Min kärlek för Melissa McCarthy är gränslös (Gilmore Girls!), hon är ungefär det roligaste som existerar när hon improviserar. Är ju som bekant en extramaterialsjunkie och inget gör mig så glad som när jag får tag i scener där skådisarna freestylar fram det göttigaste.

Påmindes återigen om hennes greatness nu när jag såg Judd Apatows senaste film, This is 40. En stund in i eftertexterna har han klippt in en av Melissas improvisationer och det är så sjukt roligt att jag inte ens skrattade utan bara tjöt väldigt högt. Och det finns så klart inte på youtube.. Men ja.. det var himla kul i alla fall.

Filmen i sig var fin. Inte lika fin som Nollor och Nördar, för det kommer ingenting någonsin att vara. Och inte lika hysterisk eller ens stundtals asrolig som många av hans andra filmer utan mer som The kids are all right kändes. Den är ändå charmigt sevärd en bakissöndag när det inte går något annat på tv och man vill kunna slumra till utan att känna att man missade något eller alternativt förundras över mängden konserveringsmedel i Paul Rudd – hur har han inte åldrats en dag sedan Clueless 1995?

Största behållningen i filmen var Judd Apatows yngsta dotter Iris – jäkla genibarn! Här är en trailer:

Och passande nog så är Judd Apatow med i Alec Baldwins asbraiga podcast, Here’s the thing, den här veckan:

Kan inte sluta skratta åt de här strumporna som jag köpte till M i Kambodja.

Har jag sagt hur mycket jag avskyr att ha enskild firma? Så himla himla himla mycket hatar jag det!!! Sååå mycket!!! Hata hata hata!!!! Jag ser mig som en både intelligent och strukturerad människa, men det här med firman.. Det går bara inte! Det är som att allt jag tar i blir till skit. Alltid är det något fel jag gör, eller egentligen gör jag nog inte ens så fel – jag är bara så himla rädd och stressad för att göra fel och missa viktiga saker så att typ Skatteverket (eller annan vuxen) ska bli arga på mig och deportera mig till Sibirien. Istället undviker jag allt som har med firman att göra och får stressryckningar i ögat och tarmvred varje gång jag ser ett mail från min revisor.

Ett år efter att jag startat firman tjatade jag mig till en starta eget-sommarkurs genom arbetsförmedlingen och tänkte att nu ska min hjärna sluta spänna sig och bara släppa in informationen. Det gick ju inte asbra, kursen var så usel att jag avslutade efter bara några dagar. Sedan ringde ekot och frågade om jag hade några kommentarer till deras reportage om sagda kurs. Det som gör mig så sur är att man uppmuntras och knuffas mot att starta egen firma från så många håll, men jag upplever inte att stödet finns när man känner sig osäker och förvirrad. Jag vill liksom ha en starta eget-syo, någon som man alltid kan vända sig till och som kan förklara igen hur det funkar med moms. Ärligt talat, jag har ingen aning om vad jag skulle behöva göra om jag blev allvarligt sjuk, blev på smällen eller ens om jag får någon pension? Alla är verkligen inte skapta för att ha egen firma, men i min bransch är det lite av en förutsättning för att kunna få jobb. Här frågar kanske den uppmärksamma läsaren sig: Men varför startade du enskild firma om det är så vidrigt då?

Well Dawson, jag var programledare i P3 ett par år. Då blir det oftast så. Det har att göra med störda arbetsvillkor, något som heter LAS och det faktum att de kan behandla personal lite hur de vill. Och nu har jag fortsatt med firman ytterligare ett par år efterom det är lättare att få jobb så här. Vad vill jag komma till? Jo, att jag tycker det är svårt, läskigt och väldigt ångestladdat och jag undrar om någon av er som läser min bloggy vet om det finns någon gratis kurs eller har andra kloka tips på hur man inte ska dö av oro varje månad? Vad har ni för tips och trix när det kommer till system och struktur? Har ni färgkoordinerade pärmar och kvittoburkar? Vad gör ni när ni blir osäkra? Jag vill få ett tydligare grepp och mer kunskap om vad det är jag sysslar med så jag inte får just den där obeskrivliga ensam/lämnad/förvirrad/gör fel-paniken varje gång jag tänker på företaget.

Jag somnade med en så varm och gosig känsla i magen för 4,5 timmar sedan. Den där känslan av att jag faktiskt var avslappnad och lugn och att någon annan håller vakt i natt.

Så här: När man är en del av PK-maffian och samtidigt älskar populärkulturen så innerligt som jag gör, så innebär det ofta att man måste vara lite på sin vakt hela tiden. Man liksom förväntar sig de rasistiska, sexistiska och homofoba inslagen när man tittar på tv, en film eller läser en bok. Man gillar Vänner TROTS att ett av de mest återkommande skämten handlade om hur killarna absolut inte ville kramas eller fysiskt hamna nära varandra eftersom det är BÖGIGT eller att de faktiskt inte introducerade sin första återkommande karaktär som spelades av en svart skådespelare förrän i säsong 9 (Charlie).

Nej som del av ovan nämnda ”familj” får man oftast äta sin populärkulturella kaka runt de äckliga ingefärsbitarna (eller något annat man inte gillar), alternativt stänga av den delen av sig själv om man ska kunna njuta av de flesta serier/filmer osv. Men så ibland händer något.. Man plockar upp en bok eller film där man känner att den som skrivit eller regisserat inte är mycket eller lite dum i huvudet, plötsligt andas man ut och släpper på kontrollen för att man vet att den där andra personen har koll på läget och man bara behöver luta sig tillbaka och njuta (lex Cirkeln).

Så här kändes det igår (nej jag har faktiskt inte räknat antal kvinnliga/manliga prisutdelare och vinnare än pga har sovit för lite, men jag menar känslan när man vet att skämten är välskrivna, prisutdelarna är väl valda och vinnarna säger smarta och roliga saker på ett sätt som man bara kan rulla med i utan att behöva hålla fingret ovanför den röda knappen):

(Biten om Sally Field i Anne Hathaways tal!!!!)

Sist, ett klipp med Tina, Amy, Kristen (skrek av skratt) OCH J-Law:

Märkligt ändå att SVT med sina sjukt tjatiga serier om 2 1/2 män plötsligt känns skitmossiga..

Hej kiddos, jag är tillbaka!

Jag har så klart haft det hur bra som helst och så vidare, men är egentligen mest pepp på att bara komma igång med allt. Läste om Britas asbraiga blogginlägg om träning för femhundrade gången och blev så pepp att jag efter morgonens andra (!) Peter Sellers-film drog på mig träningskläderna och traskade ner till Friskis. Så härlig tjeja jag är tänkte jag och drog mitt kort i entrén bara för att bli nekad inträde eftersom kortet tydligen har gått ut. Bara att lunka hemåt, dra fram bankdosan och föra över pengar tänkte jag, som inte heller hade tagit med mig plånboken till gymmet. Väl hemma går kortet inte i dosan, så efter att jag nästan vält en bokhylla över mig i jakten på de minsta skruvmejslarna pga är kort och eager, skruvar jag upp dosan och hittar ett inklämt gammalt kvitto som tog fyra händer och mycket svett att få ut. Nu är min spännande historia slut och jag har hunnit bli hungrig..