Igår tog Cassandra med mig på ett kolonilottskalas. Evami fyllde år och firade i lotten som hennes föräldrar har gjort om ett litet paradis.

Osten:

Grillkön:

I halvlek blev det efterrättskaoz:

Efter matchen (gråter på insidan):

Den här tjejen har alltså tagit en bild på sitt ansikte varenda dag i fem och ett halvt år och gjort en video av det.

Klicka här för att komma till sidan där du kan se alla bilderna.

Jag har aldrig tyckt att snus inte är gott, det var pretty much kärlek vid första ögonkastet. Jag var 17-18 år och hade åkt på kurs med det som då hette Elevorganisationen. På kvällen satt vi som vanligt och lekte lekar och spelade spel. Så körde någon som vanligt igång sanning och konsekvens och jag tog som vanligt konsekvens. – Ta en snus! sa Maja. Och där började det. Jag kände aldrig illamående eller äckel, det var ljuvligt från första stund. Ett tag senare började jag vanesnusa och vips har det gått tio år och jag snusar minst två dosor om dagen de senaste åren.

Nej, jag säger inte att det var på grund av den där enskilda snusen och jag säger inte att alla måste sluta. Gör vad ni vill! Jag har som sagt aldrig tyckt det har varit äckligt eller upplevt att det påverkat min hälsa osv,  jag kan bara berätta min upplevelse:

I början var snuset så himla spännande och jag tyckte faktiskt att det gjorde mig mer spännande. Jag som ung tjej med annan etnisk bakrund än svensk och råsnusare hörde inte till vanligheten och det tyckte jag jättemycket om. Jag gillade den uppmärksamheten om jag ska vara ärlig och att gå in i en helt ny grupp människor och stoppa in en prilla gav mig.. leverage.

Sen lade sig det såklart, sen var det bara en del av mig att aldrig rättfärdiga för idioter varför jag snusade TROTS att jag är tjej osv. Eller framför allt var det en del av min person att vara snusare. Rökare har sin lilla klubb och snusare har sin. Jag tyckte om att känna hur snusgropen klättrade uppåt innanför läppen och tyckte nästan att det kändes som en prestation. Och mer än något annat så tyckte jag verkligen att det var så himla gott. Men det var jobbigt att vara snusare också. Alltså jag snusade som sagt rätt mycket och de kvällarna när jag gick och lade mig och kände att jag hade snusat alldeles för mycket och snusgropen sved och jag nästan var helt säker på att jag imorgon skulle vakna med helt blottade tandhalsar var inte särskilt mysiga. Den där lilla susande känslan i bakhuvudet att tänk om det ändå är farligt?

Dessutom kräver det rätt mycket tankekraft och planering att vara hooked på något, trots att man kan snusa var man vill. Det spelade ingen roll hur trött jag var på kvällen, om jag inte hade snus så att det räckte mig till dagen efter så kunde jag gå rätt långt för att skaffa nytt. Om jag skulle resa någonstans var jag alltid tvungen planera in att köpa stockar. Och det låter kanske inte så värst jobbigt, men det var ändå alltid det där extra momentet. Har jag med mig så att det räcker, även om det bara gäller en promenad. Jag försökte minska ner till en dosa om dagen fler gånger, men det gick verkligen inte. Jag har ingen självkontroll kring måttlighet när det kommer till nikotin.Och visst, pengarna var väl också en faktor, men jag tyckte det var värt det tror jag..

Så varför sluta? Framför allt var det känslan av att jag var beroende jag ville bli av med, att något annat än jag själv styr mig. Det här kommer låta helt sjukt, men jag tänker ofta på en grej jag hörde om Hitler. Det kanske inte alls är sant, eller så var det något någon sa i en film men tanken har följt med mig: Anledningen till att Hitler ville förbjuda nikotin i militären var att om någon av hans mannar blev tillfångatagna skulle det vara för lätt att pressa ur dem stadshemilgheter genom att låta dem gå utan cigg ett tag och sen dingla ett paket framför dem. Typ. (är det i Sopranos jag har hört det? Hjälp mig nerds!)

Sanningen är att ibland vill jag fortfarande sno en av Mattias prillor när han öppnar dosan och det kommer lite snuslukt, men jag har provat att stoppa in nikotinfria snus ett par gånger under läppen och ärligt talat så känns det fel. Alltså, den får inte plats och lägger sig inte tillrätta. Det känns inte som att det tillhör mig längre och jag känner mig inte som en snusare, det är inte del av mig som person. Det är skitkonstigt för jag trodde aldrig att den naturliga känslan skulle försvinna men det har den faktiskt gjort.

Nästa gång: Hur det var att sluta snusa

Sara Bergmark Elfgren

Sara är också helt insnöad på det där underbara sättet. Har bara fått intervjua henne (och Mats Strandberg) en kortis, men åh vad gött det var! Hon berättade om sin monsterplanerade struktur när hon de skriver Cirkel-triologin. Det var färgkoordinerade post-its people!!! Jag dör för kontorsmaterial och väluppstyrda system. Sen var hon väldigt bjussig på det där sättet jag beskrev med Daniel kring olika skrivtekniker, hon förklarade hur man skriver spännande på ett konkret sätt som till och med gjorde mig skrivsugen. Att hon dessutom är smart, rolig, sjukt påläst, älskar Buffy och har skrivit en bok som har fått mig att ligga vaken en hel natt med hög puls och svettningar. Well, det är inte direkt en nackdel!

Läs hennes blogg här.

Mycket kan man säga om Sveriges Radio som arbetsplats och jag har nog sagt (skrikit) det allra mest off the record. Men en sak som är väldigt häftig med att jobba där är att utåt sett har ”varumärket och tanken om Public Service så pass mycket trovärdighet att även de knepigaste intervjuobjekten ofta ställer upp när man ber om att få intervjua dem. De programmen jag har jobbat med har alltid haft mycket och långa intervjuer och jag försökte räkna hur många jag faktiskt har gjort en gång. Jag har tappat bort lappen. Men på 3,5 år hann det i alla fall bli långt över tresiffrigt och det har varit från alla kategorier: politiker, skådisar, musiker, atleter, författare, forskare mm. Det är ytterligare en sak jag är väldigt stolt över för många av dem var riktigt bra. Sen blev det så klart en del mindre bra också, men överlag höll vi alltid en hög nivå.

Det gör också att jag alltid tycker det är extra kul att se listan på sommarpratare eftersom jag brukar räkna hur många jag har fått chansen att prata riktigt länge med. Vi lever ju som bekant inte i det största landet, så det blir ofta samma människor som får hålla i megafonen. I alla fall. Jag tycker årets lista känns riktigt kul och jag är så himla himla glad att en av mina absoluta favoritpersoner att intervjua pratar i år, nämligen Daniel Espinosa. Alltså HUZZAH!!

(Att dessutom Agnes-Lo Åkerlind är producent för Daniels sommarprogram är väl den bästa rosetten man kan önska sig på det här paketet?)

Det är inte ofta man stöter på en regissör/artist/skådis/konstnär osv som dels tycker det är bekvämt att prata om sitt hantverk ur ett rent tekniskt perspektiv, men också är riktigt riktigt bra och pedagogiska på det. Jag vet att många tycker att man ska låta konst vara konst och låta det mesta vara upp till betraktaren eller lyssnaren, men jag funkar inte så. Det är inte så jag konsumerar kultur. Jag har en sjuklig nyfikenhet som inte ger sig och så spelar det ingen roll om avsändaren, till exempel en artist, tycker att jag som lyssnare ska tolka hens text lite hur jag vill. Jag vill ändå veta vad avsikten var, hur hen tänkte, vad som drev och driver textförfattandet. Och det förstår jag kan vara störigt för konstnären i fråga men.. då får det vara så.

Daniel Espinosa är ett ovanligt intervjuobjekt på det sättet. Dels var han lika insnöad som jag och pratade på om kameravinklar och manusteknik på ett så engagerat och bjussigt sätt att det kändes som att han gjorde det för första gången och det fattar vi ju alla är en omöjlighet. Men det fanns liksom en genuin pepp som ofta tystas ner av en vilja att vara cool när man pratar med människor om deras hantverk. Jag lärde mig mycket om film och filmindustrin under det här samtalet och jag tänker fortfarande på saker han sa när jag tittar på film idag. Jag har pratat tidigare om det här med nycklar in i kulturen och genom att Daniel bjussade på några av sina så förhöjde han min och säkert fler människors upplevelse av film, det är för mig det coolaste och mest generösa som finns.

Här är intervjun från 23 oktober 2010 (man får klicka på ett klipp i taget)