Nu ska jag hem och hänga med min kille innan han sätter sig på en buss till Barnens Ö imorgon bitti och kollojobbar i 1,5 månad. Det betyder att vi, förutom kanske en eller två gånger, inte kommer att ses förrän i slutet av juli. Nu är vi visserligen väldigt vana vid att ha en långdistansrelation, men det känns ändå ungefär så här:

Mvh,

Bra med ord.

På tal om podcast-love . I senaste avsnittet av This American Life får vi lära känna ett gäng korträknande kristna som turnerade runt på olika casinos i USA och spelade Black Jack.

Det började med Ben som var en luspank servitör som för några år sedan satt på toa och läste en artikel om hur man räknar kort när man spelar Black Jack. Så en dag bestämmer han sig för att ta familjens sista 800 dollar och prova satsa dem på ett schavigt casino utanför Seattle. Första kvällen får han ihop mellan 500-1000 dollar. Han samlar då ihop lite vänner som drar runt på casinos med det här systemet och lyckas ”lura till sig” en bra bunt pengar. Av olika anledningar splittras gruppen till slut efter tre år, men Ben var inte klar. Så tillsammans med en barndomsvän och prydliga PowePoint-presentationer lyckas han övertyga medlemmarna i sin kyrka att skänka sina besparingar och pensionspengar i förhoppning om att få tillbaka mer pengar till kyrkan. Sen samlade han ihop en ny grupp spelare som alla var troende kristna i förhoppning om att de då skulle slippa fiffel och ljug med pengarna inom gruppen. Sammanlagt påstår de sig ha tjänat ihop ca 3,5 miljoner dollar.

Det här är ett superintressant rep om etik och moral och hur man kan ursäkta lite vad som helst bara man kan förklara det för sig själv, trots att det egentligen borde gå helt emot ens tro/reglerna.

Hela den här historien berättas även i en dokumentär från förra året, ej att förväxlas med knarkrullen med samma namn som hade Jesse Eisenberg i huvudrollen som langande chassid. Tycker det är lite roligt att man på deras hemsida kan köpa en liten e-bok som förklarar hur man räknar kort om man skulle få för sig att göra det. Vill man inte betala för den kunskapen så får man även veta det precis i början av sagda podcast.

Igår var jag alltså på utflykt med Malmen på våra cyklar (a.k.a. hingstarna med asagudsnamn jag aldrig minns). Vi promenerade först hela vägen till Djurgården pga jag hade så mycket jag behövde lufta. Ibland är det så skönt att ha en bästis, någon som har känt en i många många år och kan alla vändor redan så att man inte behöver förklara. Sen är det så bra med Malmen att oavsett vad man säger så kan hon alltid se den andra sidan av saken. Det ger perspektiv på problemen och löser upp knutar i ens tankar. Och ja, ibland sätter det en känslomässigt i skiten när man inser att konflikter och problem man har inte alltid är ensidiga, men det handlar ju bara om egoism och stolthet.

Vi hamnade i alla fall på Skansen och tittade på sovande björnar, lodjur, vargar och järvar som gömde sig. Vi åt himmelska vetekringlor som var så fluffiga att någon borde ha förbjudit dem för länge sedan! Vi cyklade bort mot Rosedals trädgård och undrade vem tusan som har råd att bo i området, vi köpte lakrits som som såg ut som småstenar och tittade på utsikter. Sen kom vi hem till Kungsholmen och åt traditionsenlig middag på Mamas and Tapas.

Igår hamnade Malmen och jag på Waldemarsudde på utställningen Blå skymning och nakna atleter med målningar av Eugène Jansson i Thielska galleriet och jävlar vilken smäll jag fick! Jag älskar när konst gör så mot mig, när den bara näsblodsslår mig rakt i käften och får mig ur balans. Just för att jag inte ”kan” konst så är det rätt sällan den där känslan uppstår, speciellt när det gäller äldre måleri. Antingen gillar jag något eller så gör jag inte det och det erkänner jag villigt är inte särskilt mångfacetterat, men när det kommer till måleri är det tyvärr så lätt för mig att bli blasé. Fast här var det något som ryckte tag i mitt hjärta och håller kvar det än.

_{Hornsgatan 1902}

Dels var det ett rum som fokuserade på hans blåa skymningar över Stockholm. Det var något med målningarna som lyckades fånga en känsla som jag så ofta känner. Det där melodramatiska, vemodiga i att gå ensam hem från krogen på en bakgata över ojämn kullersten och lyssna på någon musik som vrider om tarmarna på en. Jag har känt det så många gånger, ofta på väg ifrån någon social tillställning när man önskade att man kunde ge eller vara mer än det man är, men när det bara inte lossnar. Den där känslan av att vara minst samtidigt som de tysta ensliga gatorna får en att känna sig sist kvar på jorden och kanske den som allting krestar kring. Eugènes skymningsmålningar känns exakt som Jonathan Johanssons musik, precis samma kramp i hjärtat.

_{Gryning över Riddarfjärden 1899}

_{Besvärsbacken 1899}

Sen var det ju den andra delen i utställningsnamnet: Nakna atleter. Det slog mig när jag stod där och tittade på alla dessa fotograferade och målade full frontal nakna män på badhus, att de var så snygga att man baxnar, att de var så vackra och ingenting mer. Ni vet hur den nakna manskroppen i princip alltid antingen porträtteras som funktionell eller rolig (lex Jason Segel i Forgetting Sarah Marshall)? Och hur det då ibland blir svårt att ta den på allvar (lex Samuel Fröler i Till det som är vackert)? Det är inte ofta jag har sett en manskropp portrrätterad på det här sättet, så vacker och fin och snygg. På precis det sättet som jag sett kvinnokroppen visas en driljard gånger. Precis så. Objektifierade män. Jag vet inte om det nödvändigtvis behöver vara bra eller dåligt, men det var lite nytt – och ändå 100 år gammalt.

_{Badtavla 1908}

Eugène Jansson led av en njursjukdom som gjorde att han behövde hålla sig i trim och hänga på badhus. Genom kontakter fick han hålla till på just Flottans badhus på Skeppsholmen tillsammans med dem spänstiga flottister som hade blivit beordrade att kallbada.

_{Atleter 1917}

Utställningen håller på fram till 10 juni och kostar 100 pix. Inte just idag, men en annan dag kommer jag skriva ett outrageinlägg om mina åsikter vad gäller entréavgifter på museer. Men det tar vi en annan gång. Tills dess, kolla in den här fina utställningen och med dig (om du som jag vill veta vad allt handlar om) kan du ta den här fina appen: Thielska. Den har audioguider som berättar om de olika målningarna: