Jag vet inte om ni vet att underbara Maya Rudolph (se från 1.49):

Är dotter till Minnie Ripperton:

Hon pratar så fint om henne här att jag blir alldeles lipig:

..och måste se om avsnittet av Southpark där John Stamos (UNCLE JESSE!!!!!):

..icke-existerande låtsasbrorsa ska sjunga Minnies höga F i Loving you för att spränga en bomb:

Hmm.. Vet ni, jag började göra en låtlista på spotify för ungefär en vecka sedan med låtar som jag ville komma ihåg att ha med mig till nästa GUBBHEN – 15 feb –  och så dök plötsligt en hel genial idé upp i mitt helt geniala huvud!

Klart att ni som går på GUBBHEN, ni som GÖR hela stämningen, också ska få önska låtar. Det är väl det minsta ni kan begära?

Med andra ord, här öppnar jag nu en spellista på spottan där ni kan lägga in låtar som ni skulle tycka det vore kul att snygg/ful/fin/gråt/skratt/svett/untzuntz-dansa till. Jag kan såklart inte lova att låtarna faktiskt kommer att spelas, men det fattar ni för ni är smarta. Det är bara ett sätt för mig att få extra inspiration bakom skivspelarna och för er att göra er röst hörd. Okej?

VARSÅGODA! <<<<<<((((OBS: På GUBBHEN spelar vi bara musik som sjungs/rappas av kvinnoröster, så inga mansröster på listan tack))))>>>>>>

Kan inte sluta.

Genom Smart-Sara på twitty.

Har ni sett Les Miserables än? Det har inte jag, men jag tänker mig att jag inte kommer kunna fokusera på The Confrontation mellan Hugh Jackman och Russell Crowes (hej årets Pierce Brosnan i Mamma Mia!) karaktärer som låter a little something like this:

Pga det här från 2006:

Nora Ephron om olika stadier i en relation och vilken slags potatis som passar bäst:

Jag har inte mitt ex av boken här i Stockholm, men jag kom att tänka på Ann Heberleins passage i Jag vill inte dö, jag vill bara inte leva där hon beskriver sin relation till mat när allt är som mörkast, hur hon bara vill äta snäll mat. Mat som inte kan ge igen. Hur hon beskriver att hon vill ha kaffet med så mycket mjölk i att det knappt ens är beige.

”Mjuk och rund och ljus och liksom vänlig, helst färglös och nästan utan smak. Som vetebullar. Eller Sempers barnmatsburkar med dillkött. Välling går också bra, eller yoghurt. Potatissoppa. Eller potatismos som är gjort på pulver. Pulvermos med mycket gult smältande smör. Mat som är försynt. Mat som inte kräver något av mig.” (Citatet är hittat på nätet, vet inte om det stämmer exakt)

Känner igen mig så himla väl i den där relationen till mat (och potatis), hur den nästan alltid är en manifestation av vad som pågår inuti. Hur jag när jag är som allra ledsnast inte vill ha för högljudd mat, den måste vara tyst, lugn och snäll. Min snällaste mat är:

– Mannagrynsgröt med massa mjölk, socker och kanel (sylt är för skrikigt), även risgrynsgröt ur plastkorvarna funkar fint.

– Vaniljglass – enda gången denna glasssfinsmakare helst vill ha GB:s gammeldags vaniljgräddglass i 250g pappersförpackningarna – med mjölk på.

– Lite tjockare (INTE amerikanska) pannkakor, vikta med ett lager ost i och ljus sirap på –  men det är en av mina bästa rätter nästan jämt. Problemet är just det Nora beskriver: att när man är så där ledsen orkar man ju inte stå och mäta och vispa ihop ingredienser och ALDRIG att jag skulle ha tålamod att vända pannkakorna. Å andra sidan vill jag inte heller ha någon som vänder dem åt mig, jag vill knappt ha doften av dem hemma eftersom den är för glad. Jag vill bara ha dem om ni förstår.

Vad är er snällmat?