Ungefär samtidigt som mina känslor för rotsellerin gick från uppskattande till uppspelta kan jag också konstatera att dess tid i rotfrukternas hall of fame är över. Om året innan var grönkålets år så var 2016 tveklöst rotsellerins – den återfanns på varenda restaurangmeny i någon form: saltbakad i tjugofyra timmar, lövtunt skuren i någon slags skogsmullecarpaccio, puréad och uppvispad med smör till ett fluff kategori glam-rustikt. Ingenting varar dock för evigt, och vår kära knöl har redan påbörjat sin resa mot den rotfruktslåda där varianter tagna ur krogtjänst håller till (looking at you, jordärtskockan).

Jag och en god vän konstaterade ovanstående häromkvällen när vi satt och klämde i oss en hemlagad middag bestående av ugnsbakad rotselleri, haricot verts i senapsvinägrett, kokt spindelkrabba med krasse och citron och en mac and cheese med tryffel och gruyere (dekadent, ellerhur?). Den naturliga följdfrågan är naturligtvis vilken av alla knölar som blir dess ersättare på restaurangmenyerna. Jordärtskockan, hur god den än må vara, är det inte. Nej, den är knölarnas motsvarighet till seinfeldlooken: det finns en tid och en plats, och jag är rätt säker på att åtminstone tiden var mitten av nittiotalet.

Obs! Bilden är ett montage

Sötpotatisen är vi alla redan stadiga vänner med, kålroten har egen akademi, palsternackan är helt enkelt för svennig och barnfamiljsvänlig, den spexiga polkabetan på tok för effektsökande. Så vad återstår?

Vi enades båda om att kålrabbin är en stark kandidat. Egentligen en kålgrönsak, men påminner om en rotfrukt som odlas ovan jord då den till skillnad från andra kålväxter består av en enda rot. Krispig och i brist på bättre ord ”fräsch”, som ett knaprigt osött granny smith-äpple. Plus: kommer både i blekgrön och violett design, minus: källorna till kålrabbins ursprung går så vitt isär att vi tyvärr går minste om historieberättareffekten, ni vet den där magiska kryddan som gör att nya produkter blir stjärnor över natt (tänk: ”redan de gamla grekerna använde sig av grönsak x som afrodisiakum”).

Potatisen ligger också bra till, enligt vår tyvärr ganska opålitliga kristallkula. Min vän, som sysslar mycket med odling, är precis i startgroparna att dra igång ett potatisprojekt där de tänker rikta in sig på speciellt utvalda delikatesspotatisar och få ut dessa till restauranger och andra som kan tänkas vara intresserade. Och, faktiskt – varför ska potatisen tas förgiven, när det finns så många sorter att upptäcka, samtliga med varierande egenskaper? Andean Sunrise tillexempel, en potatis som lämpar sig vansinnigt bra att göra puré av, är ovanlig inte minst på grund av att den endast har tjugofyra kromosomer medan de flesta andra sorter har fyrtioåtta. Den skotska körsbärspotatisen är precis som den låter: liten och rund med rött skal. Precis som man kan misstänka av dess yttre är den ganska divig, levererar bara några hekto per planta och kräver därför mycket utrymme för att få till vettig avkastning. Holländska Annabelle är smörig och nötig i smaken, och framtagen för att passa att ”tournera”, helt enkelt att skala dekorativt med en liten kniv. Som sagt, det finns en hel värld att upptäcka för den som orkar ta fram förstoringsglaset.

Slutligen vill jag slå ett slag för majrovan, och det är också den jag tror mest på som tronarvinge efter rotsellerins framgångsrika regim. Lång historia (i nordisk matkultur ”sedan förhistorisk tid”, enligt dess wikipediasida), snygg i sin vitlila prakt, och med blast och blommor som extra ätbart pynt. Lite mer timid än kålrot i smaken, vilket i sig också kan tänkas göra den mer mångsidig. Men vad vet jag – jag tillhör trots allt en av de som hela mitt liv sett förbi den stackars majrovan, låtit den tro att den är på väg att bli vald där den ligger i grönsaksdisken, bara för att sedan låta min hand treva vidare efter något mer spännande. Nu får det vara nog med det.

Vad tror ni själva på? Persiljerot? Den exotiska japanska korogin? Eller den avskräckande jättelika kassawaroten? #swedensnexttoprotfrukt

/Slaktarn