Färsk pasta i plastförpackning. Jag har alltid tyckt att den känns så själlös. Samtidigt hör man både kreti, pleti och någon slumpmässigt utvald tv-kock basunera ut hur hääärligt det är med färsk pasta, hur det förhöjer rätten till astronomiska nivåer, eller åtmonstone är det enda korrekta när du ska bjuda din käresta. Jag köper konceptet så länge det handlar om hemgjord färsk pasta, men den där plastförpackade sladdrigheten till tagliatelle som ligger och stirrar dött ur kyldisken på mig medan jag försöker rafsa ihop det jag ska äta till middag är inget jag har velat ta med mig hem. Torkad pasta är oftast godare än den sorten, och varför skulle man inte välja det godare alternativet? En bra tumregel jag tycker att alla borde både leva och lära.

 

 

Över en tidsrymd av ungefär ett år har jag dock utvecklat en speciell relation till färska lasagneplattor. De har blivit en slags… vän. Och det är endast av det mycket specifika skälet att jag njuter av att skära i dem. Att lägga en lasagneplatta på en plan yta, förslagsvis ens favoritskärbräda, och sedan sätta en liten vass kniv i den och karva fram precis den bredd eller form humöret bjuder in till. Sedan, en till, en till, och en till, tills paketet är slut.

 

 

Efter detta är det fri lek. Jag uppskattar detta moment så mycket att jag lika väl skulle kunna slänga hela rasket i sopen efteråt och ändå tycka att det var värt det, men att slänga mat är egentligen mest ett tecken på ointelligens, och så vill jag varken att jag själv eller andra ska se mig. Så jag ägnar denna fria lek åt att koka upp flera liter vatten i en rymlig kastrull, salta ordentligt, och sedan sänka ner mina skräddarsydda remsor i den med en tång. De får koka snabbt och bullrigt, någon minut bara, sen är det slut på det roliga. Nästan! Innan dess ska de naturligtvis bekanta sig med någon sås av fritt val. Ibland bara med olivolja, svartpeppar och finriven parmesanost. Det spelar ingen roll. Jag har redan fått min dos av tillfredställelse.

 

/Slaktarn

Dags att slå ett slag för en bortglömd vän. En trygg och närande vän som har mycket att ge, men som kanske inte nödvändigtvis är den mest spännande eller nyskapande. Smaka på ordet: pastagratäng. Det låter ungefär lika upphetsande som kassler eller hemkunskapsefterrätten saftsoppa. Anrättningar som har en grådaskig mellanmjölkig stressa-hem-efter-jobbet-mätta-hungriga-munnar-känsla över sig. Men glöm nu allt detta, reboota alla dina tidigare erfarenheter och känslor för pastagratängen. Vi börjar om.

Tänk på mac and cheese. Tänk såsen, en slags gräddig bechamel, med gruyereost och muskot, eller kanske tryffel. Tänk dig en tunn tomatsås som fått koka länge, med mycket selleri och gul lök som fått bli genomskinliga innan tomaterna dyker i. I den såsen kan man ploppa i små frikadeller av kalvfärs eller kycklingfärs eller vad som helst, kanske som kryddats med mycket torkad orgeano. Koka din bästa pastaform i salt vatten tills de är precis underkokta, häll av vattnet och blanda ner i ostsåsen. Varva allt sammans i en ugnsform och tryck ner ordentligt med färsk basilika här och var där det verkar lämpligt. På toppen: riv ner mycket parmesan, strö över ordentligt med nymald svartpeppar. Man kan ha på lite panko också, så blir det extra krispigt. Och så in i ugnen på grill tills ytan ser bra ut.

Okej? Allt detta är bara idéer. Man kan ändra allt. Poängen är att pastagratäng är gott och kan till och med kännas lyxigt. Jag föreslår en rebranding av pastagratängen, vi får hitta på ett nytt namn helt enkelt. Och så lanserar vi den som en glamorös comfort food med lyxiga komponenter istället.

/Slaktarn

Ätit den italienska klassikern melanzane alle parmigiana någon gång? Aubergine, ost och tomat i perfekt symbios. Då känner du redan till dess storhet, men kanske ej dess historia. Vi tar det från början, eftersom kronologisk ordning är min favoritordning.

Melanzane är italienska för aubergine (utförlig genomgång av auberginens magiska kraft här) och alle Parmigiana betyder inte ”med parmesan” som den lite obildade/efterblivne skulle kunna få för sig, utan kort och gott ”från Parma”. Lustigt nog har jag efter lite efterforskningar förstått att rätten varken ursprungligen lagtas med parmesanost (som heter parmegiano på grund av ursprunget från just Parma) eller ens ursprungligen kommer från staden Parma. Mystiken tätnar. Nej, rätten härstammar från Sicilien, där auberginerna växer i mängder och mozarellan (som är den mest frekvent använda osten i recept jag hittat) överlag är betydligt mer vanlig än parmesanosten. Namnförvirringen kommer av det italienska ordet palmigiana, vilket är namnet på de fönsterluckor av snedställda trälister som är så vanliga överallt i detta land. Lägger man nu ihop ett och ett så blir det plötsligt uppenbart varför rätten skulle vara döpt efter fönsterluckor. Melanzanen skärs nämligen tunt på längden läggs i lager, ungefär som i en moussaka. Därav fönsterlucksreferensen och ursprungsförvirringen. När rätten dök upp i den italiensk-amerikanska samhället i USA döptes rätten om till Eggplant Parmigiano, vilket ordagrant betyder aubergine parmesanost, och så har mozzarellan successivt konkurrerats ut.

Kul va?! Jag älskar sån här matkuriosa. Det kanske inte du gör, du kanske bara är här för att du inte kommer på vad du ska laga för middag ikväll. Tur för dig då att jag nu tänker berätta hur man lagar Melanzane alle parmigiana i en slags hybrid av den gamla och den nya versionen. Det är lite pyssel, men det är det värt.

1. Värm en panna med höga kanter och häll i en rejäl slatt olivolja. Temperaturen bör vara låg-medium. Ös i lök, vitlök och torkad oregano. De ska inte få färg utan bara svettas (dvs bli simmigt genomskinliga och mjuka). Häll i dina krossade tomater, rör runt och låt de puttra för sig själva så länge du orkar vänta. Har du en slurk vitt vin hemma kan du hälla i den också, det är inget fel med det.

2. Medan du väntar kan du ägna dig åt en ganska långtråkig men meditativ aktivitet: att grilla aubergine. Börja med att ta bort stjälkarna från auberginerna. Skär på längden i skivor om knappt 1 cm. Grilla dessa i grillpanna eller på en grill, eller stek i torr panna om du inte har något av dessa att tillgå. De ska få snygg färg på båda sidorna. Lägg åt sidan i en trevlig liten hög.

3. Efter MINST femton minuters tomatsåstillagning kan du kolla läget. Addera nymald svartpeppar och salt efter smak och kolla sötman – är den reducerad och söt eller stickig och har mycket syra i sig från burktomaterna? Kanske tjänar den på en nypa socker? Du vet bäst själv. Plocka bladen av din basilika och rör ner.

4. Ta fram en ugnsfast form som du litar på och påbörja det tillfredställande arbetet med själva monteringen. Börja med ett tunt lager tomatsås, trö över riven parmesan och täck med ett lager aubergineskivor. Repetera tills du inte har någon aubergine kvar. Avsluta med ett lager tomatsås och ännu en skur parmesan, bryt din mozzarella i bitar och lägg på. Laga i ugnen på 190 grader i en halvtimme, tills den är bubblig och osten är gyllene och lite krispig. Bäst är att äta den direkt, men det är inte shitty att ta sig an rätten när den är kall heller i ärlighetens namn.

Och ett PS: man kan laga den här rätten med fänkål eller zuccini om man tycker det är bra och/eller vill variera sig.

/Slaktarn