Den här veckan alltså! Gävle, Falun, Katrineholm och sen Gävle igen. Och så dessa män som myser på tåget.. Visst jag är skittrött, men man oh man vad värt det är att göra alla dessa resor när löven brinner av färger. Det har nog aldrig varit så vackert i Sverige som den här veckan. Detta och The XX senaste album i lurarna, om och om igen.
Förresten, medan min datta är på lagning så kan man hitta mig på instagram och twitty om man är lagt åt det hållet. Heter sorayahashim på båda.
<3
För åtta år sedan började jag jobba på ett museum i Göteborg, Världskulturmuseet. För er som känner till stället så var det ett av de häftigaste kulturhusen i Sverige, om inte DET bästa, mest nyskapande, modiga och lärorika huset man kunde klivia in i. Så medvetet, så intressant, så öppet för sin publik, så genuint jävla asbra. På grund av en massa olika orsaker, framför allt en helt idiotisk personalpolitik och syn på vem museet är till för har huset gått igenom många förändringar och de gånger jag är där idag är det.. ganska mycket samma upplevelse som jag alltid fick på museer och större kulturinstitutioner innan jag började arbeta på ett. Nog om det.
En av öppningsutsällningarna hette No Name Fever och handlade om HIV/AIDS. Nu kan man inte längre gå in och se den virituella varianten på deras hemsida (vet ej varför), men utställningen utgick ifrån 7 olika känslor: Förnekelse, Rädsla, Ilska, Lust, Förtvivlan, Sorg och Hopp. Varje känsla representerades av ett rum man kunde gå in i och titta på konst, läsa texter, titta på filmer, lyssna på ljud mm. Mitt jobb som pedagog var att ta runt människor i utställngen och lära dem mer om ämnet, få dem att diskutera och göra plats för alla olika röster att komma fram. Det var en helt otrolig upplevelse. Helt otrolig. Samma sak några år senare med utställningen Trafficking. Jag jobbade med många andra utställningar också och gjorde mycket mer så klart, men just de två ämnena har sedan dess alltid legat mig enormt varmt om hjärtat. Det här är två frågor som jag verkligen brinner för.
Innan jag började arbeta med frågan och lära känna människor som själva har HIV var mitt perspektiv på sjukdomen väldigt snäv. Ärligt talat, det jag visste hade jag lärt mig genom att se Tom Hanks i Philadelphia. Och så tror jag många i min generation och yngre i Sverige ser på saken.
Det här beror framför allt på en sak. Efter 80 och 90-talets skräckkampanjer från Aidsdelegationen tystades frågan ner. Smittade fick tillgång till bromsmediciner och samhället kunde fortsätta förneka de här människornas existens och rätt till en röst. Syns inte – finns inte. Om den här sjukdomen inte hade varit så sammankopplad med sex, sprutor och homosexualitet så tror jag inte att vi hade sett på saken på samma sätt. Nu fanns istället världens mest puckade syn på att folk fick minsann skylla sig själva ”om de nu skulle vara sprutnarkomaner och hålla på och böga”. Men just därför pratade man inte heller om det. Människor tystades ner och sköts undan. På något sätt tror jag att det här hände redan från första stund på 80-talet.
De allra första fallen upptäcktes i USA under tiden Reagan var president. Och från början hette det inte AIDS, det hette GRID – Gay Related Immune Defficiency. Man trodde helt enkelt att sjukdomen bara överfördes mellan homosexuella män.
Reagan som ytterst var ansvarig för vilken typ av medicinsk forskning man skulle bedriva var ju beroende av stöd från konservativa kristna på högersidan och de tycker som bekant inte ofta att det är okej att vara gay (ja, jag rimmar), därmed tog det alldeles för lång tid innan man verkligen började satsa på forskning kring sjukdomen. Mellan 1981-82 satstades det mindre än 1 miljon dollar på aidsforskning medan man lade 9 miljoner på forskning om legionärssjukan. Under samma år dog mindre än 50 personer av legionärssjukan medan 1000 presoner av de 2000 inrapporterade fallen av AIDS gick bort. Och Reagan vägrade uttala sig om frågan förrän 1985. Innan dess finns bland annat ett citat där en journalist 1982 frågar honom om hans reaktion på att 600 personer har insjuknat. Han svar: What’s AIDS?
Det här är arvet vi kommer ifrån. Även om Reagan ska ha bett om ursäkt efter sin tid som president är det irrelevant. De besluten han inte tog då påverkar fortfarande hur vi ser på sjukdomen, vilka fördomar vi bär på och hur liten koll vi har än idag.
Idag när vi inte ens pratar om sjukdomen, när människor inte vågar berätta om att de har HIV för att folk inte har någon koll längre och bär på falska gamla bilder av vad det innebär. Därför är Torka aldrig tårar utan handskar så jävla viktig. Därför att det får oss att prata om det, hur det var då, hur det är nu och förhoppningsvis får det människor att ta reda på mer. Att berätta genom en tv-serie på det här sättet, som får en så enorm genomslagskraft får människor som tillåtits blunda i 30 år att öppna ögonen och se. Och det ger även en ny generation som inte har någon koll en möjlighet in i frågan. Den är fortfarande aktuell. Vi pratar om att skydda oss från ökande klamydiasiffror med kondom, men ingen nämner att HIV smittar på exakt samma sätt.
People, ta ert ansvar- för varandra och för er själva, använd kondom och ta reda på mer!
PUSS
(Klicka på ”Fotlols text” för länk)
Så länge får ni den här bilden på sönerna i Tummen mitt i handen förr och nu..
Idag åker min jobbturné vidare till Falun. Tar med tjocktröjan och lillkudden på tåget.
Skickat från min iPhone
Har med mig en av mina favvoböcker på den första av ca 200 jobbresor den här veckan. Är himla nöjd över att ha lobbat in den som boken vi läser just nu i Klitteraturklubben. Har jag förresten sagt vad det nya jobbet är? Jag castar för ett dokumentärprojekt på SVT. Än så länge är idén på testnivå, men till viss del är mitt jobb att se om den går att ta vidare till nästa steg..
Och ja, det är ganska fett.
Skickat från min iPhone
|
|
