Efter den initiala chocken med Vegorätt tycker jag ändå att bedrövelsen lagt sig lite. Nu har det sänts tre avsnitt, och de två som följde på premiäravsnittet har inte varit fullt lika bisarra. Nja, alltså de har varit ganska tossiga de med – gitarrspelande män i skogen och hålla upp armarna mot regnbågen, för att nämna några exempel, men ändå på en lite mer sansad nivå. Eller så har jag bara vant mig sådär som det sägs att grodor gör om man lägger de i en kastrull med vatten och slår på värmen. Jag inte hoppat ur kastrullen ännu, och med det menar jag att jag ju faktiskt sett alla avsnitt som hittills sänts.

Struntsamma. Vem orkar prata mer om detta egentligen? Förutom jag då. Vi gör detta snabbt nu, som när man drar av ett plåster.

Jag ville ändå nämna något kring recepten. Många av recepten är bra! Speciellt linsragu-bolognesen, den grillade salladen och egentligen alla delar av tacosegmentet i avsnitt tre. En vän lagade burgarna, de blev också bra förutom att de var alldeles grå. Smällar man får ta i bönornas värld, antar jag.

Nu drar det ihop sig här, anledningen till att jag överhuvudtaget skriver om detta igen är något annat. Det är mixandet. Jag gjorde en liten uträkning (ganska osympatiskt och pedantiskt av mig, jag vet) på hur många recept det används mixer i, och det är en hel del. I de tre avsnitt som sänts hittills har vi fått ta del av inte mindre än tjugotre recept, och hela tretton av dessa involverar mixande. Det är mycket! Mer än hälften! Lord!

Jag antar att det har med raw-grejen att göra. Cashewnötter som ska ge krämighet (cashewnötter är f.ö. inte raw, de ångas under plockprocessen), dadlar ska bli till sött klibb, soltorkade tomater ska mixas till ketchup. Helt enkelt en massa donande med konsistenser, för att man inte helt sonika kan koka ihop ingredienserna till önskad form.

Jag köpte en mixer för ett halvår sedan ungefär. Innan dess hade jag använt mig av en liten matberedare från sjuttiotalet som jag fått av min tidigare partners mormor efter att hon rensat ur garaget. Jag är ganska så jäkla förtjust i min mixer, mest för att jag som icke-stavmixer-ägare kan göra släta soppor med den. En bra grej helt enkelt. Men det känns ju jobbigt att bygga en hel matlagningsfilosofi kring den. Man vill ju tugga på saker ibland, tänker jag.

Slut på tanke.
/Slaktarn

PS. Förlåt att jag använde det improviserade ordet ”tacosegment” tidigare i texten.