Hej och välkommen till Jul i en burk, segmentet som gör dig till herre på tillbehörs-täppan! Vi har redan tagit oss an äpplechutney med five spice, och nu har turen kommit till en sprakande het och nästan självlysande röd liten gegga jag valt att kalla för chilisylt. Inspirationen kommer från något jag såg Nigella Lawson göra i ett av sina program, och resultatet är något man med fördel äter till alla de rester som julens fester för med sig. Ordet ”sylt” till trots är detta inget du bör äta som efterrätt: smacka istället en klick överst på en macka med överbliven kalkon och ett par skivor salt bacon, eller använd för att sätta eld i baken på en lunch hopskramlad av några gamla ugnsbakade potatisar, ett gäng kvarglömde brysselkål och ett stekt ägg.

Chilisylt

1. Gå först och handla ett fullkomligt berg av röda chilifrukter (med detta menar jag runt 300 gram). Bara detta kommer att få dig på bättre humör i det kalla vintermörktet. Gå hem och skär stjälkarna av dem, och dela i bitar så att du kan mixa dem i en matberedare (jag har ingen, så jag hackade upp allt smått för hand. Använd handskar om du ger dig på detta, med vänlig hälsning en person med en svidande röd jättehand). Ta ut så mycket av kärnorna som du vill, men jag rekommenderar att behålla samtliga i. USP:en med det här fantastiska tillbehöret är trots allt att det är hett. Plocka sedan fram en röd paprika, kärna ur och ge samma behandlig som chilifrukterna.

2. Ös ner alltsammans i en kastrull tillsammans med en kanelstång, en hel vitlöksklyfta, ett lagerblad och en stor nypa salt. Häll i runt 2,5 dl äpple- eller rödvinsvinäger, en deciliter vatten och fyra deciliter syltsocker. Det är viktigt att det är just syltsocker och inte vanligt socker – syltsockret innehåller fruktpektin som får det hela att tjockna när det svalnar. Utan det, ingen sylt.

3. Låt bubbla upp, och koka sedan på låg/medel värme i trettio minuter. Känns det torrt, ha i en liten slurk vatten. Smaka av och se om du är nöjt med syra/salt/socker-halterna, om ej, lägg till mer och låt bubbla några minuter till. Annars kan du ta din chilisörja av värmen och fiska upp lagerbladet, kanelstången och vitlöksklyftan, och sedan fördela den i steriliserade burkar med tätslutande lock. Ge bort, ät upp, eller använd som julgransdekoration. De är faktiskt tillräckligt stiliga för det.

God sizzeling jul,
/Slaktarn

Här kommer dagens bittra sanning: senaste tiden har inte varit kul. Jag har varit trött, orolig, och mer aktuellt för detta forum: totalt oinspirerad. Vi har går alla genom dessa faser då och då (alla utom Vladimir Putin, som i en av sina Oliver Stone-intervjuer deklarerade att han inte har dåliga dagar, han är ju ”trots allt inte kvinna”), och vi hanterar dem alla på olika sätt. Jag har kommit fram till att en bra teknik för att avhjälpa oron är att göra motsatsen till vad min instinkt säger till mig att göra. I förrgår tillexempel, då sade min instinkt till mig att ignorera att mitt hem såg ut som en soptipp och lägga mig i soffan med en drink (om man nu kan kalla ett glas potentiellt lite för gammalt vin för en ”drink”) och vänta på en hemleverans av slask-sushi medan jag tystade de arga rösterna inombords med lite likvärdigt slaskig TV. Istället för att ge mig hän gjorde jag alltså motsatsen, det vill säga städade mitt hem i rask fart, tände några borgerligt parfymerade ljus och ägnade resten av kvällen åt att laga och äta en obscent stor lasagne.

Igår kväll däremot klarade jag inte av att stå emot. Själsligt död och med en malande oro i bröstet vandrade jag runt i hemmet, knappt förmögen att påbörja och definitivt oförmögen att avsluta några projekt. Min instinkt sade till mig att kura ihop mig till en boll, och trots att jag någonstans begrep att det kloka valet hade varit att ta en promenad eller något liknande intog jag horisontalposition och stannade i den i många långa timmar. Vid något tillfälle måste jag ha slumrat till, för när jag vaknade var det mörkt både ute och inne och kläderna klibbade svettigt runt kroppen. Efter ytterligare ett par timmars oroligt vankande bestämde jag mig för att det enda rimliga var att gå och lägga mig, kasta in handduken och avsluta denna misslyckade dag. Det hade varit en utmärkt idé, om bara inte den ofrivilliga tuppluren hade inträffat.

Och det är här Nigella kommer in i bilden. Nigella Lawson är för mig som en tröstande filt och ett balsam för själen, hon lugnar den fladdrande oron som slagit sig till ro i kroppen och vaggar in mig i en trygg och varm värld fylld av klibbiga revbenspjäll med chili, klumpigt hackade salladslökar, trippelchokladbrownies och kylskåp fyllda av rester som hon gladerligen mumsar i sig nattens skyddande mörker iklädd sidenmorgonrock. Till och med hennes utseende gör mig lugn. Jag har ända sedan jag gick och la mig, vilket nu är tre timmar sedan, plöjt gamla avsnitt av Nigella Christmas Kitchen, och att det blev just julversionen av henne hade främst att göra med att jag inte lyckades hitta något sätt att se hennes sprillans nya programserie At my table (äntligen har den kommit!) som är baserat på recept ur hennes nya kokbok med samma titel. Efter avsnitt nummer fyra stod jag inte ut längre, utan följde hennes exempel: morgonrock på, lasagne på en tallrik, in i microvågsugnen, och ner i magen.

För att ta er till pudelns kärna nu då, jag vill verkligen rekommendera Nigella Christmas Kitchen. En gång om året ger jag mig på denna glossiga och ljusslingespeckade programserie, och jag blir lika lugn och glad varje gång. Det är stort för en annars ganska jul-grinchig person som mig! Alla avsnitt finns att se på den här youtubekanalen. Det må vara aningen tidigt att rekommendera julrelaterad underhållnig, men i min värld är det bättre att börja tidigt än sent just när det gäller mat – kastar jag mig in i julmatens förlovade land för sent så blir det pannkaka av allt, en pannkaka behöver läggas in på stressklinik dessutom.

Jag slänger in avsnitt nummer ett här, så får ni ett hum om vad det rör sig om.

Jag ska ta mig av ett avsnitt till, sedan tror jag att jag är redo att göra ett nytt sömnförsök.

Godnatt och god jul!
/Slaktarn

PS. Allt annat jag skrivit om Nigella (en hel del) finns att läsa här. Enjoy.

På grund av allmän utmattning och specifik kroppslig åkomma har jag kommit i kontakt med ett gammalt beteende jag trodde jag lagt på hyllan, nämligen att sträckkolla (och ibland bara lyssna) på alla gamla avsnitt av Nigella Bites. Det är, förutom att ta en redig bläcka, den mest rena formen av avslappning jag kan tänka mig. Nigella är i sitt esse i detta format, bättre än både förr eller senare faktiskt.

I säsong två av Nigella Bites finns ett avnitt jag uppskattar speciellt mycket: ett som behandlar mat på temat ”Trashy”. Där får vi följa vår domestic goddess när hon lagar allt från Elvis Presleys banan- och jordnötssmörsmacka till vattenmelondaiquiri (”The trashy cook should not be stoveside too long without a drink in hand”) och friterad kyckling (”if you can resist this, you do not deserve to eat it”).

Bäst av allt är dock ett recept på skinka kokt i coca cola, som sedan glaceras med mörk sirap, senapspulver och farinsocker. Nej nej nej, tänker du nu, fruktansvärt. Du har fel. Pekpinnar gällande Coca Cola har jag undanbett mig för länge sedan, det är alltså inte lönt att skicka länkar till artiklar med titeln ”detta händer i hjärnan när du dricker coca cola”. Det som däremot är viktigt att nämna är den uppenbara logiken i receptet – Coca Cola har en kryddig, söt och liksom spetsigt djup smak – alldeles utmärkt ackompanjemang till fläskkött, med andra ord. Tänk själv på hur det brukar gå till när vi pysslar med julskinkor och annat. Sött, kryddigt, klibbigt. Varsågod, recept finns här.

Och oavsett, hur kan man inte ta henne på orden när hon säger: ”once you’ve cooked ham in cola you will not cook it any other way. You WON’T”.

Mer om min kärlek till Nigella (och bestörtningen över att hon börjat laga mat med kokosolja) finns att läsa här.

/Slaktarn

Hej allesammans. Jag har drabbats av något av en kris i min matlagning. Symptomen på detta är att jag söker mig till märkliga ingredienser som jag tidigare tittat snett på, och att jag allt mer intresserad mig för murriga grejer som …grönsaksbiffar? Vad i hela friden. Det verkar finnas två faktorer som uppviglat dessa beteenden. Det ena är den förfärliga nostalgitripp jag utsatte mig själv för i och med rensandet av gamla bilder. Det andra är att Nigella Lawson (till mig enorma glädje!) är tillbaka i rutan med mat från sin senaste bok Simply Nigella. Oklart vad exakt konceptet med detta ”simply” är, men eftersom jag hyser orimligt stor kärlek till henne vill jag inte ifrågasätta. Kan endast tillägga att jag längtar efter en bok av henne som heter Complicated Nigella, hur härligt vore inte det? I vilket fall vände hon allt upp och ned för mig genom att i flera avsnitt prata om glutenfritt, mandelmjölk, kokosolja, mjölkfritt och allehanda andra dietiga ting. Hon lagar till och med så kallade ”breakfast bars” i andra avsnittet. Kompletta med sötning i form av dadlar och fullpepprade med chiafrön. Först kände jag mig arg och ledsen, nästan sårad. Trodde aldrig att detta kunde ske. Nu har jag kommit över den värsta chocken, och tänker att… om det är någon som kan få mig intresserad av kokosolja (annat än som hudvård) så är det hon.

Igår gick jag iväg som i trans och köpte en burk kakaosmör (aldrig sett detta i butik innan, till mitt försvar! kul! Men vad sjutton ska jag göra med det? Tipsa en oerfaren, tack). Som om inte detta var nog fann jag att jag också lade ner gojibär i korgen. Och pumpafrön. Och sånna där kakaobön-nibs. Det ska sägas att jag tänkte klämma in dessa i en kakdeg, men ändå.

Det bästa som kan komma ur detta är en slags branch-out. Vidgande av vyer, ni vet. Det sämsta som kan komma är väl lite gammal hederlig experimentlusta. Oavsett är jag just nu mycket yr.

/Slaktarn

PS. Tröstad av att det inledande stycket i hennes nya bok lyder: In how to eat written so long ago, I wrote: ‘What I hate is the new-age voodoo about eating; the notion that foods are either harmful or healing, that a good diet makes a good person and that that person is necessearily lean, limber, toned and fit… Such a view seems to me in danger of fusing Nazism (with its ideological cult of physical perfection) and Puritanism (with its horror of the flesh and belief in salvation through denial).’ The Clean-Eating brigade seems an embodiment of all of my fears. Food is not dirty, the pleasures of the flesh are essential to life and, however we eat, we are not guaranteed immortality or immunity from loss. We cannot control life by controlling what we eat. But how we cook and, indeed, how we eat does give us – as much as anything can – mastery over ourselves.

Har du bara sett denna kvinna, och inte läst henne, har du missat mycket. Typ allt.