Skivad, mosad, formad till en ros. På rågbröd, på rostbröd, på knäcke. Att lägga avokado på en bit bröd är ingen innovation, men ser man till hur populär avokadomackan blivit senaste två åren skulle man kunna tro det. Den tycks vara överallt, upptrissad i pris och fotograferad till leda.

Kanske började avokadons statusresa när ryktet om ”det goda fettet” började cirkulera på stan. Jag dricker en shot olivolja varje morgon till frukost berättar någon i en morgonsoffa. Har ni hört att avokado är som mjukgörande lotion FAST FRÅN INSIDAN? säger en annan. Det goda fettet och råvarorna som härbärgerar det – nötterna, olivoljan, laxen, avokadon – gör inte bara gott för din kropp, de gör dig också till en godare människa. Att konsumera det goda fettet signalerar att du bryr dig, att du har koll, att du är med. Till skillnad från det dåliga fettet, frityrflottet och palmoljan, som leder dig rakt ner i en grav där du inte kommer att saknas av någon. Möjligen ligger del av nyckeln till avokadomackans popularitet även i att den gör sig bra på bild: antalet frukostbilder med avokadomackor på sociala medier ökade med nästan femtio procent 2017 jämfört med året innan, sett till ökning endast toppad av så kallade ”overnight oats”.

När en maträtt blir samtidsmarkör på det här viset, så som avokadomackan blivit, är det kul att se den ryckt ur sitt sammanhang. Berövad på sin status och återigen förvandlad till sina beståndsdelar. En macka. Med avokado. Just detta inträffade när jag nyligen bläddrade i  nyutgåvan av Les diners de Gala, kokboken Salvador Dalí skrev tillsammans med sin hustru Gala år 1973. Bland de sista sidorna i finns nämligen ett recept med rubriken ”Avocado Toast”. Den avokadomackan har ingen hälsoundertext och är ingen uppvisning i medvetenhet. Möjligen stoltserar den med en viss glamour, så som avokadon gjorde boken skrevs: ett lyxigt inslag, ofta i sällskap av räkor eller som en piffig förrätt.

Där, på eget uppslag mittemellan ett recept på Anchovies à la Christmas och ett där skinka trycks ner i urkärnade äpplen som sedan lindas i bacon, finner vi dåtidens avokadomacka. Eller åtminstone den som serverades som hors d’oeuvre hos paret Dalí. Gemensamt med den variant vi äter ihjäl oss på idag är att avokadon mosas och breds på rågbröd. Inte riktigt lika igenkännbart är att ingredienslistan kräver både lammhjärna och tequila.

För den som blir sugen på att laga paret Dalís avokadomacka – här kommer måttangivelserna:

3 avocado pears
1 lamb brains
9 oz minced almonds
12 slices of rye bread
3 tablespoons of tequila (Mexican liquor)

Jag har varken tillagat eller ätit hjärna, men hur märklig den här mackan än låter blir det kanske den som tillsist får det att ske. Hinner någon annan före att testa receptet vill jag ha en ingående rapport och helst av allt en inbjudan till middagen där den ämnas serveras.

/Slaktarn

Vissa dagar är man mer eklektiskt lagd än andra, och känner du att det är en sådan dag gäller det att ligga på redan från och med frukosten. På den här bilden (eventuellt den mest pinterest-vänliga jag någonsin kommer att ta?) ser du exempel på hur du kan gå till väga.

Hemmalaget:
Yoghurt med nötter och frön
Knäcke med prästost, tomat och solroskärnor
Knäcke med kokt ägg, hollandaise och inlagd rödlök

Motståndarlaget:
Quesadillas på ost, skivad kokt potatis, röra på svarta bönor med vitlök gul lök och mald koriander, några kycklingbitar från gårdagens middag, stark röd sås, tomat. Extra piff: färsk koriander och inlagd rödlök.

Också närvarande men ej i bild: frukosttrotjänarna apelsinjuice och kaffe.

/Slaktarn

PS. Mer ingående quesadillas-bryderier finns här

Jaha nu blev det lite som det blev, jag kom hem från semestern och fick med ens häcken full, som det ju brukar heta. Rapporteringen kom således av sig lite. Men för att knyta ihop Amalfi-säcken tänkte jag använda mig av ett format jag håller mycket kärt, nämligen att lista saker. Lite diffus beskrivning kanske, men vad gör väl det när det är jag själv som är herre på denna blogg till täppa: här kommer resten av mina matupplevelser, i form av en slags blandad resekonfekt utan inbördes ordning. Mums, ellerhur.

1. Drinkpickles

När det är varmt är det extra gott att ta sig en god pickle, nästan som att vinägern punkterar hettan en aning. En ursäkt att göra det är att samtidigt ta sig en god drajja, det är nämligen inte så dumt ihop. Just till nämnda drink fick jag en mycket god liten syltlök. Små, delikata och inlagda i balsamvinäger istället för gammal vanlig bruksvitvinsvinäger.

2. Pasta vongole

Vad annars? Just denna musselanrättning hade sällskap av en pastaform jag inte kan namnet på och aldrig sett hemma. Som en femtoncentimeters knubbig och skruvad spaghettiflärp. Någon som har en eventuell korrekt benämning?

3. Spatlarna

I huset vi hyrde fanns ett kök, och i det köket fanns ett gäng spatlar i trä som fick mitt hjärta att banka lite hårdare. Insåg hur vansinnigt förtjust jag är i den här typen av matlagningsredskap, gamla skruttiga trotjänare i trä som säkerligen sett både det ena och det andra i sina dagar. Oftast nedärvda från någon familjemedlem som tycker sig ha för många. Själv har jag av oförklarliga skäl inte en enda, vilket ju inte kan benämnas som något annat än helt jävla sinnessjukt (donationer mottages tacksamt).

4. Auberginer

Vad bra det är på auberginer, italienarna. Och vad otroligt dåliga vi är är i Sverige. Känner man att man är en av dessa sopor är ett sätt att närma sig auberginen att läsa det här gamla blogginlägget, ett annat är att laga melanzane alle parmigiana, en mig personligen ohotad favoriträtt bland grönsaksgratängerna.

5. Börja dagen bra

Varje dag, en MVG+frukost inklusive extra allt.

6. Bar Bruno

Under en avstickare till Positano passade vi på att besöka Bar Bruno, en liten restaurang belägen på en av vägarna som snirklar sig upp och ut ur staden. Restaurangen på ena sidan gatan, serveringen på andra. Maten var verkligen rasande god, jag åt dagens fisk som tillagats inslagen i foliepaket tillsammans med ett gäng örter, potatis och morötter, en underbar hummerpasta, och en slags päron/smördeg/mascarpone-komposition till efterrätt. Att säga att utsikten var fin är en grav underdrift, men hur många superlativ ska man behöva ta i sin mun egentligen? Jag lägger in några extra bilder istället.

7. Mackan

Ibland räcker det med en jäkligt god macka för att man ska glömma sina bekymmer sorger och besvär. Den här tillexempel, perfekt i sin enkelhet: bresaola, ruccola, jätteflagor parmesan, mycket pressad citron och olivolja.

Återskapade en grönsaksfri version av upplevelsen samma kväll som vintillbehör innan middagen:

8. Restaurangen på Hotel Caruso

I Ravello finns två hotell kategori otrolig pompa och ståt: Palazzo Avino (där det finns både tvåfaldigt – i alla fall vid något tillfälle, nu kan det vara en – michelinstjärnbelönt restaurang vid namn Rossellinis, och en mysig bar på temat ”lobsters and martinis”). Det andra är Hotel Caruso, som även det är ytterst spektakulärt, och som har en egen hyllad restaurang, nämligen Belvedere Restaurant. Kvällen innan hemfärd gick vi till den sistnämnda, vi hade liksom laddat lite för det, för det såg så jäkla fint och härligt ut på sin upphöjda stenplatå högt uppe bland gränderna i staden. Dessutom hade jag förhandsstalkat stället ordentligt på www, och kunnat konstatera att det ej skulle missas. Det var sannerligen en värdig avslutning, bara miljön gjorde det liksom värt det, speciellt om man som jag tydligen gillar kombinationen överflöd av vita hortensior + överflöd av levande ljus.

Maten var förstås också *något i hästväg*, med sånna där fnissiga pincett-och-pipett-uppläggningar: frasiga skum och såspluppar, små ätbara fluff, kuber och torn. Jag åt först en rätt som de själva valt att kalla ”springtime in the garden”, och det beskriver väl det hela ganska bra – ett antal grönsaker, samtliga tillagade på sitt eget finurliga och fantastiska vis.

Nästa rätt var inte sämre den: är man köttätare och befinner sig på en bra restaurang och ser att de har en rätt på temat äpple och gris på menyn tycker jag att man i nio fall av tio bör slå till. De hade en sådan rätt, och jag slog till. Hurra för det beslutet, säger jag bara.

Vi åt och drack en massa annat också, som för det mesta var lika angenämt som rätterna jag beskrev ovan. Det enda smolket i bägaren var när jag presenterades med menyn, och bedrövat väste till mitt sällskap att det står ju inga priser!!!!. Det visade sig att jag hade fått en slags ”kvinnomeny”, med bara rätterna presenterade utan tillhörande belopp, medan mitt manliga sällskap hade full överblick över både mat och ekonomi. Jag har hört talas om detta men aldrig upplevt det själv, och det gjorde mig vansinnigt paff, lite lätt förnedrad och mycket full i skratt. Någon gång ska väl vara den första, och på sätt och viss kändes det typiskt att det skulle ske just där.

9. Glass

Det har konsumerats stora mängder glass. Godast var en pistageglass vars färg var beigebrun snarare än sådär piggt grön som den kan vara. Det brukar vara en go tumregel med pistageglass: ju fulare desto bättre. Den finns dock inte på bild, så den här (också mycket goda) jordgubbsglassen får äran att representera i glass-segmentet.

10. Fiskar

Har ätit otroligt mycket god fisk! I alla möjliga former. Alla dessa rätter med ingredienser nyss plockade ur havet och tillredda med största möjliga lyhördhet har fått min inre fisk-lover att vakna till liv igen, efter att länge ha legat i dvala i någon slags uttråkad torskryggsbesatt stockholmskrogsmentalitet. Hej ömsint filéad havsabborre, hel saltimbakad dorata och smörduschad havskräfta, kul att se era goda fejs igen!

Det var allt! Jag tackar för mig och stänger här med Italien-kapitlet för denna gång. Nästa resedagbok blir från Västerbotten, och kommer förmodligen innehålla ett gäng helt andra saker.

/Slaktarn

PS: För den som tycker den här sortens mat-på-resor-skildringar så kan jag tipsa om att trycka på taggen på resa, där finns allt relaterat samlat.

Helgen kom och gick i ett rasande tempo, och jag hann knappt blinka så var den över. Något jag dock hann med var att få till en briljant komposition som kan flyga både under brunch- såväl som efterrättsflagg. Jag antar att det handlar om prioriteringar.

Det är en slags varm efterrättsmacka vi talar om. Kusin till den fattiga riddaren, men äggfri och mer dekadent – hör här bara: Mascarponeost, jordgubbar, mörk choklad, smör och råsocker. Oj oj oj.

Att kalla detta för ett recept är en överdrift, allt handlar som så mycket annat bara om ratio, och är man någorlunda matlagningsvan kan man nog räkna ut med lilltån hur jordgubb i förhållande till mascarpone som är förelaktigast. Här kommer i alla fall en instruktion: På en skiva vitt bröd stryks ett tjockt lager mascarpone, sedan lägger du till skivade jordgubbar och riven mörk choklad. Smöra utsidorna av mackan och strö på ett lager råsocker, stek på medelvärme tills brödet fått fin färg. Vänd på mackan, upprepa på andra sidan. Ta upp ur pannan och skär försiktigt din macka i delar, lägg på ditt favoritfat och sikta över lite florsocker.

Tankeexperiment: Hur skulle det vara att byta ut jordgubbarna till något av följande?
a) persika
b) hallon
c) fikon

Samtala i smågrupper om det ni, medan jag avslutar denna sensationellt korta helg med att kolla på Dining on a dime tills det plötsligt är måndag igen.

/Slaktarn

Kanske var det för att jag på senaste ägnat mycket tid åt att kolla på The meat show på Eaters youtubekanal och genom detta liksom fått smak för allt som rör amerikanska, och då framförallt judiska, deli-mackor. Kanske var det för att jag var bakfull och hade ett trängande behov av syrliga pickels och fettiga umamibomber. Kanske råkade dessa båda faktorer sammanfalla vid en perfekt tidpunkt, vilket resulterade i en perfekt rätt precis när jag behövde den som mest.

Vi talar om en macka. Färsbiffar som steks och skivas upp och landar tillsammans med karamelliserad lök  på en skiva rostbröd. Men inte bara det: vi har även surkål, saltgurka, senap, majonnäs, smält ost och körvel att tacka för denna skapelses storhet.

Vad kallar man en sån här då? Det är ju en slags variant på en reubenmacka (pastrami eller corned beef, surkål, ost och så kallad russian dressing mellan skivor av rågbröd), men att kalla det för en reuben vore fel. Det finns likheter med en hamburgare, men inte heller det är korrekt. En ”beef patty melt” (älskar man inte allt som heter något med ”melt”?!) skulle kunna vara ett rimligt namn, men det vore skoj att använda sitt förstaspråk ibland också. En färsbiffmacka med pickles? Låter inte alls lika gott. En delimacka x-tra allt? Vi närmar oss. Delimacka x-tra allt med surkål, biff och smält ost? Det blir bra.

Delimacka x-tra allt med surkål, biff och smält ost

Den här mackan har många komponenter, men är egentligen inte speciellt tidskrävande. Det du behöver börja med är att göra biffarna, steka dem och lägga dem åt sidan. Följ upp med att karamellisera lite gul lök och lägg även den åt sidan. Sedan lägger du ner brödet i det där glossiga feta slafset som finns kvar i stekpannan, och ser på medan det absorberar dessa livets näktar och blir gyllene.

På brödskivan monterar du sedan din macka i ungefär denna ordning: Ett lager stark senap, några skivor saltgurka, majonnäs, ett berg av surkål, en köttfärsbiff som du skurit upp i skivor, och en skiva ost (jag använder naturligtvis knallorange plastost, då det är mitt stora guilty pleasure här i livet).

Moment nummer tre är att se till att osten smälter, och det gör du genom att placera dina mackor på en bakpappersklädd plåt och skjutsa in dem i ugnen några minuter. Om du är riktigt proffsig är ugnen redan varm då du strax innan du började med mackan tillagat ett lass pommes frites med hjälp av den. Pommes frites är nämligen det perfekta tillbehöret till vår extra allt-macka.

När osten smält tar du ut mackorna och avslutar dem med ytterligare senap, ett till berg av surkål, och sist men inte minst en liten skur av rostad lök (mer karamelliserad lök går också bra, men man gillar ju lite knaprighet, am i right?), och högst ut på detta berg av goda saker: ett par kvistar körvel. För att det är gott, och för att det är snyggt. Vi är ju inte barbarer.

Jag tänker ge er tre mycket simpla minirecept här. Det ena är på biffarna, det andra på köttfritt alternativ, och det tredje på pommes fritsen. Ni har säkert egna välbeprövade varianter på att laga det, men om det saknas kan du följa dessa.

Biffarna
400 gram köttfärs (ger 4 biffar)
Ordentligt med nymald svartpeppar
En tesked salt
Ett par matskedar ketchup (ja, ketchup, se inte så dömande ut)
Och om du har hemma: några droppar liquid smoke

Lätt som en plätt: lägg samtliga ingredienser i en bunke, blanda runt ordentligt, forma fyra lika stora biffar. Stek, helst i gjutjärnspanna, tills de fått fin yta. Sockret i ketchupen bidrar till att göra de extra vackra, håll koll bara så att de inte bryner på för mycket. De är klara när de ser jättegoda ut och du ser att de börjar släppa ifrån sig vätska, de brukar liksom bilda en liten sjö ovanpå sig själva. Ta den då från pannan och lägg åt sidan. Skiva när de svalnat en aning.

Portobellosvamp istället för biffar
Jag kan inte låtsas som att den här mackan inte är godast i sitt orginalutförande, men att byta biffen mot portobellosvamp är, 1: bättre för alla, och 2: billigare. Och vem ogillar egentligen portobello? Ingen. Om den inte är helt sjuk i huvudet. Så här gör du: Ta stjälkarna av svamparna, lite beroende på storlek kan du tänka en per macka. Lägg i en bunke tillsammans med samma ingredienser som om du skulle lagat biffarna, men ta endast hälften av saltet och lägg till en matsked ljus soja. Finhacka en klyfta vitlök och släng i den också. Blanda runt ordentligt och låt stå i någon kvart. Stek i gjutjärnspanna på medelvärme tills svampen är genomlagad.

Pommes frites i ugnen
Här kommer två potentiellt upprörande fakta:
1) Jag lagar pommes frites ungefär som om de hade varit klyftpotats. Ingen fritös och inget kladd, skönt och enkelt hemmakocksbeteende.
2) Jag använder oftast bara nån random potatis (den fasta sorten, ej den mjöliga) när jag lagar, och säkert finns det mycket att säga om den saken, men det är ingen jag har lust att säga nu (den som verkligen vill nörda ner sig i pommes-träsket läser den här artikeln från Serious Eats istället!).

Så här gör du: För två nätta sidoportioner pommes behöver du runt 600 gram potatis. Skär dessa i stickor, du vet själv bäst vilket format du tycker mest om, och lägg i en bunke. Häll på en halv deciliter rapsolja, några ordentliga nypor flingsalt, gör några drag med svartpepparkvarnen, och sist men inte minst: panko! Mycket panko! Det blir krispigt, frasigt och snyggt. Allt du vill ha. Vill du så kan du addera andra saker, som örtkryddor. Timjan, rosmarin eller vad sjutton du nu föredrar. Blanda runt alltsammans och lägg ut på en bakpappersklädd plåt. Fördela så utspritt du kan, de vill ha så lite kontaktyta med varandra som möjligt. Kör i ugnen på 180 grader i tjugo minuter. Ta ut och blanda runt dem halvvägs in. När de är klara lägger du ut dem på lite papper för att bli av med överskottsoljan. Sedan: ät.

Mina vänner, det var detta om detta. Vi ses snart igen och diskuterar något annat spännande.
/Slaktarn