Bekännelse: potatis är, om inte det bästa jag vet, så åtminstone definitivt med på topp tio-listan. Jag säger detta med samma och hängivenhet övertygelse som Samwise Gamgee uppvisar i Lord of the rings: The two towers när han drömmer om att addera ”taters” till den kaningryta han jobbar på att få ihop, och Gollum undrar vad så kallade ”taters” egentligen är: ”PO-TA-TOES” svarar han, ”boil em, mash em, stick em in a stew!”. Stark scen.

Med några potatisar i kylen är du alltid halvvägs till en måltid, och mängden tillredningssätt är nästan oändlig. Det vet ni redan. Något annat som ni säkert redan vet är att potatissallad är ett av dessa tillredningssätt, och att det är upp till var och en att ansvara för att ackumulera ett optimalt, eller i alla fall tre stycken fantastiska, recept på potatissallad under sin livstid. I jakten på den heliga graalen får man testa sig fram. Är du inne här och läser ofta kan du inte missat att jag svävar på nyförälskelsens rosenskimrande moln, det sedan jag upptäckte den amerikanska författaren Laurie Colwin och hennes matskriverier. Hon återkommer flera gånger i boken Home Cooking till ett och samma potatissalladrecept, nästan alltid i samband med att ugnsrostad kyckling, och jag kunde inte låta bli att härma.

Take it or leave it: Laurie Colwins potatissallad.

Laurie Colwins variant är mycket enkel, med en bas på majonnäs men där den feta krämigheten stuckits hål på med hjälp av citronsaft. Om potatissallad generellt och receptet specifikt har hon följande att säga: ”It is always wise to make too much potato salad. Even if you are cooking for two, make enough for five. Potato salad improves with age – that is, if you are lucky enough to have any left over.”

1. Koka potatisen (mängd är upp dig). Använd en sort du tycker om – så här års är färskpotatisen inte dum – men undvik mjöliga varianter.

2. Gör en dressing på majonnäs utspädd med citronsaft och svartpeppar. Några mängdenheter anges inte, en får återigen helt enkelt lita på sitt eget tycke och smak. Salt behövs inte, anser Colwin, då butiksköpt majonnäs är salt nog i sig.

3. Skär den kokade potatisen i bitar och blanda med hackad salladslök och rejält med finhackad dill. Häll över dressingen, som jag själv tycker gör sig bäst när den får agera klister för potatisen snarare än sjö för den att simma i, och låt alltsammans stå i minst en timme innan servering.

/Slaktarn

Hej alla töntar, coola och mittemellan! Har DU kylen full av gammal kokt potatis och undrar vad du ska ta dig till härnäst? Då kan jag meddela att svaret är: laga pyttipanna. Vem älskar inte pyttipanna? Gör som jag och sno ihop ett sånt här fyra minuters-mirakel med mifú och några gamla haricot verts, lite salladsblad av varierande fräschör, och så naturligtvis inlagda räffelskurna rödbetor som krona på verket. Det är gott, det är kul, det är du.

Behöver jag ens skriva ett recept? Det tror jag knappast. Men hellre underskatta än överskatta, så här har ni:

1. Fram med kokt färskpotatis, skär i bitar små nog att du slipper använda kniv för att få i dig maten. Hetta upp smör eller olja i en panna och fräs på tills de får lite färg, krydda med salt och peppar. När du är nöjd med stkytan: skyffla alltsammans till ena sidan av pannan. Vill du inte äta dina haricot verts råa, alternativt har redan kokta som jag hade, så är det nu du ska ge dem sin chockbehandling: en-två minuter i pannan räcker.

2. Fram med ett paket mifú. Mängd bestämmer du själv. Pyttipanna Het panna, lite mer smör eller olja, och så ner med mifúkornen. Håll inte på och rafsa runt för mycket, utan låt de vara så att de får lite stekyta. Krydda på även dessa med salt och peppar.

3. Blanda ihop allt, plus dina salladsblad, till ett enda härligt inferno. Stjälp upp på ett fat, lägg till rödbetor och eventuellt extraprotein i form av stekt ägg, kanske en fet blaffa creme fraiche om det känns relevant, och hugg in.

Är du obekant med detta nymodiga så kallade ”Mifú”? Tryck här så så ska du se att det snart känns bättre, för där finns en ordentlig genomgång signerad undertecknad.

/Slaktarn

Raggmunken har en stor fanbase, men det tenderar att vara en nostalgiskt lagd skara som när de ser rätten på en restaurangmeny på det lokala lunchhaket lyckligt och med höjda ögonbryn säger Nämen, raggmunk! Det brukade alltid min mormor laga när vi var små, men som aldrig skulle komma på tanken att laga det hemma själva en standardkväll i det så kallade vardagspusslets våld. Varför är det så? Sluta tjuta över restaurangmenyer och ta saken i egna händer.

Snabblektion i raggmunksmakeri: Riv åtta stora potatisar och pressa ur så mycket av vätskan som du orkar, blanda ner i en mix av två ägg, två deciliter mjöl, fyra deciliter mjölk och en nypa salt, och gärna också en skvätt smält smör. Stek i ännu mer smör, och servera enligt tradition tillsammans med rårörda lingon och stekt fläsk (bacon från undersåkers exempelvis, fruktansvärt gott och värt varenda krona). Vill du vara som jag så gör du en coleslaw också, på spetskål, äpple, morot, majonnäs, lite lönnsirap, salt och peppar och äppelcidervinäger. Lätt som en potatisplätt.

Här kommer inspirationsbilder för att få dig på rätta spåret:

/Slaktarn

Mitt i min influensapeak förra veckan ringde det på dörren. Det var några potatisar, och eftersom jag hyser en innerlig kärlek till potatis i allmänhet bad jag de naturligtvis att stiga på.

Det är grösaksodlarna Svegro som har lanserat sin nya ”finpotatis”: fem olika varienter som är varsamt tvättade och sedan storlekssorterade, och förpackade i en oerhört snygg speciallåda som liksom en jordkällare hjälper till att förvara potatisen mörkt och luftigt från skörd fram tills det är dags att tillaga de små liven.

Jag fick en låda amandinepotatis, en allrounder som är gul och snygg i färgen med en nästan nötig smak, och för att få ut det bästa av min nya kompis följde jag deras råd och lagade till potatisen enligt ett medföljande recept, en ljummen potatissallad med örtolja och kvarg. Och, i mitt fall, ett stekt ägg (vilket plötsligt tog en här rätten från sidekick-status till komplett brunchrätt!).

Knåpa ihop själv genom att koka potatisen (en låda innehåller 600 gram) i ordentligt saltat vatten tills den är mjuk, häll av vattnet och låt den ånga av några minuter så att den blir torr. Dela i bitar och blanda med örtoljan, som du får till genom att mixa (eller mortla, som jag gjorde, mixerlös som jag nu är) en kruka färskbasilika, en kruka trädgårdskrasse, en deciliter olivolja, ett par matskedar rödvinsvinäger, flingsalt och svartpeppar. Avsluta alltihop med en rejäl blobb kvarg! Och, om du vill vara lika cool + smart som jag, ett stekt ägg.

/Slaktarn

Ungefär samtidigt som mina känslor för rotsellerin gick från uppskattande till uppspelta kan jag också konstatera att dess tid i rotfrukternas hall of fame är över. Om året innan var grönkålets år så var 2016 tveklöst rotsellerins – den återfanns på varenda restaurangmeny i någon form: saltbakad i tjugofyra timmar, lövtunt skuren i någon slags skogsmullecarpaccio, puréad och uppvispad med smör till ett fluff kategori glam-rustikt. Ingenting varar dock för evigt, och vår kära knöl har redan påbörjat sin resa mot den rotfruktslåda där varianter tagna ur krogtjänst håller till (looking at you, jordärtskockan).

Jag och en god vän konstaterade ovanstående häromkvällen när vi satt och klämde i oss en hemlagad middag bestående av ugnsbakad rotselleri, haricot verts i senapsvinägrett, kokt spindelkrabba med krasse och citron och en mac and cheese med tryffel och gruyere (dekadent, ellerhur?). Den naturliga följdfrågan är naturligtvis vilken av alla knölar som blir dess ersättare på restaurangmenyerna. Jordärtskockan, hur god den än må vara, är det inte. Nej, den är knölarnas motsvarighet till seinfeldlooken: det finns en tid och en plats, och jag är rätt säker på att åtminstone tiden var mitten av nittiotalet.

Obs! Bilden är ett montage

Sötpotatisen är vi alla redan stadiga vänner med, kålroten har egen akademi, palsternackan är helt enkelt för svennig och barnfamiljsvänlig, den spexiga polkabetan på tok för effektsökande. Så vad återstår?

Vi enades båda om att kålrabbin är en stark kandidat. Egentligen en kålgrönsak, men påminner om en rotfrukt som odlas ovan jord då den till skillnad från andra kålväxter består av en enda rot. Krispig och i brist på bättre ord ”fräsch”, som ett knaprigt osött granny smith-äpple. Plus: kommer både i blekgrön och violett design, minus: källorna till kålrabbins ursprung går så vitt isär att vi tyvärr går minste om historieberättareffekten, ni vet den där magiska kryddan som gör att nya produkter blir stjärnor över natt (tänk: ”redan de gamla grekerna använde sig av grönsak x som afrodisiakum”).

Potatisen ligger också bra till, enligt vår tyvärr ganska opålitliga kristallkula. Min vän, som sysslar mycket med odling, är precis i startgroparna att dra igång ett potatisprojekt där de tänker rikta in sig på speciellt utvalda delikatesspotatisar och få ut dessa till restauranger och andra som kan tänkas vara intresserade. Och, faktiskt – varför ska potatisen tas förgiven, när det finns så många sorter att upptäcka, samtliga med varierande egenskaper? Andean Sunrise tillexempel, en potatis som lämpar sig vansinnigt bra att göra puré av, är ovanlig inte minst på grund av att den endast har tjugofyra kromosomer medan de flesta andra sorter har fyrtioåtta. Den skotska körsbärspotatisen är precis som den låter: liten och rund med rött skal. Precis som man kan misstänka av dess yttre är den ganska divig, levererar bara några hekto per planta och kräver därför mycket utrymme för att få till vettig avkastning. Holländska Annabelle är smörig och nötig i smaken, och framtagen för att passa att ”tournera”, helt enkelt att skala dekorativt med en liten kniv. Som sagt, det finns en hel värld att upptäcka för den som orkar ta fram förstoringsglaset.

Slutligen vill jag slå ett slag för majrovan, och det är också den jag tror mest på som tronarvinge efter rotsellerins framgångsrika regim. Lång historia (i nordisk matkultur ”sedan förhistorisk tid”, enligt dess wikipediasida), snygg i sin vitlila prakt, och med blast och blommor som extra ätbart pynt. Lite mer timid än kålrot i smaken, vilket i sig också kan tänkas göra den mer mångsidig. Men vad vet jag – jag tillhör trots allt en av de som hela mitt liv sett förbi den stackars majrovan, låtit den tro att den är på väg att bli vald där den ligger i grönsaksdisken, bara för att sedan låta min hand treva vidare efter något mer spännande. Nu får det vara nog med det.

Vad tror ni själva på? Persiljerot? Den exotiska japanska korogin? Eller den avskräckande jättelika kassawaroten? #swedensnexttoprotfrukt

/Slaktarn