Idag:

1. Är en mycket mörk dag för mänskligheten
2. Känns mitt Bernie Sanders-fat oerhört inaktuellt

/Slaktarn

Hamburgerhetsen, den hetsigaste av hetsar. Den fick mig att uppsöka ett Shake Shack när jag var i New York, trots att det endast fanns en uteservering utan tak och jag var ensam och mycket kall i spöregn och snålblåst. Lite som Knyttet. Vem tröstade knyttet? Svar: Shake Shacks orginalburgare.

Efter att ha beställt genom en lucka av en mycket surpuppig jämnårig kvinna ställde jag mig bland de andra fem desperata själarna för att vänta på att den där runda pucken jag fått i handen skulle börja blinka och tjuta. Jag hatar sånna där puckar. De avger negativ energi och förvandlar känslan av ”den som väntar på nåt gott” till frustration och maktlöshet.

Den blinkade tillsist, fick min papperspåse med en burgare och pommes frites. Vågiga pommes frites. Ställde mig under det enda lilla tak som fanns, det som var över bänken där man tar ketchup och sånt, och började käka. Det var gott. Jag var inte ensam under taket. En man i fyrtoårsåldern med resväska och svart rock stod bredvid mig. Han hade varit i vägen för mig tidigare, när jag skulle gå till luckan och hämta min mat, jag hade varit tvungen att be honom att flytta sig, två gånger till och med, för han hörde inte första gången. Vi låtsades inte om varandra, prasslade med våra påsar och åt i tystnad medan regnet öste ner. Jag tänkte att han nog var turist, på grund av den där lilla rullväskan han hade med sig. Jävla turist, tänkte jag, utan att komma ihåg att jag också var en jävla turist, som stod i spöregn och tryckte i mig en burgare enbart för att jag ju var i burgarnas förlovade land nu. Så mycket konstig undertryckt aggression mot turister man har?

Sen kom en gubbe. Gubben hade ett hetsigt sätt att röra sig på, fast inte ett jobbigt sätt utan mer energifyllt och glatt liksom. Han åt sin hamburgare jättesnabbt, och med munnen full tittade han på mig och utbrast: ISN’T IT THE BEST?! Jag svarade att det var min första Shake Shack-burgare. OH MY GOD REALLY YOU MUST BE JOKING. Mannen med rocken mumlade att han inte var säker men att han trodde att burgarna var bättre förut, att de hade ändrat de på något vis. Gubben var på så jävla bra humör, gestikulerade stort och protesterade: NAAAAH YOU’RE JUST OLD AND BITTER, THEY ARE AS GOOD AS THEY ALWAYS WERE, THAT’S A FACT, YOU’RE JUST OLD AND BITTER. Sedan torkade han sig om munnen med en servett, slängde den tog farväl av mig och mannen i rocken, sedan drog han upp kapuschongen och gick därifrån, förstås med spänstiga steg.

Sen började jag och mannen i rocken prata. Han hade jobbat i flat iron-byggnaden alldeles bredvid, men nu bodde han inte längre kvar i staden, var bara där för dagen i jobbet. Han sa att varje gång han återvände var det första han gjorde att gå hit och ta en burgare. Han frågade om mig, jag berättade att jag turistade, bla bla. Han sa att han älskade New York, att nattlivet var fantastiskt, hade jag varit ute något? Nej inte direkt, sa jag, förutom drinkar här och var. Konstigt tyckte han. När jag i förbifarten sa något om min pojkvän, att jag hade fyllt år och att han hade överraskat med en utelivsrelaterad grej, avslutade han snabbt konversationen, burgaren var ju ändå uppäten, och så följde han gubbens exempel och torkade sig om munnen med en servett, drog upp luvan och sa ett hastigt hejdå. Gick med sin fåniga rullväska över torget.

Alla burgare jag åt på resan hade så äggiga bröd. Gula och äggiga. Är de så hemma också? Så konstigt hur man märker av saker när man reser som man annars aldrig skulle notera. Med ens hänförda turistögon, så himla sugna på allt som bjuds. Torkade mig om munnen med en servett, hade ingen luva att dra upp men jag knäppte kappan ända upp och fällde upp kragen, och så gick jag därifrån också.

Hej på samtliga. Förhoppningsvis tycker ni att det är kul att titta på mina semesterbilder, för nu ska ni få göra det igen. Den här gången ur fotoalbumet: Chinatown 13 Mars 2016. Jag har alltså ägnat en dag åt att strosa runt i Chinatown, för det mesta planlöst men med några undantag i form av rekommendationer på matställen jag grävt fram inför upptäcksfärden. Som vanligt var målet att äta så många enheter mat som möjlligt, och som vanligt följer de obligatoriska utmaningarna med det uppdraget: man kan bli mätt. När man är mätt kan man inte äta mer. Alltså måste mättnad undvikas så gott det går. Det är alltså klokt att vara fler än en när man sysslar med den här typen av aktiviteter.

Av en slump traskade jag förbi det här stället, som hade en lång kö av hungriga människor utanför. Alla ställen som har långa köer av väntande människor utanför är av förklarliga skäl intressanta, men på grund av just den långa kön tog jag inte reda på vad usp:en var genom att gå in, utan genom att knappra lite i telefonen istället. Det visade sig att Joe’s Shanghai är vida känt för sina ”soup dumplings”. Undertecknad kan alltså inte attestera detta, men lägger in en framgooglad bild på nämnda dumplings för att ge uttalandet lite tyngd.

För att stilla hungern gick jag in på Saigon Vietnamese Sandwishes på Broome Street för att få tag i en bahn mi. Ryktena säger att det ska vara den bästa. Den var mycket bra.

Promenerade vidare och passerade ett gäng stackars krabbor som var inbyggda i väggen i väntan på att få sitt öde beseglat.

På hål i väggen-stället Teado kan man dricka alla möjliga sorters te, men de är mest kända för sitt bubbel-te.

Och på ett helt annat tema: Är man det som här på WWW kallas för en beauty junkie, eller bara lite smått intresserad av handkrämer förpackade i burkar som ser ut som frukter, så vill man nog inte missa Tony Moly-butiken på 234 Canal Street. Tony Moly är alltså ett koreanskt skönhetsmärke som har supermycket bra hudvård och smink.

Det vekade oklokt att avsluta upptäcksfärden utan att äta en dumpling. Jag hade först tänkt besöka prosperity dumpling på Eldridge street, men de höll stängt, så jag tog mig till AA Japanese Noodle på 45 Bayard Street – ett av många ställen som tillverkar sin egen dumplingsdeg och nudlar. I fönstret satt en gobbe och sysslade med just detta. För drygt tjugo kronor fick jag fem pork dumplings av högsta klass och en utsikt över två ramenslurpande småpojkar.

Och ungefär här blev jag både för mätt och för trött för vidare äventyr.

Tack för denna gång,
/Slaktarn

Haft tid för mig själv idag. Så jag har varit på Chelsea Market för att äta olika saker. Fruktansvärt irriterande att man blir mätt av mat – att äta runt är en av de bästa grejerna med att resa, men då man oftast på resande fot har begränsat med tid att jobba med blir det lite stressigt mellan måltiderna, att få kroppen att bli mottaglig igen alltså. Jävla mättnad.

Jag tar eftermiddagen i bilder.

På Chelsea Market kryllar det alltså av små för det mesta billiga matställen, uppblandat med diverse för det mesta matrelaterade butiker. Det är mycket folk och mycket turister, men likväl kul och bra (och gott). Jag råkade hamna där precis när folk är hungriga efter jobbet.

I en bokhandel hittade jag en bok från coctailstället Death & Co som jag besökt kvällen innan. Det var ett fruktansvärt härligt ställe.

Blev taggad på nudlar från Very fresh noodles.

…Men åt istället en taco från Takumi som innehöll en fyllning av spicy tuna och rättika. Ett lustigt litet ställe vars nisch är mexikanskt med japansk twist. De hade iste också. Valde litchismak, fast jag inte brukar tycka om det på grund av att litchi är så oerhört parfymigt, men detta var dunder.

Var inne i en underbar köksredskapsbutik som hade precis allt man skulle kunna önska sig. Inklusive sånna här plastflaskor med piplock. Har försökt lokalisera sådana hemma ett bra tag utan någon större framgång, så jag kände mig oförskämt nöjd med detta fåniga lilla inköp. Köpte några små tänger också, för det tyckte jag nog att jag var värd. I alla fall: Alla såser och dressingar har nu en plats i världen, i väntan på att hamna på nästa mål mat! Lyckan.

Gick in på Lobster Place. Där var det fullt ös och luktade som havet. Vid en långdisk stod kostymklädda män och shottade ostron i en rasande takt, och i ett annat hörn åts det halva nykokta maine-humrar i papplåda på stående fot.

…men jag hostade upp nitton dollar för en lobster roll som jag åt ensam sittandes i en trapp. Sånt är mitt liv nu, tydligen. Den var underbar.

/Slaktarn

Vi går rakt på sak med en stilla observation från mig till er: Ceviche på fisken Hamachi. Sett det på menyer både här och var, i tid och otid. Mest i tid. En bildgoogling på hamachi bidrar inte med speciellt mycket ny information då någon liten programmerare döpt sitt program till alster till just hamachi, men några sökresultat ner får jag reda på att det är en fisk som vanligen äts i Japan och som på engelska ofta refereras till som yellowtail. Det är en mackrillsartad historia som är fet och äts både rå och tillagad.

De olika versionerna av hamachi-ceviche jag observerat har alltid tre element gemensamt, och det är (förstås) att de är gjorda på just hamachi, att de marineras i yuzusaft, och att de smaksätts med en skvätt tryffelolja. Det är något som känns mycket bra med det. Den feta vita fisk marinerad i bittersyrlig yuzu, och så den lite unkna tryffeln som ytterligare en nivå. Slänger man in lite gurka och rödlök i det så är väl saken biff.

Nu ska jag omvandla snack till verkstad och gå och äta just en sådan ceviche, hur ska man kunna lägga band på sig liksom.

Ses på andra sidan.
/Slaktarn