Förresten, ni glömmer väl inte att titta in och hälsa på mig på Sjöfartsmuseet (i Göteborg) på ett quiz om populärkultur med havstema kl 15.00 idag? Det vill säga om ni är i närheten och har tid och vill.. Det är gratis och jag kan garantera att det kommer att komma en fråga om den här:

Åh, det dyker upp så många frågor varje gång jag ser det här klippet..

Nu sitter ni säkert hemma hos varandra och förfestar era bastarder! Nej, men förfesten är ju den bästa festen, det vet vi alla. Jag tänkte lyxzza till er fest med en liten dryckeslek jag gillar att kalla för… Roxanne. Mina vänner och jag har hållt på med den i flera år och jag skulle nog vilja säga att jag är skitbra på den. Säkert har flera av er redan hört talas om hur den går till, men för er andra stackare är reglerna som följer:

Drick en klunk varje gång Sting sjunger ”Roxanne”.

Jag är så himla sugen på att bara ta det lugnt i helgen. Vet att jag har varit lite gnällo det senaste och jag känner själv att jag skulle behöva återhämta mig., typ ligga i en soffa i ett par dygn och titta på tv och bli matad medan någon klappar och kliar mig på ryggen.  Det är som sagt lätt att glömma att man inte kan börja i det tempot där man slutade när man jobbar på sitt första jobb efter en utmattning. Och det är samtidigt så svårt att låta bli. Alltså det handlar ju om en inställning till arbete och hur arbetet definierar en. Vissa människor verkar inte alls känna igen det här, men för mig i alla fall har mina yrken ofta definierat en stor del av mig. Jag har sett mig själv genom det jag gjort och mina prestationer på jobbet har ofta bestämt om jag ska känna mig bra eller dålig som människa. Självklart vet jag hur destruktivt det här är men att VETA en sak rent logiskt och att agera efter den vetskapen och verkligen KÄNNA den är två helt olika saker.

Det är som att jag är splittrad i två personer just nu där den ena beter sig som jag alltid gjort (den ivriga slitaren som bara vill vara bästbästbäst på jobbet men egentligen inte orkar) och den andra som är lite visare av erfarenheten att nyligen har brutit ihop fullständigt står och vevar med armarna och och skriker: ”MEN TA DET LUGNT!!! Ditt yrkesliv är längre än det här enskilda uppdraget!” Jag vet att det enda som händer när man kör på den högsta växeln igen så fort man börjar jobba är att man bara orkar göra några få superryck innan man smäller i kaklet igen och det vill jag ju absolut inte. Om det är något jag märker, inte bara just nu utan generellt från när jag har varit i den här situationen tidigare, så är det att min tröskel har sänkts något otroligt. Förr kunde jag stressa som en motherfucker. Jag kunde ta vad som helst och hur mycket och länge som helst. Och jag älskade det! Men nu funkar det inte längre och då menar jag som sagt inte bara nu i den här fasen när jag håller på att komma tillbaka, utan generellt. Även i mina bästa perioder så orkar jag inte hetsjobba lika mycket och länge som för 7-8 år sedan.  Det är absolut en effekt av att jag har gått över den där gränsen för många gånger och visst kan det bli så att den tillfälliga känslan av att man till slut helt enkelt inte har mer att ge, som det har varit för mig de senaste månaderna, kan bli permanent. Där vill jag inte hamna, det här mönstret jag har nu med att brinna världsmest för mitt jobb tre-fyra år i taget innan jag går sönder igen kommer inte hålla i många år till.

Om jag får önska så vill jag hitta ett långsiktigt sätt att förhålla mig till jobb utan att det blir långtråkigt och samtidigt vill jag fortsätta brinna för de sakerna jag gör utan att ta ut mig fullständigt. Men hur hittar man den balansen?

Den här veckan och den här tröttheten jag känner nu är en bra läxa och kanske en bra start till att hitta en bättre väg..

Pressfotografering är verkligen speciellt. Här har man gått år efter år och posat in i allsköns kompakt- och mobilkameror på fester och tränat in diverse fotominer till Tyras malande röst i huvudet om att catch the light och smize. Och ändå, när man väl står där och försöker narturligtavslappnadmenändåjättesnygg ut och blända dem all med sin glory så sjunker överkroppen ihop och ögonen går i kors, mina poser är inte anpassade för att hållas! Nej men, jag har gjort det ett par gånger nu och det är alltid jättekonstigt att bli fotad under en längre tid på det där sättet och det är naturligtvis lika roligt. Speciellt om man fotas med en så avslappnad typ som Kim. Vi hade känt varandra i ca tre sekunder innan vi skulle klänga på varandra och vara ”naturliga” och det gick ju hur bra som helst. Synd bara att det det var svinkallt och till slut började regna mitt i den somriga fotograferingen, men det blir faktiskt roligast så..

Här är båten som vi kommer att sända ifrån på torsdagar och fredagar.

Äh, det var ju bara att byta om till det randiga och köra!

Lagom till att det började regna på ordentligt, mötte vi upp programledarna från tv-sidan. Joni, Malin och Kringlan.

Då och då föll det ner samlat regn från övervåningen och ja.. det var bara att spela med. Ska bli kul att se hur fotografen lyckas få det gråa vädret att bli somrigt sen när bilderna är färdigredigerade.

Jag ser verkligen fram emot den här sommaren! Eftersom jag ska bo i Malmö halvtid tar jag gärna emot schyssta Malmötips från er. Vad ska man se, göra och äta tycker ni?