Det var i januari år 2007 som matmarknadskonceptet Eataly först såg dagens ljus. Den italienska entrepenören Oscar Farinetti hade slagit klorna i en gammal stängd vermouthfabrik i Turin, och beslutade förvandla den till en slags marknadsplats för Italiensk mat, en plats där man både kunde handla hem käk och sätta sig ner för en bit mat. Det blev snabbt mycket populärt, och Farinetti bestämde sig för att lansera konceptet både i fler italienska städer såväl som utomlands. Idag finns Eatalykonceptet förutom i hemlandet också i en mängd städer i USA, med New York-filialen som flaggskepp, och i andra städer spridda över hela världen: São Paolo, Tokyo, München, Seoul och  Istanbul, för att bara nämna några.

Eataly New York, bild härifrån

Nu till det roliga!

I slutet av november tillkännagavs att turen snart kommer till Sverige. Under hösten 2017 kommer Eataly även att slå upp portarna i Stockholm, och adressen blir Biblioteksgatan 5 i gamla biografen Röda Kvarns gamla lokaler, där senast Urban Outfitters huserat. Det blir ett trehundra kvadratmeter stort matmecka kategori italienskt med kaféer, glassbar, delis, restauranger, mathantverk, bokhandel och köksprylar.

– I partnerskap med ett av Italiens starkaste varumärken, Eataly, har vi fått förtroendet att flytta in i en av Stockholms absolut vackraste och best belägna lokaler. Med italiensk passion och svensk envishet önskar vi ge er det bästa av Italien, säger Pelle Lydmar som är VD och delägare i Eataly Sverige i pressmeddelandet för nyheten.

Jag har inte besökt något Eataly själv ännu. Har ni? Tumme upp? Hur skulle det inte kunna vara tumme upp.

Buon Appetito och carpe diem,
/Slaktarn

Konversation igårkväll:

Jag: Jag tänkte göra nån slags gryta till middag. Eller pizza.
Partner: Pizza!
Jag: Alltså det är ingen vanlig pizza, det är en pizza utan tomatsås, med päron på.
Partner: Päron?
Jag: Ja alltså, päron, getost…
Partner: Jag vill nog inte äta päronpizza. Det låter hemskt.
Jag: Ja det låter faktiskt hemskt, päronpizza. Kanske gryta då.
Partner: Gryta blir bra. Vad för gryta? Inte pärongryta väl.
Jag: Nej.

Man kan inte alltid få som man vill. Eller vänta, det kan man ju visst, man måste bara bida sin tid! Nu har jag lagat min päronpizza, och det är mycket godare än det låter. Låt mig pitcha in den för dig: En pizza bianco med ett tunt lager syrlig yoghurt, smulad getost, tunt skurna päronskivor, rostade hela mandlar och mycket krossad svartpeppar. Ja? Ja.

1. Värm upp ugnen ordentligt innan du sätter igång. Högsta tänkbara temperatur (i mitt fall 300 grader), och gärna varmluft. Sätt in en plåt upp och ner i ugnen och värm upp den ordentligt också.

2. Skaffa fram en pizzadeg. Jag bryr mig inte om hur du gör, bara det inte är en sån där  pizzakit-deg. Eftersom jag hade en sån här fryst, obakad deg från Picard använde jag den. Den får betyg fem av fem! Vill alltid ha sådana i frysen! Kavla ut degen så tunt du kan, mjöla en träskärbräda eller liknande och för över degen till den (lättare att skicka in den i ugnen när fyllningen är på då).

3. Stryk ut ett tunt lager syrlig turkisk yoghurt eller creme fraiche och smula över getost. Balla inte ur bara, det är mellanrummen på pizzan som gör den god! Skiva päron tunt, sprid ut. Rosta hela skållade mandlar och strö över, och avsluta med en nypa flingsalt och mycket nykrossad svartpeppar.

4. Ta ut din föruppvärmda och upp och ner-vända plåt och för över hela skapelsen till den. Skicka in i ugnen, högst upp, och sätt dig att vänta framför ugnen som en dum längtansfull hund. Det går snabbt, fem-tio minuter, men egentligen är det färgen du ska gå efter och inte något förbestämt minutantal. När den ser jättegod ut och fått lite färg är den klar, det är inte svårare än så.

Om man vill vara lite 2001-aktig tar man och strösslar över lite ruccola och balsamvinäger när den är klar. Men vill man verkligen vara det? Jag vet inte. Man ska inte ge efter för varenda infall man får. Oavsett: jag känner mig oförskämt nöjd över att ha gett päronpizzan ett ansikte utåt.

/Slaktarn

Vad kallt det har blivit redan! Varsågod, här kommer ett recept på en god soppa.

Pasta e fagioli, alltså pasta med bönor, är en rätt som likt minestronesoppan dyker upp olika utföranden beroende på var i Italien man befinner sig. Soppa på pasta och kikärtor, eller pasta e ceci, faller in i samma kategori: enkla soppor som är värmande och mastiga. Och billiga. Första gången jag såg ett recept på den här rätten var i en Jamie Oliver-bok. Receptet jag tänkte dela med mig av här skiljer sig lite från orginalet, och har genomgått några diskreta men betydande förändringar – det är nämligen lätt att detta blir en brunmurrig rätt som förvisso är mycket god, men som också skulle kunna tas för någon slags menlös barnmat. För att punktera murrigheten har jag ampat upp dess örtiga kvalitéer och adderat syra i form av citronsaft. Funkade svinbra. När det gäller kikärtorna är det godast att använda torkade som blötläggs över natten och koksa i ett cirka två timmar i rikligt med vatten tillsammans med gul lök, morot, ett par kvistar rosmarin och selleri. Salta först framåt slutet för att undvika att skalen blir sega och tuggiga. Egentligen inte speciellt krävande arbete, men vi vet ju alla att det här med framförhållning är en av livets svårare kamper. Det jag vill komma till är: använd burkkikärtor om du måste. Då kan du passa på att laga lite veganska maränger också.

För fyra portioner behövs:
Olivolja
Ett par kvistar färsk rosmarin
1 gul lök, grovhackad
1-2 stavar blekselleri, hackade. Gärna blad också om det sitter sånna på.
1 vitlöksklyfta, finhackad
En näve småtomater, hackade
Två burkar kikärtor (avhällda och sköljda) eller motsvarande mängd hemkokta
En knapp liter kyckling- eller grönsaksbuljong
Ett par nävar pasta i småformat (ditalini, makaroner eller vad du nu känner för)
Saft av en halv citron
Peppar och salt
Rejält med persilja, hackad
Parmesanost

Hur göra?
Värm några matskedar olivolja i en stor kastrull, lägg i rosmarin och invänta fantastisk doft. Fräs lök och selleri till ett trevligt halvtransparent gojs, lägg till vitlök och tomater och kör ytterligare en stund. Häll i kikärtor och buljong och låt sjuda i tjugo minuter. Ta sedan ut ungefär hälften av kikärtorna med en hålslev och lägg åt sidan och stavmixa det som blir kvar mer eller mindre slätt. Häll tillbaka kikärtorna och häll i pastan, koka enligt anvisningar. Eventuellt lite mer vatten/buljong om det känns för tjockt (pastan drar åt sig en hel del vätska också). Smaka av med salt och peppar, häll i lite chiliflingor om du får feeling. Blanda i ordentligt med hackad persilja och servera i skålar, avsluta med att riva över parmesanost och en ringling av din bästa olivolja.

Nu är du taggad va!? Bara att köra igång.
/Slaktarn

PS 1: För mer kikärtor och kikärtsrecept, kolla här!
PS 2: Eftersom jag inte fotar allt jag äter kommer bilden från saveur.com. De tar dessutom finare bilder än mig. DS

Ni som passerar genom eller bor i Göteborg har tagit hem högsta vinsten – ni kan nämligen haffa ett exemplar av Femman Magazine, och läsa en intervju jag gjorde med Paolo Roberto i somras inför öppningen av ännu en Pane Fresco-restaurang.

Jag har tidigare tänkt på Paolos matpersona mest som en slags gimmick eller en fjäder i hatten för honom, ett redan upptrampat spår som är lätt att jogga vidare på om man redan har spagetti alle vongole i blodet. Hur mycket av det är på riktigt, och inte bara en trygg kopiering av den redan existerande bilden av den där familjäre matälskande italienaren? Mina förutfattade meningar åsido (av vilka somliga naturligtvis också bekräftades) måste jag erkänna att jag överraskades positivt av hur genuint taggad och kunnig han var när det gällde italiensk kokkonst. Det var kul att prata mat med Paolo, för det märktes att han tyckte det var kul själv.

Läs!

/Slaktarn

Italien! Mortadellans och Versace-familjens hemland! Men inte bara det: italienarna har på gamla dar visat sig vara oväntat progressiva i ansträngningar för att, med maten som verktyg, skapa en bättre värld.

I våras beslutade landets högsta domstol fria en hemlös man som stulit mat för trettiofem kronor, då han inte kunde anses ha begått ett brott för att han stulit maten på grund av ”ett omedelbart och grundläggande behov av näring”. Det är alltså inte längre ett brott i Italien att stjäla små mängder mat ifall omständigheterna är tillräckligt akuta.

Tidigare i somras inledde den nytillträdde borgmästaren i Turin sin mandatperiod med att lägga fram ett förslag om att göra staden till ”Italiens första vegetariska stad”. Förebilden för förslaget är Barcelona, som tidigare i år gjort ansatser att bredda vegetarianismen bland sina medborgare bland annat genom att stötta vegetariska affärsinitiativ och uppmana till minst en köttfri dag i veckan i hushållen.

Den senaste matpolitiska skrällen är en lag som klubbades igenom denna vecka, som syftar till att minska det enorma matsvinnet med en miljon ton. Det är en femtedel av all mat som slängs idag.

UN uppskattar att världens matsvinn är hela en tredjedel av all mat som produceras. I Europa är siffran ännu högre än så, då nära fyrtio procent av all mat hamnar i soporna: vansinniga mängder svinn, som enligt UN skulle räcka till att nära tvåhundra miljoner människor.

Det är inte ovanligt att livsmedelsbutiker och restauranger slänger varor som egentligen är fullt ätbara, men som exempelvis passerat bäst före-datumet (här har jag förresten skrivit en text som handlar bland annat om just den typen av märkningar). Anledningen till det är för det mesta inte att de är onda och älskar att se människor svälta, utan att de riskerar bryta mot livsmedelslagen. Att donera överskottet till välgörenhet är alltså ofta en knepig historia som kan resultera i att det slår tillbaka mot kedjorna själva. Man vill helt enkelt premiera gott beteende snarare än att straffa dåligt beteende.

Den nyklubbade italienska lagen syftar bland annat till att underlätta dessa processer. Affärsverksamheter som donerar mat kommer hädanefter inte att behöva oroa sig för att åka dit på kuppen, och ju mer de donerar desto lägre ”waste tax” behöver de betala. Det som kommer påverka kreti och pleti mest i och med den nya lagen är dock något annat, nämligen något som refereras till som ”family bags”. Kort beskrivet är det ett finare uttryck för doggy bags, något som inte är speciellt vanligt men som hädanefter ska bli standard på restaurangerna.

/Slaktarn