Ibland när jag sitter framför datorn och inte riktigt vet var jag ska ta vägen tar jag fram en av mina favoritbilder, den är en bra utgångspunkt för det mesta:

Det finns inga fel med den här bilden, den är perfekt på alla sätt. Sen kan man gå vidare till nästa, ej riktigt lika mysig:

Vilket ju fick mig att tänka på den här rip-offen med Westlife:

Eh.. Nej, helst inte..

Vad var grejen med di gamle pojkbanden och att dra ner brallorna? Det kunde väl inte ens ha varit zekzi ens på den tiden?

Alltså BSB.. Och liksom Nick, vad är det du försöker vinka till dig med den där allvarliga minen i blottarrocken?

N*Sync gick ju aldrig riktigt lika långt:

Och tur var väl det! Kanske hade det med Disney-sektens inflytande att göra, kanske var de bara oskuldsfulla eller hade integritet eller nåt, vad vet jag. Några som däremot passade på att ge obehagsrys var Boyzone:

Inoljade och allt.. Herre! Vad är det med engelsmännen? Som Blue som hann med ca 1,5 hits och en massa kött:

Varför? VARFÖÖÖR?? Jag förstår inte!!!!! Vem riktar det här sig till??

Fast tidsdokumentet deluxe är ju ändå 98 degrees med både blonderade toppar i håret, tribaltatueringar och asiatiska tecken som säkert betyder något jättedjupt. Typ världsfred..

Lilla Nick Lachey..

Kan någon bara ge de här pojkarna lite kläder och en varm kram och förklara för dem att allt kommer att ordna sig? It gets better pojkar, jag lovar!

Jag har haft rätt många olika terapeuter och trots det har jag aldrig googlat en enda av dem, vilket egentligen är ett under med tanke på hur nyfiken och snokig jag är. Men så många gånger jag har undrat över hur deras liv ser ut och vad som gömmer sig bakom yrkesrollen. Fast där går en gräns för mig. Jag vill egentligen inte veta något om dem, jag behöver komma dit med ett öppet sinne om ni fattar. Men andras terapeuter har jag inget som helst problem att leta reda på mer info om. Tex Poul Perris, ni vet han i SVT:s serie Par i Terapi. Jag fascineras ju så av denna mustasch (vad gör den där? Vad vill den? Känner Poul ens till den?), men mest är det något kittlande i att veta vad mer som finns bakom det där huvudet som läggs på sned, ögonen som borrar rakt in i själen på klienterna och den förskolelärarpedagogiska mjuka rösten som hummar och återupprepar det som just har sagts för att se om han verkligen har hööört det som sades. Vem är han ens?

Bara sångare i ett inte helt okänt 90-tals band som heter The Facer (som jag nu i efterhand konstruerar att jag nog såg på Hultsfred 99-00). Kommer ni tex ihåg den här videon som jag har för mig snurrade på rätt varmt på ZTV:

Och de här två låtarna, känner ni också igen dem?

Helt plötsligt föll mustachen på plats!

..så ska det se ut så här:

Hej PITMIMG och tack!

Nej, det är med största sannolikhet inte första gången och definitivt inte den sista. Mest för att jag tycker att ollning och klittning är väldigt roligt. Men det kan också vara sorgligt. Som den där gången för några år sedan när en känd manlig skådespelare gästspelade på en stadsteater och en kväll bestämde sig för att olla ALLA handtag i hela huset. OBS! Det här är typiskt kul, det tyckte även alla andra på teatern som visste om det, bland annat chefen. Skojig kille liksom. Spontan!

Två av de kvinnliga skådespelarna på teatern ville göra samma sak, så en kväll när de var lite på lyret klittade de också alla handtag i huset (också typiskt kul, kanske ännu roligare faktiskt). Men när chefen fick höra talas om detta var det inte alls lika kul längre. Då var det sjukt och äckligt. Så tjejerna blev kallade till samtal där chefen bland annat ska ha frågat om de behövt professionell psykologisk hjälp eftersom de betett sig så ”utåtagerande”.

Hmmm.. Var vill jag komma med det här? Jo, att ollning/klittning är kul, konstigt och ibland inte rättvist. Typ som livet. Så jag fortsätter nog skriva om det när det känns gött.

Kram Soraya

Så pass glatt gäng på väg till landet!

Skickat från min iPhone