Vaknade med en tung molande känsla i magen igår. En sån som är svår att andas bort, en sån som till och med hindrar luften från att gå in i lungorna. En sån.
Alltså de dagarna när otillräcklighetshinnan lägger sig som ett tjockt slemmigt lager över hela huden och man tror att den känslan aldrig ska försvinna. Som att allt bra som kommer att hända en i livet redan har hänt och att allt framför en nu kommer att kännas så här. Vad blind man blir i den dimman.
Vad dum man är som tror att den känslan skulle försvinna istället för att bli tusen gånger starkare om man går ut på krogen samma kväll, även om man inte dricker en droppe. Vad naivt att tro att det faktum att man är där med sina nära vänner skulle få en att känna sig som en del av ett tryggt sammanhang, att det skulle ge en styrka nog att sträcka på ryggen. Vad ensam man är när till slut ger upp och går därifrån med Portishead i lurarna och hoppas på att imorgon är en annan dag.
