, lök av allehanda slag, alla sorters kål (min favorit är savoy- eller grönkål), alla sorters bönor, kikärtor, kyckling, rökt sidfläsk (detta ska såklart köras i olja i början), zuccini, haricot verts, bladspenat, vitlök, persilja. Och säkert tusen andra saker. Ett annat alternativ är att bara göra en hederlig gammal googling efter recept och följa det.

Jag lagade minestrone för några dagar sedan. Försökte ta en bild på skapelsen för att visa upp, resultatet ser ni ovan. Tyvärr, som jag redan beklagat mig över några gånger, är mina matfototalanger fortfarande bristfälliga, så låt er inte avskräckas av min inkompetens.

/Slaktarn