Donald Trump har gjort sig skyldig till så många bisarra och avskyvärda uttalanden både innan under sin valkampanj att det är svårt att längre förvånas. Nu har det dock uppdagats något som upprört en hel valkrets: matsnobbarna. Och möjligen köttälskarna. Efter ett valmöte i tisdags förra veckan dök Trump med hustrun Melania och sonen Donald Trump junior upp på köttrestaurangen Hanover Chophouse i Manchester. De beställde in lax, kyckling och en köttbit av typen rib-eye. Samtliga well done.

I onsdags var det dags för ännu ett valmöte, denna gång i staden Pendleton i North Carolina. Under den här typen av tal finns det ofta chans för någon i publiken, om hen skulle vara strategiskt placerad, att göra ett litet splash. Dessa möten brukar nämligen sändas på TV. Åhörare till just detta tal var en man som uppenbarligen fått nys om gårdagens genomstekta middag, då han höll upp en skylt med ett enkelt och kortfattat budskap som löd:

”TRUMP LIKES HIS STEAK WELL DONE”

De köttälskande individer som inte redan upprörts av någon av de rekordmånga punkter den republikanske presidentkandidaten redan profilerat sig som djupt osympatisk genom har nu givits ännu en chans att skärskåda sin potentiella framtida president. Den djupt mänskliga njutningen i att på olika sätt (läs: Twitter) häckla Donald Trump vittnar om att han, enligt vissa, begått en stor synd. Men man ju fråga sig vad det egentligen är som svider så mycket med att någon beställer in en köttbit för femtiofyra dollar, med önskemålet att den tillagas helt genomstekt? De allra flesta som uppskattar att äta kött är nog överens om att en helt genomstekt köttbit inte är det som är mest fördelaktigt smakmässigt. Många skulle nog till och med sträcka sig så långt som att säga att det är slöseri. Somliga, som tillexempel Deborah Marcus Stayman, en psykolog med specialisering på mat och meningen bakom vad, hur mycket och varför vi äter, har ett annat perspektiv att dela med sig av i frågan.

— Om man föredrar att äta kött helt genomstekt använder du förmodligen undermedvetet samma ”well done-approach” genom hela spektrat i ditt liv. Det antyder att man som person är tålmodig, strategisk och målfokuserad. Viss forskning visar att kött-och-potatis-personer är traditionella i sitt tänkande, säger hon i en artikel i amerikanska Food and Wine Magazine.

Just de karaktärsdragen är kanske inte något man på rak arm förknippar med Donald Trump. I så fall är det något han döljer mycket framgångsrikt. Oavsett vad familjen Trumps fäbless för helt genomstekt mat säger om deras karaktär kan vi nog enas om en sak. Mannen som under onsdagens valmöte höll i skylten får betyget well done.

/Slaktarn

Danska är ett knivigt språk, inte lätt för den som är ovan att förstå sig på varken i skrift eller tal. Det är tur att det finns Google Translate. På Nyhetsbyrån TT verkar man inte ha prövat tidigare nämnda översättningsmaskin, utan bestämt sig för att tolka det danska språket fritt efter humör.

Kanske var det därför de förra veckan publicerade en nyhet där de berättade att en grupp forskare vid Internatonal Centre for reasearch in organic food systems i Danmark kommit fram till att ”ekologiskt framtagna livsmedel inte är nyttigare för oss människor än den mat som produceras på konventionellt vis. Inte är den miljövänligare heller”. Nyheten spred sig sedan till diverse medier, däribland SVT, DN och Aftonbladet. Tyvärr var det ingen som tog sig tid att faktiskt läsa materialet som nyheten baserats på. Om de hade gjort det hade de upptäckt att rapportens slutsats var en helt annan. Ja, förutsatt att den hade översatts alltså. Den var ju trots allt på danska.

Forskarna vid ICROFS fick nys om den felaktiga faktaspridningen om sina forskningsresultat, och kontaktade sedan Supermiljöbloggen med kommentar: ”Den svenska nyhetsbyrån TT har publicerat en artikel som baserat på vår rapport säger att ekologi inte är bättre för varken hälsan eller miljön. Det är inte i enlighet med slutsatserna av vår forskning, som konstaterar att ekologi har en allmänt positiv effekt på bägge två”. Så trist att göra en massa jobb och så orkar ingen ens gräva fram ett lexikon.

Förra året ökade försäljningen av ekomat i Sverige med trettionio procent. Det är störst ökning i världen! Jag har nyligen sysslat med att gräva fram ett gäng av trendanalytikernas kristallkuleanalyser för att få ett hum om vad matåret 2016 har att bjuda på, och den absolut största gemensamma nämnaren har föga förvånande varit just ekologiskt och närproducerat. Ingen vill halka efter, alla vill vara the good guy. Inklusive konsumenterna. De flesta röster hävdar att ekologiskt är vägen framåt, både etiskt-, miljö- och hälsomässigt, men det finns förstås också kritiska röster (läs: Lars Bergström ,professor vid Sveriges lantbruksuniversitet) som hävdar att alltsammans bara är ”en dröm, en känsla utan verklighetsförankring som framförallt handeln tjänar stora pengar på”.

Positiva eller ej så bör väl allt grävande efter sanningar uppmuntras. Och förhoppningsvis också läsas igenom ordentligt, även om de råkar vara på danska.

PS! Jag fick, på grund av att jag är en relativt lat individ som endast insuper nyheter klumpvis och sporadiskt, inte reda på reda på historien om TT-missen för att jag läser några av de ovannämnda ”större medierna”, utan för att jag tittade in på bloggen Hungry and Angry. Den drivs av mat- och livsmedelskunniga Ann-Helen Meyer von Bremen, som förutom att vara frilandsjournalist med matfokus också är en av författarna till boken Makten över matkassen. Läs bloggen! Den är bra och smart och kul. Om boken är bra har jag ingen aning om, men det utgår jag ifrån.

Efter den initiala chocken med Vegorätt tycker jag ändå att bedrövelsen lagt sig lite. Nu har det sänts tre avsnitt, och de två som följde på premiäravsnittet har inte varit fullt lika bisarra. Nja, alltså de har varit ganska tossiga de med – gitarrspelande män i skogen och hålla upp armarna mot regnbågen, för att nämna några exempel, men ändå på en lite mer sansad nivå. Eller så har jag bara vant mig sådär som det sägs att grodor gör om man lägger de i en kastrull med vatten och slår på värmen. Jag inte hoppat ur kastrullen ännu, och med det menar jag att jag ju faktiskt sett alla avsnitt som hittills sänts.

Struntsamma. Vem orkar prata mer om detta egentligen? Förutom jag då. Vi gör detta snabbt nu, som när man drar av ett plåster.

Jag ville ändå nämna något kring recepten. Många av recepten är bra! Speciellt linsragu-bolognesen, den grillade salladen och egentligen alla delar av tacosegmentet i avsnitt tre. En vän lagade burgarna, de blev också bra förutom att de var alldeles grå. Smällar man får ta i bönornas värld, antar jag.

Nu drar det ihop sig här, anledningen till att jag överhuvudtaget skriver om detta igen är något annat. Det är mixandet. Jag gjorde en liten uträkning (ganska osympatiskt och pedantiskt av mig, jag vet) på hur många recept det används mixer i, och det är en hel del. I de tre avsnitt som sänts hittills har vi fått ta del av inte mindre än tjugotre recept, och hela tretton av dessa involverar mixande. Det är mycket! Mer än hälften! Lord!

Jag antar att det har med raw-grejen att göra. Cashewnötter som ska ge krämighet (cashewnötter är f.ö. inte raw, de ångas under plockprocessen), dadlar ska bli till sött klibb, soltorkade tomater ska mixas till ketchup. Helt enkelt en massa donande med konsistenser, för att man inte helt sonika kan koka ihop ingredienserna till önskad form.

Jag köpte en mixer för ett halvår sedan ungefär. Innan dess hade jag använt mig av en liten matberedare från sjuttiotalet som jag fått av min tidigare partners mormor efter att hon rensat ur garaget. Jag är ganska så jäkla förtjust i min mixer, mest för att jag som icke-stavmixer-ägare kan göra släta soppor med den. En bra grej helt enkelt. Men det känns ju jobbigt att bygga en hel matlagningsfilosofi kring den. Man vill ju tugga på saker ibland, tänker jag.

Slut på tanke.
/Slaktarn

PS. Förlåt att jag använde det improviserade ordet ”tacosegment” tidigare i texten.

Jag satte nästan nyårsnattens champagne i halsen när jag såg vad aftonbladet körde för rubriker årets första dag. En enastående kreativ mix av deppigt och fnissigt.

Det är vida känt att första januari är pizzans högtidsdag. Inför årskiftet förra året ringde jag runt till ett gäng olika pizzerior för att fråga om förberedelserna. Den inledande frågan var förstås huruvida de tänkte hålla öppet överhuvudtaget första januari. Svaret var inte helt sällan något i stil med: ”Är du dum i huvudet? Eh det är bara typ den viktigaste dagen på hela året för oss”. Efter den initiala förolämpningen var samtalen väldigt roliga, för att inte tala om informtiva. Vi pratade förberedelser, köer, favoritpizzor och om att i pizzans tjänst offra nyårsaftonsfirandet. Jag önskar att jag kunde återge informationen, men eftersom det var ett år sedan och jag har mycket kort minne (eventuellt på grund av en alldeles för fettrik kost, läste precis en studie om det sambandet) kan jag inte det.

Som vanligt dök en pressrelease från onlinepizza upp strax innan årsskiftet. Där kunde man läsa att kebabpizzan för sjunde året i rad är den överlägset vanligaste beställningen. Jag blir märkligt upplivad när jag tänker på kebabpizzan, det är ett så bra exempel på när olika matkulturer dyker upp i ett land, och så mixas de med lokala preferenser, med ett helt flippat resultat! Pizzan (alltså den klassiska pizzan, inte kebabpizzan…) kom till Sverige under fyrtiotalet i samband med en italiensk invandringsvåg. Sedan dess har efterfrågam varit stabil, vilket genererat en herrans massa pizzerior som behövt bemannas, och så har varje ny invandringsgrupp bidragit till den från början italienska pizzans nordiska evolution. I och med att befolkningen i Sverige har diversifierats har alltså den pizza som serverats i landets alla kvarterspizzerior gått från att vara italiensk till… svensk. I ordets rätta, mångkulturella, bemärkelse.

Jag åt själv pizza igår. Det uppstod en kort stunds förvirring och förtvivlan när jag insåg att jag har nyligen flyttat ifrån min gamla kvarterspizzeria, och ännu inte hunnit etablera kontakt med en ny, i mina nya kvarter. Således beslutades att pizzan skulle beställas från en finpizzeria, det vill säga en sådan som gör anspråk på att vara autentiskt Italiensk, och i vilkens meny ord som bresaola, pinjenötter och pecorino finns att läsa. Redan när jag, iklädd pyjamasbyxor, gick för att hämta upp beställningen kände jag att ett misstag hade begåtts. Ugglorna i mossen bekräftades när jag väl hemma i trygghet igen öppnade kartongen, och kände enorm besvikelse över pizzans fräschör. Kroppen hade hoppats på en orimligt stor diameter och vansinniga mängder flott. Istället låg där en sympatiskt bubblig och ruccolabeströdd skapelse som på inget sätt kunde bota någon bakfylla.

Om bakfyllor nu ska finnas i mitt liv verkar det alltså klokt att utse en ny stammispizzeria med tillhörande ”det vanliga”-beställning, och det illa kvickt. Några fler besvikelser av ovanstående karaktär klarar jag helt enkelt inte av, speciellt inte under så sköra förhållanden som de som rådde igår. Under tiden sörjer jag bortfallet av min tidigare gode vän, och dess alltid lika goda funghipizza.

Och så till läsarfrågan, i sann Afonbladetanda: Vilken är er trotjänarpizza, och varför?

/Slaktarn

PS. Tack för all stöttning gällande övergången till gasspis. Det känns lite bättre nu. Men min matlagning är fortfarande mycket yr.

Hörni! Jag har glömt bort en sak. Sydsvenskans Dygnet Runt-blogg har frågat ett antal mat- och krogkunniga (däribland undertecknad!) om vad som varit bäst i Malmö under året som gått, och de publicerar en ny text med vinnaren i respektive kategori strax efter lunch varje dag. Det har öppnat en herrans massa nya krogar under året, faktiskt så många att om man slår ut det över året blir det en ny i veckan, synnerligen kul för mig då jag började som Nöjesguidens krogredaktör på nämnda ort för drygt ett år sedan. Kategorierna är allt från bästa vegetariska till bästa dyr- respektive snabblunch och bästa kaffe. Det är alltså en utmärkt guide att kika på om man vill vidga krogvyerna en aning och bor, eller brukar hålla till, i Malmö.

God fortsättning!