I perioder får jag ett sånt sjukt dåligt flow i mitt musiklyssnande. Ni vet när man bara fastnar och inte kommer på något mer att lyssna på än just den där skivan man redan hört hundra gånger och kan utantill (Amy Winehouse Frank)? För mig blir det i alla fall så att jag inte riktigt fixar att lyssna på andras rekommendationer heller. Ungefär som när någon tipsar om en bok och ba: men du MÅSTE läsa den här! Nej, det måste jag inte alls. Det blir liksom påtvingat. De allra bästa kulturupplevelserna för mig i alla fall är de jag bara råkat snubbla över, när det känns som att filmen/boken/pjäsen/låten hittade mig.

Min kompis Matilda tipsade mig om en skitbra musikapp just med det syftet. När man fastnat och vill hitta ny musik, men inte riktigt vill få den nertryckt i halsen av någon annan. SpotOn heter den och finns just nu bara för iPhone (men kommer snart till Android). Den kopplar ihop sig med dina Spotifylistor och skapar utifrån det nya ”radiokanaler” som liknar det du redan gillar. Sen kan du söka efter en artist i SpotON och skapa nya låtlistor också. Den sparar allt ditt lyssnande i Spottan så att du kan hitta tillbaka till det du gillade. Har hittills upptäckt massa bra musik, som just känns som att den snarare hittade mig. Tycker man inte om något väljer man bara nästa, eller trycker på tummen ner för att inte få liknande artist igen, lex Kid Cudi tex.

Här hittar du SpotON.

Eeh.. Kom att tänka på världshistoriens mest missförstådda filmscen. Den alla minns som så sjukt sexig- DET ÄR DEN INTE!!!

Asså mmm.. ljudet av en konservöppnare.. Ah! Ett rått ägg.. Ett kokt ägg! Mmmm.. yeah sladdriga makaroner, fuck yeaaah!!

Dock att det roligaste med att se om det här klippet var att läsa i kommentarerna på youtube:

Såg ni dokumentären Bully på SVT Dox igår? Om inte, gör det. Filmen skildrar några olika barn och ungdomar i USA som mobbas. Man får även följa med familjer vars barn har mobbats så illa att de till slut har tagit livet av sig.

Jag behöver nog inte beskriva hur mycket gråt och ångest den här filmen framkallar, hur mycket den påminner om hur det egentligen var. Det viktiga är hur jävla nödvändig den är att se.

Det värsta var att påminnas om hur mycket jag hatade och hatar vuxenvärlden. De oansvariga lärarna, rektorerna och föräldrarna som blundar för att ”kids will be kids”. De som vägrar se och äga skiten, de som inte tror att de har med saken att göra. De som är rädda att lägga sig i ifall mobbarna skulle tappa respekt för dem, när den relation de har egentligen inte alls handlar om respekt utan om att få utrymme att dölja det man gör för vuxna ögon. Filmen påminner om de motstridiga känslorna i att vilja fly från den platsen som ger en ett ständigt ont i magen och aldrig komma tillbaka, samtidigt som man vill stå upp för sig själv och aldrig ge dem rätt. Den där försvarstaktiken att inte själv vilja se hur illa det är och till och med försvara de där idioterna inför sig själv för att man någonstans hoppas att det ska gå över (och att man ska plockas upp in i gemenskapen).

Jag har suttit i så många av de där rektorssamtalen som visas i filmen, jag har träffat så många sådana vuxna som vägrade se. Och jag hatar dem allihopa. Jag hatar dem så jävla mycket.

_{Pga issues ligger inte Bully på SVT Play men repriseras ikväll på SVT1 kl: 23.55 och imorgon kl 12.30}

UPPDATERING:

Nu ligger Bully visst på SVT Play. Kolla på den här, finns kvar i 13 dagar.

Det här med att Pick Up Artisten-Mystery (som beskrevs i Neil Strauss The Game) och sångaren i Wet Wet Wet är så himla lika varandra..

Man kan gå på Stockholms Dramatiska Högskolas skådespelar- och mimelevers examensföreställningar (puh! Säg det fem ggr på rad!).

Föreställningarna är gratis och spelas fram till fre 28 sept. Oftast finns plats om man bara dyker upp, men för säkerhets skull kan man boka i förväg på www.stdh.se

Skickat från min iPhone