Inlägg taggade: middag

13:37 26 Okt 2017

Middagsbjudning. Ja, jag tänker använda det ordet, det mossiga gamla ordet. Det betyder kort och gott att man bjuder människor på middag, och det är en mycket fin sak att utsätta andra för. Så här är det dock: har man inte tillräckligt med tid mellan sig och en middagsbjudning kan planerandet av den vara ekvivalent med stor stress och en del irritation. Hinder på vägen förblir just hinder, och inte ”utmaningar”, som det heter i jobbansökningar. Som en släkting till mig uttryckte det inför sitt bröllop, när denne mycket stressad mottog ännu en specialförfrågan gällande kost: ”jag har inte tid att bry mig om gästernas dieter, allergier och annan excentrisk skit, de ska vara glada att de överhuvudtaget får mat!”. Har du däremot oceaner av tid mellan dig själv och den annalkande middagsbjudningen kan det vara ett av livets stora glädjeämnen. Jag älskar tanken på en fulländad middagsbjudning, vältrar mig i berättelser om dem och sparar på gamla menyer som om de vore skatter, vill veta detaljer om maten och suger åt mig av finesserna som var middagsbjudare levererar, somliga mer än andra. Jaså, efterrätten kom med ett personligt ställt sexastro som sidekick? Och i hallen fanns en stor ask med bjudcigaretter för de som ser nikotin som guldkant i tillvaron, och fördrinken var champagne för att värdpersonen älskar beskrivningen av smaken i romanen Time must have a stop (”it had the taste of an apple peeled with a steel knife”). En fulländad middagsbjudning behöver alltså inte betyda att smakerna satt som handen i handsken, att portionerna var perfekt avvägda, utan att där fanns tanke och omtanke.

Tidspress är middagsbjudarens stora fiende. Inte för att det inte ändå kan bli en toppenmiddag, men utan tid finns inget utrymme att njuta av planeringsstadiet. Det där du i lugn och ro kan blåsa upp förväntningarna och tweeka detaljerna, köpa lyckokakor att bjuda på till kaffet eller göra en spellista med musik, och bäst av allt: planera maten. Det har jag gjort idag, för imorgon ska jag äta mat med en konstellation vänner som inte sammandrabbar särskilt ofta, vilket i sig är anledning att känna sig glad. En glädje som späs på ytterligare av att jag får ägna mig åt favoritsysslan att sitta med ett papper och en penna och skriva ner allt som ser kul och gott ut, medan jag bläddrar i de kokböcker jag känner mig mest dragen till för stunden.

kokböcker

I Chelsea market cookbook dras jag till recept på crispy crab cakes, lockas av en gratäng på hummer, brysselkål och salladslök, bestämmer mig för att vi ska dricka cocktail på torr champagne med bitter apelsin, gör en mental notering att återkomma till receptet på mongoliska lammracks, funderar på om det finns plats för en grillad macka med cheddarost och fikon någonstans under middagen.

Chelsea Market Cookbook

Chelsea Market Cookbook

I Erik Videgårds fantastiska (och väldigt snygga) kokbok Facing Heaven hittar jag ett recept på en gurksallad där gurkan krossas med en kavel innan den dressas i en aromatisk vitlöksdressing (hur tillfredställande att krossa en gurka med en kavel i dessa #me too-tider?!). Hittar ett recept på bangbang-kyckling och minns plötsligt att jag tänkt laga bangbang-blomkål länge. I fläskkategorin svämmar det över av recept som måste lagas, hellre förr än senare, som rödbrässerat fläsk och två gånger i grytan-fläsk. Jag förbannar min kropp för sn ostronallergi när jag läser Erik Videgårds recept på QP-ostron, som han enligt boken serverar som stående inslag i den ”hemliga middagsklubb” han har med sin fru – de har en lista på cirka hundra namn, och en gång i månaden drar de tolv namn och bjuder in dessa personer till en sechuanmiddag (där har vi ett exempel på en fulländad middagsbjudning, fullpepprad av finesser. Bara namndragningslotteriet liksom).

Facing Heaven Erik Videgård

Facing Heaven av Erik Videgård

Förord ur Facing Heaven av Erik Videgård

Förord ur Facing Heaven av Erik Videgård

Hajjar till när jag ser orden sweet bean paste bredvid ordet hoisinsås, avskiljt med ett snedsträck. Som att det jag råkade köpa den där gången är det minsta likt hoisinsås? Känner oavsett en gnista hopp tändas i mig. Kanske kan jag avända min sweet bean paste som bas i en köttglace. Äntligen ett potentiellt användningsområde, annat än som inslag i efterrätter.

Facing Heaven av Erik Videgård

Jag bläddrar vidare i Jennie Walldéns kokbok Asiatiska Smaker, hittar ett recept på grillad sparris med vårlök och fastnar för idén om det brynta sojasmör hon angett som dressing.

Funderar ett slag på om jag ska ge mig på att laga japansk tonkatsu, en slags japansk motsvarighet till wienerschnitzeln serverat med tonkatsusås och kålsallad, men kommer på att en av mina middagsgäster-to-be är mer än välbekant med det japanska köket, och det känns onödigt att smutsa ner min gästs matminnen med mina taffliga försök att efterlikna.

Asiatiska Smaker Jennie Walldén

Grillad sparris med brynt sojasmör ur boken Asiatiska Smaker av Jennie Walldén

Sedan blir det något av en 360-sväng, när jag plockar fram I köket hos Maj och rotar runt bland Kristina Sandbergs fiktiva karaktär Maj Berglunds bästa recept. Där finns klassiker som dillkött, och ett recept på fikon i cognac från kvällen då Maj följer med Tomas hem (”Men vilken stilig näsa säger han och skrattar igen, och fikon i cognac med tjockgrädde till, och efteråt kan hon inte förklara hur det kommer sig att hon följer honom hem, hon talar om att hon älskar en annan, men jag kan väl få trösta dig säger han, du kan gå när du vill”). Hittar recept på Flygande Jacob och blir glad av den totalt förvirrade kombinationen av ingredienser (kyckling, italiensk salladskrydda, bananer, jordnötter, bacon och chilisås), och blir ännu gladare när jag ser klassikern Höns i currysås och inser att jag inte ätit det sedan mellanstadiet i skolmatsalen. Receptet Tittis marmorerade kaka väcker också något till liv, minnet av den gamla goda tigerkakan som varken synts eller hörts av sedan barndommen. Jag bestämmer mig för att den ska få komma till tals imornkväll, som efterrätt. Tack Titti.

Tittis marmorerade kaka I köket med Maj

Tittis marmorerade kaka ur kokboken I köket med Maj

Nu sitter jag här, med en lista full av sammanhangslösa rätter, och undrar hur utvalda delar av dessa ska kunna fogas samman till en middagsmeny. Men, blir rätterna vi ska äta bara en serie misslyckanden har jag champagnecocktails och en stor ask bjudcigg att luta mig mot, och den som surar över det förtjänar inte få ta del av det.

/Slaktarn

12:13 10 Nov 2016

Några personer med t-shirts över långärmade tröjor, osminkade fejs och dreadlocks i en brun manchestersoffa. Det var med dem jag åt linsgryta första gången, i alla fall som jag kan minnas. De var så förtjusta i sin linsgryta att jag aldrig skulle kommit på tanken att ifrågasätta denna rödbruna lera till helig graal. Jag tänkte ta igen det nu! Drygt femton år senare.

”Jättegott! Jättebilligt!” säger folk. ”Man kan göra massor och frysa in!”. Korrekt. Både a, b och c. Men jag är sur på linsgrytan. Nu ska jag berätta varför.

Såhär då. En middagsinbjudning levereras från person X, antingen muntligen eller via sms. Mottagaren av förfrågan, person Y, tackar ja. Person X föreslår tid och dag, Y bekräftar. När dagen för middagsbjudningen är kommen kommer också en förfrågan från X till Y huruvida denne kan köpa vinet om värden står för maten. Naturligtvis, tänker Y då, och svarar jakande på frågan. Väl på systembolaget skickas ännu ett sms – vinet, ska det vara rött eller vitt? Några preferenser? Vad är det för mat egentligen? Personen X, som ju är den som står för matlagningen, svarar: ”Vilket som! Jag ska laga linsgryta!”. Person Y känner sig genast trött och lurad, och köper således den största boxen vitt som står att finna, så att hen åtminstone kan få sig en rejäl fylla.

Det finns en tid och plats för allt, men fredagar är inte lins-tajm – bara grejen att bli bjuden på mat som kostar fyra spänn per portion att laga kan ju få en att känna sig lätt ospeciell. Däremot är det ganska schysst att äta hemma valfri veckodag när det slagit snörekord och man är ganska trött och snorig. Och tro det eller ej, men jag har ett recept som jag verkligen gillar, just för sådana tillfällen!

Gryta på röda linser och ingefära

1. Grovhacka en gul lök, hacka upp två vitlöksklyftor, skala och tärna potatis i kuber om sådär 1,5 + 1,5 cm, och skala och skär en eller två morötter i stavar. Ta tram ingefära och skala en rejäl bit, två tummar i alla fall. Dina egna tummar alltså. Dela i småbitar, jag gillar när de är lite större, men kör enligt egen preferens. Lägg alltsammans åt sidan.

2. Häll några matskedar neutral olja i en gryta och väm till medeltemp. Tillsätt en matsked krossade korianderfrön, en liten nypa kanel, sådär en halv tesked kumminfrön och ett par kardemummakapslar som du bankat till lätt med något tungt. När det börjar dofta jättegott lägger du i alla grönsaker. Blanda runt och kör tills löken är mjuk.

3. Nu är det dags för den fattiges stapelvara nummer två, hack i häl med röda linser: krossade tomater. Häll i en burk krossade tomater, rör runt, salta och peppra. Tillsätt också en nypa socker, det gör burktomaternas syra lite mer behaglig.

4. Nu är det dags för vätska. Välj en buljong du gillar eller kör vatten, eller vatten/vin. Vad du vill! Det enda du bör hålla i åtanke är sältan – vissa buljonger är mycket salta, bra att hålla i huvudet så att du inte tillsätter ännu mer salt sen och blir ledsen när du smakar. Jag tror att en halvliter till en liter är rimligt här, men det handlar egentligen mest om konsistensen – det behöver vara hyfsat vattnigt (linserna dricker upp oerhörda mängder vatten och sväller) men inte som en soppa. Börja med en halvliter, släng i en näve linser (en knapp deciliter) och låt bubbla på medelvärme under lock i femton minuter. Tycker du att det ser torrt ut och känner att du behöver du lägga till mer vatten/buljong då – be my guest.

5. När potatisen är mjuk och linserna svällt och mjuknat är maten klar. Det återstår endast att smaka, utvärdera om något behöver tillsättas, och sedan serveras. Förslagsvis med en stor klick turkisk yoghurt på toppen, och bröd att skopa upp grytan med vid sidan.

Och som summering: Jag hatar inte linsgryta, förstår ni väl. Jag vill bara inte bli bjuden på det på en dejt med ny romantisk bekantskap alternativt av god vän med ambitioner att göra fredagskvällen fab. Okej?! Okej.

/Slaktarn

PS. Jag vet nog att alla har sin egen version av linsgrytan. Om du har en extra bra version eller förslag på fab-ifierande element, dela gärna med dig.

16:57 21 Nov 2015
Under min tid som konstskolestudent pratade vi mycket om att ”dekonstruera”. Vi dekonstruerade känslor, plywoodskivor, Otto Dix-målningar, självporträtt. Nu för tiden dekonstrueras det sparsamt. Men, någon gång då och då händer det ändå, och oftast när det gäller mat. Det kan låta lite pretentiöst och kocklingoaktigt, men egentligen handlar det bara kort och gott om att återuppfinna maträtter genom att plocka isär dem och se på vardera ingrediens med nya ögon. Ibland blir det skit, ibland blir det bättre än utgångsläget. Att dekonstruera något är inte svårare än att bryta ned objektet i sina beståndsdelar och pussla ihop dem på ett nytt sätt.
Igår ville jag äta sushi till middag. Jag visste dock att mitt middagssällskap av goda skäl är ganska kinkig med fisken, och den fisk som hamnar i ens take away låda med sushi är lite svår att verifiera ursprung på. Alternativet var alltså att laga sushi hemma. Vilket… inte var ett alternativ.
Lösning: Bryta ner sushin i sina respektive delar, servera i ny form. Samma smaker, andra former. Se bild, om du inte tror mig.
/Slaktarn
PS. Jag vill passa på att göra en disclaimer för den ganska fula bilden. Jag är sannerligen ingen fotograf. Ibland orkar jag inte ens lägga upp maten snyggt. Love me or leave me, något annat finns inte på menyn.
12:28 14 Sep 2015

Dags att slå ett slag för en bortglömd vän. En trygg och närande vän som har mycket att ge, men som kanske inte nödvändigtvis är den mest spännande eller nyskapande. Smaka på ordet: pastagratäng. Det låter ungefär lika upphetsande som kassler eller hemkunskapsefterrätten saftsoppa. Anrättningar som har en grådaskig mellanmjölkig stressa-hem-efter-jobbet-mätta-hungriga-munnar-känsla över sig. Men glöm nu allt detta, reboota alla dina tidigare erfarenheter och känslor för pastagratängen. Vi börjar om.

Tänk på mac and cheese. Tänk såsen, en slags gräddig bechamel, med gruyereost och muskot, eller kanske tryffel. Tänk dig en tunn tomatsås som fått koka länge, med mycket selleri och gul lök som fått bli genomskinliga innan tomaterna dyker i. I den såsen kan man ploppa i små frikadeller av kalvfärs eller kycklingfärs eller vad som helst, kanske som kryddats med mycket torkad orgeano. Koka din bästa pastaform i salt vatten tills de är precis underkokta, häll av vattnet och blanda ner i ostsåsen. Varva allt sammans i en ugnsform och tryck ner ordentligt med färsk basilika här och var där det verkar lämpligt. På toppen: riv ner mycket parmesan, strö över ordentligt med nymald svartpeppar. Man kan ha på lite panko också, så blir det extra krispigt. Och så in i ugnen på grill tills ytan ser bra ut.

Okej? Allt detta är bara idéer. Man kan ändra allt. Poängen är att pastagratäng är gott och kan till och med kännas lyxigt. Jag föreslår en rebranding av pastagratängen, vi får hitta på ett nytt namn helt enkelt. Och så lanserar vi den som en glamorös comfort food med lyxiga komponenter istället.

/Slaktarn